Annons

Carl Rudbeck:Väst har brottats med bilden av islams profet

Väggmålning av Muhammed.
Väggmålning av Muhammed. Foto: Wolfgang Sauber/Wiki Commons

Utsvävande bedragare eller förnyare av såväl judendom som kristendom?   Vägen till en saklig bild av Muhammed var lång och krokig och fram­ställningarna kännetecknades länge av fördomar och bisarra idéer. ”Faces of Muhammad” ställer sig över dagens hetsiga debatter och blodiga dåd.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Under snart ett och ett halvt årtusende har den västerländska fantasin varit besatt av Muhammed. Han har framställts som profet, bedragare, statsman, geni, lagstiftare, reformator, epileptiker, kung av Arabien och mycket annat. Det skulle dröja nästan ett millennium innan man ens började försöka ge en någorlunda sanningsenlig bild, och ytterligare ett par hundra år innan han behandlades objektivt. Här har svenska forskare bidragit. K V Zetterstéens mer än hundra år gamla översättning av Koranen anses vara en av de bästa och den svenske biskopen Tor Andræs Muhammedbiografi från 1932 citeras fortfarande med respekt.

Vägen till klarsyn har varit både lång och krokig, länge mer kännetecknad av fördomar och bisarra idéer än av kunskap. Och det trots att kontakterna mellan den kristna världen och den muslimska redan från början var täta, och långt ifrån alltid präglade av okunnighet och fiendskap. Gränsen mellan islam och kristenheten har inte alltid varit blodig.

Några av de tidigaste kristna beskrivningarna av islam har samlats i den förra året utgivna ”Medieval latin lives of Muhammad” (Harvard University Press) som sammanställs och översatts av Julian Yolles och Jessica Weiss. Det är till stora delar en provkarta på missuppfattningar och fördomar: Muhammed var en bedragare som med list och knep gjorde sitt bästa för att med sina irrläror splittra kristenheten. Många såg honom inte som grundare av en ny religion utan som någon som sådde split i en redan etablerad. Dante placerade sin Maometto långt nere i helvetet med kluven kropp eftersom han hade orsakat en schism.

Annons
Annons

Muhammed sades vidare utnyttja en påstådd epilepsi för att lura en godtrogen menighet att han var gudomligt inspirerad, han lät frambära Koranen på hornen av en för ändamålet tränad tjur, han gömde riskorn i ena örat där en tam duva plockade ut dem för att på så sätt visa att han hade kontakter utöver de vanliga. Han upphävde heliga lagar och förklarade att allt som är lockande är tillåtet, ”quicquid libuit, hoc licitum”.

Många såg honom inte som grundare av en ny religion utan som någon som sådde split i en redan etablerad.

Just detta skulle bli en röd tråd i den kristna synen på islams profet: islam var en religion som inte bara tillät utan uppmuntrade till otukt och skörlevnad. Det tycks inte finnas någon ände på profetens tjuv- och rackarspel. Han ledde den stora massan vilse och appellerade till människors lägsta instinkter: erotiska nöjen av alla slag både i denna värld och, för dem som blev rättrogna muslimer, också i nästa. Det asketiska, kristna idealet var till de medeltida betraktarnas förfäran främmande för islam. Jesus levde så vitt vi vet ett kyskt liv. Islams profet hade många fruar.

En under medeltiden ofta citerad text, ”Risalat al-Kindi” från 900-talet, består av ett meningsutbyte mellan en muslim och en kristen, där muslimen föga överraskande på punkt efter punkt överbevisas av sin kristna vedersakare som är speciellt chockad över Muhammeds utsvävande liv. Att kristendomen till slut befinns vara bättre än islam kommer inte som en överraskning.

En mer heltäckande analys av hur europeiska teologer, historiker, filosofer och konstnärer har framställt Muhammed ger John V Tolan i ”Faces of Muhammad. Western perceptions of the prophet of Islam from the Middle Ages to today (Princeton University Press). I sin lärda men med lätt hand skrivna avhandling lyfter han fram den domininkanske munken Riccoldo da Montecroce, en av de första polemikerna som hade stora kunskaper om islam. I slutet av 1200-talet besökte han Bagdad och slogs av ­stadens välstånd och skönhet (och det var efter det att staden några årtionden tidigare hade skövlats av Djingis Khans sonson Hülegü). Riccoldo imponerades av muslimernas lärdom och fromhet. Han lärde sig arabiska och läste Koranen, men insåg snart att han inte kunde omvända dem till kristendomen. Väl hemkommen författade han sitt stilbildande arbete ”Contra legem sarracenorum” (Mot den saracenska lagen) där han ville visa denna irr­läras alla svagheter. Han angrep på många fronter. Deras påstått heliga skrift är avfattad på vers medan alla vet att Gud talar på prosa till sina profeter. Dessutom är Koranen förvirrande, motsägelsefull och irrationell. Den är inte skriven av Gud, som de troende hävdar, utan av djävulen, och Mahomet är kristendomens största fiende.

Annons
Annons

Vidare förnekar Koranen flera av de väsentliga dogmerna i den kristna läran som treenigheten, som för muslimer framstod – och kanske ännu framstår – som en form av månggudadyrkan. I islam är Gud en och låter sig inte delas. Islam förnekar inkarnationen, Jesu korsfästelse och uppståndelse. På åtminstone de teologiska punkterna har Raccoldo rätt. För en betraktare som är varken muslim eller kristen kan det vara svårt att se hur sentida ­försök att jämka samman de två religionerna ska kunna krönas med framgång.

Raccoldo var vid början av 1300-talet munk i klostret Santa Maria Novella, där han mycket väl kan ha träffat Dante och påverkat hans syn på Muhammed. Raccoldos verk kom att bli stilbildande för den europeiska bilden av Muhammed och hans lära. 

Det skulle dröja fram till slutet av 1600-talet innan studiet av ”muhammedanismen” ställdes på säkrare grund. Ett steg i den riktningen togs av Ludovico Marracci som lärde sig arabiska för att kunna omvända muslimer till den rätta läran. Han översatte Koranen till latin och försåg varje kapitel – sura – med  kritisk kommentar. Tolan kallar Marraccis utgåva för ”a monument of European Qur’an scholarship”. 

Marracci återanvände inte de gamla slitna argumenten från Raccoldo och hans föregångare och eftersägare; i stället grundade han sin kritik så långt det gick på arabiska källor, som det fanns gott om i Rom där han var professor i arabiska. Han skriver att syftet var att ”bekämpa Alcoran med Alcoran och att så vitt jag kan förstöra Mahomet med hans egna ord”.

Sales översättning var länge den mest populära i den engelskspråkiga världen och kom ut i mer än hundra upplagor fram till 1975.

Annons
Annons

Det andra stora steget mot en sanningsenligare bild av islam och profeten togs 1734 när George Sale producerade sin översättning av Koranen. Den är, skriver Tolan, ”den första översättningen av Koranen till ett europeiskt språk som inte hade för avsikt att vederlägga islam eller påvisa turkiska villfarelser”. Sales översättning var länge den mest populära i den engelskspråkiga världen och kom ut i mer än hundra upplagor fram till 1975.

Delvis genom dessa utgåvor som ville ersätta fördomar med kunskap kom bilden av profeten och hans religion att långsamt förändras. Vissa kom att uppskatta islam genom att den framstod som enkel och nästan rationell. Att den saknade läran om treenigheten – Fader, Son och Helig Ande – blev nu ett argument för islam och inte längre mot, eftersom ingen vettig människan kunde ha en aning om vad denna lära egentligen innebar. Några gick så långt som att påstå att islam stod närmare en ursprunglig, oförfalskad kristendomen än vad tidens kyrkor gjorde.

Nu ska man förstås inte dra för stora växlar på denna till synes mindre fördomsfulla inställning, och Tolan gör det inte heller. Mycket av den positiva inställningen till profeten och hans lära var en mer eller mindre förtäckt kritik av kristendomen eller av religion överhuvudtaget.

Under sitt långa liv personifierar Voltaire denna förändring. I hans drama från 1741, ”Fanatismen eller profeten Mahomet”, framställdes Muhammed som själva sinnebilden av vad fanatism kan ställa till med. Att Voltaires drama också var en kritik av en religion han fann på närmar håll är ganska tydligt. I ett senare verk om människans vanor och seder framställer Candides författare Muhammed på ett annorlunda vis: ”Muslimernas lagstiftare, en mäktig och fruktansvärd man, förverkligade sina dogmer genom vapen och mod men hans religion blev förlåtande och tolerant. Kristendomens gudomliga grundare, som levde ett fredligt och ödmjukt liv, predikade förlåtelse och hans heliga, milda religion blev genom vårt raseri den mest intoleranta och barbariska av alla.”

Annons
Annons

Napoleon menade att den tidiga Voltaire missuppfattat Muhammed genom att tillskriva honom låga och tarvliga motiv. Napoleon såg profeten nästan som en tidig populist: ”De män som har förändrat universum lyckades aldrig genom att över­tyga ledarna utan alltid genom att entusiasmera folkmassorna. Det första sättet är en källa till intriger och producerar endast medelmåttiga resultat; det andra är geniets väg och förändrar världen.” Nog låter det som om Napoleon inte bara tänkte på Muhammed, utan också på sig själv.

Det skulle dröja en bit in på 1800-talet innan bilden av Muhammed blev en del av övrig historieskrivning.

Det skulle dröja en bit in på 1800-talet innan bilden av Muhammed blev en del av övrig historieskrivning. Forskare tog lärdom av teologer som studerade kristna texter som historiska dokument och inte som gudomliga ur­kunder. Tolan ägnar flera sidor åt några av de främsta bland dessa som i många fall inte nöjde sig med att sitta på sin kammare för att studera islam utan gjorde det på plats. Två av islamstudiets portalgestalter, Ignác Goldziher och Louis Massignon, tillbringade långa perioder i muslimska länder. Båda kom att på ett märkligt sätt att identifiera sig med islam. Goldziher såg i islam ett redskap för att reformera en enligt hans tycke förkalkad ­judendom. Massignon, som aldrig övergav sin katolska tro, sökte stöd för den i islam. I martyren al-Hallaj som han ägnade ett mer än tusensidigt arbete hittade han en muslimsk kristusgestalt. Han hoppades att al-Hallaj någon gång i framtiden skulle kanoniseras av den katolska kyrkan.

”Faces of Muhammad” är en informativ bok som ställer sig au dessus de la mêlée, bortom och över dagens hetsiga debatter och blodiga dåd. Några kanske ser det som en svaghet och hade väntat sig en analys av striderna kring Lars Vilks, Jyllands-Posten och Charlie Hebdo. I stället ger den en historisk bakgrund till dagens konflikter. 

Men trots ömsesidig vilja till förståelse är det svårt att se hur spänningen mellan de två religionerna någonsin helt ska upphöra. Ur kristet perspektiv förblir islam på många sätt den andra. Inte för att den är så olik kristendomen, utan för att den på många punkter är så lik.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons