Annons

Andres Lokko:Väsentligt mode skapar grime för catwalken

Till vänster: Bild från Gosha Rubchinskiys SS16-kollektion. Till höger: Fat White Family.
Till vänster: Bild från Gosha Rubchinskiys SS16-kollektion. Till höger: Fat White Family.
Under strecket
Publicerad

Fat White Family

Bild 1 av 1

Fat White Family

Bild 1 av 1
Fat White Family
Fat White Family

**Ibland måste rocken **gå på modevisning.

Mode och rock, rock och mode. Det går inte riktigt att skilja dem åt, ska nog inte heller vara möjligt att fåfängt ens försöka.

När mode är bra och väsentligt lyckas den gå hand i hand och mot samma håll. Då håller den upp samma desperata plakat och går längst fram i ledet med den mest progressiva rocken vid sin sida.

Som till exempel när den begåvade svenske designern Erik Bjerkesjö i onsdags kväll visade sin kommande kollektion för märket DRKN.

Inspirationen lär främst komma från e-sportsvärlden, där verkligheten lika gärna utspelar sig i dystopisk spelmiljö på nätet. Gränserna mellan vad som sker där och utanför blir allt suddigare. Om de ens längre existerar.

Men allt jag ser är grime. I ordets samtliga betydelser.

Annons
Annons

Allt jag ser är protester och potentiellt oundvikliga upplopp.

De kanske finns i spelen också? Det är ju en värld jag är mycket undermåligt bevandrad i.

Om rockens framåtrörelse och politiska mönster vet jag desto mer.

På sin catwalk skickar Bjerkesjö ut balaklavor, provokativt uppdragna luvor, brutalt neddragna basebollkepsar och halsdukar över näsor som döljer ens identitet.

Mängder av varma dunjackor.

Allt är svart. Undantagslöst bär alla under visningen eftertraktade och limiterade nya Adidas-modeller på fötterna, Tubular Dooms och NMD:s.

En ilsken Silvana Imam avslutar visningen med den äran.

Det är smått omöjligt att inte se visningen som en politisk kommentar.

Även Whyred-designern Roland Hjorts demonstrativt pentagram-prydda överrockar – anglofilt council estate-burna till penny loafers – från samma nyss avslutade modevecka bör nämnas här.

De skriker också ut ett missnöje, två fingrar i luften mot samtidens strömningar.

Tillsammans bildar de en högst välkommen liten trend.

I en politiskt tintad rockkontext är det ingen designer som den här säsongen är mer inflytelserik än ryske Gosha Rubchinskiy. Han har försökt återskapa ett brutalt sovjetiskt gatumode från minuterna innan muren föll.

Med undermåligt bjärta streetwearplagg som, för att oroligt försöka hålla en hel generation öststatskids från att revoltera, kopierar idéer från det sena 1980-talets USA men ersätter de amerikanska symbolerna med ryska. Hammare och stjärnor, ryska fanor och för att understryka ironin, det orwellska årtalet 1984.

Ett ryskt då och nu blandas till en oklar röra som är lika delar - estetiskt – nostalgisk som den är djupt regimkritisk mitt i nuet.

Annons
Annons

Om Gosha Rubchinskiys och DRKN:s kläder vore musik skulle de vara just grime. Eller möjligen väldigt arg techno.

Modet och musiken befinner sig således i något av en tilltalande symbios. De vill åt samma håll, försöker uttrycka liknande känslor och kommer fram till ungefär samma svar.

Det är kultur som strävar så långt bort från vad den så omhuldade kritikern och arkitekturskribenten Owen Hatherley brukar kalla ”the ministry of nostalgia”.

Det nostalgiministerium som har gett oss allt från surdegshotell och skäggiga män som täljer sin egen påskmust till Mumford & Sons och annan trivsamt irrelevant överklasspop: exkluderande kultur som skapas i ett priviligierat vakum som omöjligen har något med oss andra att göra.

Därför är det så förlösande med kläder, precis som den bästa musiken, som uppmanar till högljudda protester och i vissa fall ter sig som en försiktigt frustrerad illustration till väpnat motstånd som den enda lösningen.

Man ska aldrig underskatta värdet i symboliska kulturella kommentarer. Även om de är tillverkade av tyg.

Det går att skönja ett mode som VILL NÅGOT MER: som med de starkaste medel en designer har att tillgå tar starkt avstånd från vad som händer allra längst ute på den homofoba och främlingsfientliga politiska högerkanten.

Både i Ryssland såsom i Sverige.

Och ingen musik kan tonsätta detta starkare eller tydligare än hyfsat unga artister som några av de jag just nu håller närmast hjärtat. Som den politiske rapparen Novelist, författaren och artisten Kate Tempests makalösa ”Europe is lost” och, inte minst, de ständigt så nihilistiskt urförbannade The Fat White Family.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons