Annons
Ledare

Ivar Arpi:Vem representerar Sveriges muslimer?

Under strecket
Publicerad

Vem representerar Sveriges muslimska väljare? Tanken att svenska muslimer är en helt väsensskild grupp är inte helt ovanlig. Med den föreställningen följer slutsatsen att muslimer antingen inte är svenskar som alla andra, eller att de måste ha särskild representation och särskilda talespersoner. Men svaret är egentligen enkelt: Svenska muslimer representeras av sina valda representanter, precis som alla andra medborgare.

Idén att det behövs särskilda företrädare för vissa kulturella eller religiösa grupper bygger på idén om autenticitet. Man ska vara ”äkta”. Tillhör man en viss grupp ska man se ut si, bete sig så, tycka och känna det förväntade. Det är med den logiken som flera debattörer, antingen utrikesfödda eller barn till utrikesfödda, har anklagats för att vara en ”onkel Tom”, ”alibi”, ”husneger” eller ”husblatte”. Det är vad som drabbat den unga danska poeten Yahya Hassan nyligen, och personer som Sara Mohammad, Nyamko Sabuni, Sakine Madon, Jasenko Selimovic, Qaisar Mahmood med flera. Detta för att de förväntas representera sin ”autentiska” identitet och då ibland tycks ha svikit sina objektiva gruppintressen. De som frångår sin förväntade position kan dessutom bli utsatta för hot och rena häxjakter, vilket drabbat både Hassan och Mohammad.

Annons
Annons

Gemensamt för många av dem är att de antingen inte definierar sig som vänster, eller att de har kritiserat sin bakgrunds religion eller kultur, eller bara inte säger det förväntade. På ett sätt liknar det vad marxister kallar ”klassförräderi”, men också det rasister kallar ”rasförräderi”. Köper man denna logik stärks ofta de mer reaktionära personerna inom olika gemenskaper.

Under en av förra årets stora, politiska affärer – nomineringen av Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse – var det tydligt att man ville ha någon som kunde representera Sveriges muslimer. Peter Weiderud, ordförande i socialdemokratiska förbundet Tro och Solidaritet, menade att Omar Mustafa, i egenskap av företrädare för Islamiska förbundet, kunde dra muslimska väljare till Socialdemokraterna. En väljargrupp som enligt Weiderud ”[...] i dag är trognare socialdemokratin än LO:s medlemmar. 75 procent av Sveriges muslimer röstar på Socialdemokraterna.” (DN 16/4 2013). Och Teres Lindberg, som satt i valberedningen som valde Omar Mustafa sade: ”Omar har en profil som ingen annan har i vårt parti. Vi har inga på central nivå som är aktiva muslimer” (Aftonbladet, 13/4 2013). Omar Mustafa betraktades alltså åtminstone av några tongivande socialdemokrater som en representant för svenska muslimer.

Det var också på grund av sin kritik mot denna tillsättning som Carina Hägg nyligen tvingades lämna sina uppdrag inom Socialdemokraterna. Hägg kritiserade att Socialdemokraterna valde in Islamiska förbundets ordförande Omar Mustafa i partistyrelsen 2013. Hon påstod även att det fanns ett hemligt avtal med Islamiska förbundet (IFIS). I onsdags (29/1) kunde Expressen meddela att ett avtal verkligen fanns, men med Sveriges muslimska råd (SMR), som skrevs redan 1999. Det är det socialdemokratiska förbundet Tro och solidaritet som enligt Expressen förbundit sig att driva vissa av SMR:s frågor.

Anmärkningsvärt? Ja. Förvånande? Nja.

Tanken att ”autentiska” representanter skulle vara en genväg till ”den muslimska rösten” är felaktig. Man skänker en minoritet inom en minoritet tolkningsföreträde och låser in människor i en föreställning om att alla muslimer kan representeras av en liten samling människor som säger sig företräda dem utan att ha blivit valda. För det krävs att man blir vald eller att en organisation har mycket stora medlemsantal. Inga självutnämnda representanter bör tillåtas företräda muslimer, lika lite som Sveriges judar, svenskar, män eller kvinnor bör företrädas av en liten grupp människor och organisationer. Man bör ta den sortens representationsanspråk med en stor nypa salt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons