Annons

Claes Arvidsson:Velandet klyver mittenpartiet på mitten

Kristelig Folkepartis ledare Knut Arild Hareide.
Kristelig Folkepartis ledare Knut Arild Hareide. Foto: Ole Berg-Rusten, Ole / TT
Under strecket
Publicerad

Judas är ett av tillmälena som har haglat över Kristelig Folkpartis ledare Knut Arild Hareide på sociala medier. Å andra sidan har han hyllats av Klassekampen för att både ha ställt KrF (som faktiskt är ett kristet parti) inför ett politiskt vägval och själv ha valt att peka på vägen till vänster. Och han har verkligen pekat med hela handen – till och med gett ut en bok om ”Det som betyr noe” (Aschehoug).

Under regeringen Erna Solberg I ingick kristdemokraterna och liberala Venstre inte i regeringen, men hade ett samarbetsavtal som grund för att utgöra regeringsunderlag för Høyre och Fremskrittspartiet. Efter stortingsvalet 2017 valde Venstre att ta kliva in i regeringen. KrF valde att inte välja; beskedet från Hareide var att man inte skulle fälla regeringen – men att man inte kunde lova något bestämt för framtiden.

Så något formellt löftesbrott blir det inte om KrF bestämmer sig för att fälla regeringen. Ett problem för Hareide är dock att vagheten efter valet snarare uppfattades som ett förhandlingskort på vippen än ett reellt hot om att välja rött. Därav svekdebatt och Solbergs sura kritik mot att KrF agerar odemokratiskt.

Annons
Annons

Blir det som Hareide vill, faller Solberg II och ersätts av en minoritetsregering ledd av Jonas Gahr Støre, bestående av Arbeiderpartiet, Senterpartiet (som politiskt befinner sig ungefär ett ljusår från det svenska) och KrF. Sosialistisk Venstreparti blir tungan på vågen med motsvarande möjligheter till inflytande som Vänsterpartiet utövade över regeringen Löfven.

Väljer KrF i stället att ta steget in i den blåblå regeringen, går Solberg II från minoritet till majoritet. Man väljer också att behålla en statsminister som är populär.

Hur det blir avgörs på ett extrainsatt landsmöte på fredag. Vägen fram har å ena sidan kantats av frestande budgivning både från H (abortlagstiftningen) och AP (mer pengar till barnfamiljerna). Å andra sidan har den inre processen varit allt annat än rak och bidragit till att öka den interna konfliktnivån. Inför landsmötet är det i stort jämnt mellan blocken. Det finns också en tredje väg: att fortsätta i gamla hjulspår.

Samtidigt har delegaterna från de olika distrikten inte bundna mandat och röstningen ska mot praxis vara hemlig. Det är inte heller säkert att KrF:s stortingsgrupp kommer att följa landsmötets beslut. Så ja, det är som man säger ”rotete”.

Striden i KrF kan föra tankarna till ”svenske tilstander”. Huvudmotivet för att nobba regeringen Solberg är beröringsångest inför tanken på att sitta i en regering med FrP. Inför landsmötet har det mesta i ”det röda laget” handlat om Sylvi Listhaug (som förra året beskrev Hareide som en politiker som ”sleiker imamer oppetter ryggen”).

Listhaug sitter dock inte längre i regeringen. Ändå anförs till exempel hennes vilja att avskaffa vårdnadsbidraget som skäl att välja rött. FrP som parti vill inte detta, men ett avskaffande är däremot programfäst i AP och SV. Det går inte riktigt ihop. Å andra sidan har det ”blå laget” inte något alls att säga om listhaugianerna i FrP.

KrF framhåller sig självt som ett mittenparti och gör nu verkligen skäl för namnet. Det är delat på mitten. Det kommer att krävas mycket kindvändande för att läka såren. Oavsett hur vägvalet slutar, börjar vägen fram emot stortingsvalet 2021 och kampen för att hålla sig ovanför spärrgränsen i uppförsbacke.

Satsar KrF på rött – kanske efter kabinettsfråga från Knut Arild Hareide – blir förstås Støre vinnare. Allra gladast blir då de inom Fremskrittspartiet som vill ha en friare roll.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons