Annons

Elsa Westerstad:Tomma rasistanklagelser biter inte på mig

SvD:s samtalsserie har väckt känlsor.
SvD:s samtalsserie har väckt känlsor.

Jag gläds över den stora responsen från våra läsare på Stina Oscarsons samtalsserie. Men påståendet om att samtalen skulle normalisera rasism – som hörts från somliga debattörer – är svårsmält.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Jimmie Åkesson går en runda på Botkyrka golfklubb. 

Foto: Henrik Montgomery/TTBild 1 av 1

När kulturjournalisten Elina Pahnke i Sydsvenskan slår fast att journalister springer rasisternas ärenden då de öppnar för att tala med dessa personer, kutar hon själv på redan upptrampade stigar.

Pahnke riktar hård kritik mot bland annat Svenska Dagbladets samtalsserie med dramatikern Stina Oscarson. Hon nämner inga specifika personer i serien, men eftersom hon tycker att det stora problemet är att just högerns ytterkantspersoner får alltför stort medieutrymme, antar jag att hon syftar på samtalen med Chang Frick, Katerina Janouch och Lars Vilks (och inte på exempelvis Yasri Khan, före detta miljöpartistisk politiker som vägrar ta kvinnor i hand, eller på feministen Nina Rung).

I Dagens Nyheter klamrar sig Brit Stakston fast vid samma sarg. Hon hyllar där samtal som ”ett fundament för mänskligt samspel, även med oliksinnade” men menar att det redan sker naturligt ”på bussen, på jobbet, på biblioteket, på förskolan, i mataffären” och inte är något som ska centralstyras.

Och till saken hör att det inte finns ett givet svar på vad som får ”extrema” åsikter att växa; skuggmiljöer där man i lugn och ro kan odla sitt etablissemangsförakt, eller exponerat solljus?

Annons
Annons

Jimmie Åkesson går en runda på Botkyrka golfklubb. 

Foto: Henrik Montgomery/TTBild 1 av 1

”Det är ett högt pris för demokratin när ytterlighetsröster konstant förstärks och ges ökad legitimitet i jakten på läsare, och tittare. Det är cyniskt och rejält naivt”, skriver hon.

Huruvida man ska ”tala med alla” eller inte, är en diskussion som pågår inte bara i Sverige utan också i andra länder där yttrandefrihet råder och polariseringen tar sig allt starkare uttryck. Och till saken hör att det inte finns ett givet svar på vad som får ”extrema” åsikter att växa; skuggmiljöer där man i lugn och ro kan odla sitt etablissemangsförakt, eller exponerat solljus?

Ja, som initiativtagare till serien tror jag fortfarande på samtalet som ett sätt att förstå polerna i debatten (sedan kan man givetvis lyckas mer eller mindre väl).

Jag har sedan jag började på tidningen för två år sedan, aldrig varit med om en sådan stor respons från våra läsare. Jag är oerhört glad för alla uppmuntrande ord, men också för mer kritiska invändningar och synpunkter.

Anklagelser om att jag (och fler med mig) skulle springa rasisters ärenden, är dock svårsmälta.

Jimmie Åkesson går en runda på Botkyrka golfklubb. 
Jimmie Åkesson går en runda på Botkyrka golfklubb.  Foto: Henrik Montgomery/TT

I fallet Elina Pahnke tar hon häpnadsväckande lätt på sin bevisbörda: Se bara, säger hon, hur annorlunda debattklimatet såg ut för fem år sedan. Då skrev personalen på akutmottagningen i Malmö ett öppet protestbrev när Jimmie Åkesson skulle komma på besök. I dag pratar Peter Jihde med ”amerikanska fullblodsnassar” i sin tv-serie på TV3 och Navid Modiri – som samma år som protesterna på Malmö akutmottagning gick en golfrunda med Jimmie Åkesson (vilket var högsta vinsten i en auktion arragerad av Musikhjälpen) – har börjat ”podda med rasister på hemmaplan”.

Annons
Annons

Att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen för nio år sedan, och partiet sedan dess stadigt ökat sitt väljarstöd trots att den generella hållningen inte varit golfrundor och ”samtal” utan utfrysning, är inget som Pahnke problematiserar.

Jag räknade givetvis med att serien inte skulle landa lika väl hos alla, ändå trodde jag att mottagandet hos mitt eget skrå skulle andas större nyfikenhet och intellektualism.

När Arbetets Johannes Klenell kritiserar Stina Oscarsons samtal med Chang Frick (“Är samtalsaktivism den nya skrikdebatten?”) inleder han med att tala om att han är för fin för skrikiga debattprogram à la SVT:s “Opinion live”: ”En gång skrev jag på Twitter att de inte ens skulle få in mig i studion med högafflar och eld.”

Han kallar oss ”hjärntvättade”, ”nyttiga idioter”, ”naiva”.

Att bära detta som ett adelsmärke är märkligt. Det blir svårt att sedan beklaga sig över att Södermalms pk-eliten-skiten slängs i ansiktet på journalister gång efter annan.

Häromveckan, efter att jag medverkat i SVT:s ”Morgonstudion” tillsammans med Irena Pozar, chefredaktör för Veckorevyn, fick jag ett mejl. ”Ja, jag är precis en sådan gubbe ni hatar.”

Vi hade diskuterat uppståndelsen kring Greta Thunberg och det faktum att Jimmie Åkesson kallat hennes klimatstrejk ”en iscensatt pr-kampanj”.

Mejlskrivaren, enligt egen utsago en äldre herre som verkligen grävt i klimatfrågan, menar att vi ogenerat smetar ner ”inte bara Jimmy Åkesson utan buntar alla andra som högerstollar kanske till och med nationalister och allt möjligt”.

Han kallar oss ”hjärntvättade”, ”nyttiga idioter”, ”naiva”.

Slutraden i mejlet osar uppdämda oförrätter: ”Hör gärna av er till en som vägrar acceptera kallas klimatförnekare.”

Det hade varit lätt att ta en skärmdump på mejlet och lägga ut i sociala medier med valfri variant på ”vit kränkt man”. Men det går också (utan att leka Moder Teresa) att ta andra vägar. Se bortom hans ohyfsade sätt, och försöka förstå ilskan. Varifrån kommer den?

Fast den enklaste vägen är så klart att markera avstånd. Misstänkliggöra. Skapa mer hat.

Som debattredaktör övar man sig i att inte vara ömhudad, och inte heller enögd. Man får också en bra överblick över tidens stridsfrågor.

Tyvärr är det alltför många som inte ser bjälken i sitt eget öga.

Efter reklamen visas:
Den polariserade debatten –en samtalsserie
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons