Annons

Hon den roligaVem är ”den roliga” när hon inte dricker?

Alba Mogensen är född 1995 och bosatt i Malmö. Hon är journalist och har bland annat arbetat för Sveriges Radio.
Alba Mogensen är född 1995 och bosatt i Malmö. Hon är journalist och har bland annat arbetat för Sveriges Radio. Foto: Alexander Mahmoud

Hon är tonåring och har knappt varit i kontakt med sjukvården när hon är med om en allvarlig bilolycka. Alba Mogensens debutbok kretsar kring huvudpersonen Joans identitetssökande efter krocken.

Under strecket
Publicerad

Hon den roliga

Författare
Alba Mogensen
Genre
Prosa
Förlag
W&W

266 s.

Framsidan på Alba Mogensens debutroman visar en landsväg med märken efter sladdande däck. Hela bilden har också roterats 90 grader – en illustration av romanens allra första sidor, där Joan blir påkörd på väg hem från en fest. Föraren dör, hon överlever men skakas i grunden av ärr, stygn och morfintabletter.

För en 19-åring som knappt varit i kontakt med sjukvården blir olyckan djupt traumatisk. Joan får hela tiden höra att det är ett under att hon alls lever, att hon undkom döden med två centimeter. Hon har brukat se sig själv som ”hon den roliga”, men vem är hon när hon inte skrattar för högt och dricker för mycket?

Även Maccen, Joans bästa vän, stöts bort av den kroppslighet som blottas efter krocken. De delar lägenhet, sover till och med i samma säng, men är bara vänner. Eller är det egentligen Joan som Maccen är kär i, snarare än tjejerna han träffar på fester och barer? Runtomkring dem i Malmö är skjutningarna och blåljusen vardag, men de förmår inte släppa in smärtan i sin egen tillvaro – och inte heller hålla den ute, särskilt inte när Maccens frånvarande pappa plötsligt hör av sig.

Annons
Annons

När en debut ska recenseras landar omdömet tyvärr ofta i att författaren är lovande, snarare än att boken är strålande

I somras blossade en liten men intressant debatt upp på kultursidor här och var i landet. Den tändande gnistan var Mogensens reportage om unga kvinnliga författare som väljer bort intrig och dramaturgi, för att istället skriva ”tillståndslitteratur” som en motståndshandling mot prestationssamhället.

Mogensens egen roman kretsar visserligen kring Joans identitetssökande efter krocken, men det är ingen renodlad tillståndslitteratur vi har att göra med. Särskilt kring bokens mitt dyker det upp en hel massa intrigtrådar, även om de flesta hänger lösa i slutet där konflikterna ebbar ut och romanen tonar bort i något betydligt mer stillastående än den klimax som har verkat vara på väg.

”Hon den roliga” vacklar inte bara mellan dessa båda poler – stämningsfokus och dramaturgisk kurva – utan också mellan det alltför oklara och det lite väl genomtänkta. Dessutom lider den rent språkligt av ett tonfall som inte träffar rätt. Med bara små justeringar hade tilltalet kunnat passa utmärkt i en ungdomsbok, men för en målgrupp som inte har begränsad läserfarenhet blir övertydligheterna störande. Bitvis känns det som att jag läser sammanfattningen av en tv-serie, snarare än text menad för boksidor.

Berättarperspektivet växlar mellan Joan och Maccen, men bägges röster tillhör helt uppenbart författaren. Det är inte Maccen, en 20-årig festprisse med skygglappar för det svåra i livet, som står för den här sortens poetiska utvikningar: ”Malmö ligger i träda sedan hösten kom. Jag ser stan ligga där och eka. Nobelvägen tom, Jesusparken likaså, molnen höga vakttorn med taggtråd. Havet ger sig inte alls till känna.”

När en debut ska recenseras landar omdömet tyvärr ofta i att författaren är lovande, snarare än att boken är strålande. Undantag finns förstås, men kritikerns uppgift blir inte sällan att försöka avgöra hur pass prematur en debutbok är. Hade den kunnat hyfsas till och bli bra, eller borde författaren ha skrivit något helt annat?

I Mogensens fall lutar jag åt det senare. Nog kunde ”Hon den roliga” ha blivit bättre än vad den är, men trots dödens närvaro saknar berättelsen det där som verkligen bränner till – och en form som klär den.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons