Annons

Jenny Nordberg:Vem behöver en feministisk utrikespolitik?

Margot Wallström.
Margot Wallström. Foto: Tomas Oneborg

Det är svenska regeringens stoltaste idé- och idealismexport. Men en feministisk utrikespolitik har ofta visat sig innebära en svår balansgång mellan diplomati och stridbarhet – för att verkligen kunna ta sig an vår tids stora frågor för kvinnor och flickor.

Under strecket
Publicerad

 

NEW YORK Margot Wallström valde inte att kalla sin politik för något om ”mänskliga rättigheter”, eller ens ”jämställd”. Utan ”feministisk” – helt avsett att få så många som möjligt att se rött redan från början. Men när hon nu ska avgå lämnar hon efter sig en idé som är mycket större än polariserad svensk inrikespolitik.

Och det förtjänar beundran. För lätt är det inte.

Å ena sidan är idén helt självklar, och finner stöd i forskning – fredsprocesser har större chans att nå framgång när kvinnor finns med, och fattigdom bekämpas ofta bättre med stöd till kvinnor.

Å andra sidan kommer en utrikespolitik som är uttalat aktivistisk alltid att brytas mot det som traditionell utrikespolitik är, nämligen att verka för nationens bästa.

Så vem är den egentligen till för?

Såhär skriver regeringen själv i sin ”handbok för feministisk utrikespolitik”, som de gav ut förra året.

”En feministisk utrikespolitik börjar och slutar med verkligheten. Politiken ska baseras på fakta och statistik om flickor och kvinnors vardag, och den ska producera resultat för människors liv. Annars förlorar den sin relevans.”

Annons
Annons

Men det är svårt att följa och begripa vart pengarna egentligen har gått, skriver International Center for Research on Women i Washington i en rapport från tidigare i år. Det är en icke-politisk tankesmedja som arbetar för kvinnors globala rättigheter, som gjort en ansats att utvärdera den svenska feministiska utrikespolitiken.

De fann inte heller någon oberoende utvärdering eller möjlighet att bedöma om politiken ens har uppnått några av målen som satts upp. Ja, det framgår tydligt att svenska diplomater har hållit många tal om rättigheter för kvinnor och flickor, deltagit i och arrangerat konferenser på temat, och helt klart bidragit till många kvinnoorganisationers arbete i allt från barnmorskeutbildning till politisk aktivism.

Men konkreta resultat är svåra att finna eller ens att mäta. Frankrike, däremot, som antagit ett feministisk perspektiv i sin biståndspolitik, har tydliga och mätbara mål uppsatta.

En utrikesminister som beskrivs som ”frispråkig” och ”radikal” av både beundrare och motståndare har nämligen lite svårt att vinna. Just eftersom hon blir intensivt avskydd av sina belackare, samtidigt som anhängarna ofta önskar att hon skulle vara lite mer radikal och frispråkig.

Om nu Margot Wallström var en aktivistisk utrikesminister med detta som sitt specialområde, var var hon till exempel när Islamiska staten förslavade kvinnor? Stod hon i främsta ledet och krävde handling?

Nej. Hon var betydligt mer försiktig än så. Sverige skickade stöd i form av ”utbildningsinsatser” till kurdiska styrkor för att bekämpa IS. Många andra länder gjorde betydligt mer. Och både Tysklands och Kanadas utrikesministrar lyfte ut yezidiska kvinnor för att ge dem asyl och tillgång till akut sjukvård och psykologisk hjälp.

Annons
Annons

Det kan kännas lite tunt när Sverige utnämner sig själv till sådant som ”humanitär stormakt” och att en ”feministisk utrikespolitik” drivs, men sedan inte vräker på i internationella sammanhang när det verkligen gäller. Då heter det ofta sådant som ”men vad kan Sverige göra”, eller att tyst diplomati faktiskt fungerar jättebra.

Den andra världshändelsen för kvinnor sedan feministisk utrikespolitik uppfanns är metoo – ett globalt upprop och en rörelse som inneburit stora omvälvningar i flera länder, i allt från lagstiftning till kvinnlig representation. Skulle inte Sverige ha stått i främsta ledet där också, och högljutt backat kvinnor över hela världen som krävde sina rättigheter?

Och hur mycket press har Sverige någonsin satt på FN när fredstrupper begår extrema övergrepp och när trakasserier mot kvinnor är rutin inom själva organisationen?

”Det är dags att bli lite modigare i utrikespolitiken” sade Wallström till mig för några år sedan, och det är nog där hennes och Sveriges största avtryck ändå har gjorts. Hon har bara valt sina frågor ganska sparsamt.

Hon kritiserade högljutt Saudiarabiens piskstraff av en bloggare vars åsikter var lite för moderna för deras smak. För det fick hon mycket skit – och hur skulle det gå med den omhuldade svenska vapenexporten!? Men kom igen. Hon hade ju helt rätt.

Och mod smittar.

Kanadas utrikesminister Chrystia Freeland råkade i ett liknande storbråk med Saudiarabien efter att hon högt och tydligt begärde att de skulle släppa ut fängslade kvinnliga aktivister. Så fick man inte säga, tyckte Saudiarabien. Några månader senare stod en trotsig och leende Freeland på Torontos flygplats och välkomnade ”en ny kanadensare” som hon kallade det, när saudiska Rahaf Mohammed al-Qunun flytt det obarmhärtiga förmyndarsystemet i sitt hemland.

Annons
Annons

Nu har Saudiarabien meddelat att förmyndarsystemet ska avvecklas, åtminstone delvis och åtminstone på pappret. Att deras egna medborgare flyr landet under uppmärksammade former har påverkat den utvecklingen. Kanada, liksom Sverige och Australien, är de länder som saudiska kvinnor i första hand flytt till. För att de vet att de har en chans att få asyl där.

Kanada och Australien är förutom Frankrike de två andra länder som anammat en feministisk utrikespolitik. I olika delar och på olika vis, men med tydlig inspiration från Sverige. Det ska Margot Wallström och hennes medarbetare ha all kredd för: för visionen, och för modet att hitta på något helt nytt och radikalt.

Den feministiska rörelsen är inte sammanhållen, effektiv eller talar med en röst. Så varför skulle den feministiska utrikespolitiken vara det?

Och det kanske är som det brukar för kvinnor. Nästan omänskligt tålamod krävs. Och hopp, om så inte för sig själv och sin egen tid, så för nästa generation flickor och kvinnor. Där idén om en ”feministisk utrikespolitik” kanske blir en intressant blipp i en oändligt lång kamp – eller ett experiment som visade sig vara så smart att det till slut kunde avskaffas för att det fungerat så bra.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons