Annons

Gud: återkomstenVerkligt viktigt om Guds återkomst i vårt samhälle

Foto: Libris

Religionen har återkommit som politisk kraft. Och för många svenskar, inte minst invandrade, ger den identitet, tillhörighet och trygghet. Samtidigt är vi fortfarande ett sekulärt, eller i alla fall liberalt demokratiskt, land. Joel Halldorf skriver kunnigt och uppslagsrikt om Guds återkomst i det svenska samhället.

Under strecket
Publicerad

Gud: återkomsten

Författare
Joel Halldorf
Genre
Sakprosa
Förlag
Libris

206 s.

Religionen har, enligt somliga, återkommit som politisk kraft i den svenska samtiden. Det är en intressant iakttagelse, som är lite olika beroende på från vilket håll den görs. Det finns fler religiösa i Sverige i dag, på grund av invandring inte minst, och de är dessutom religiösa för vilka religionen ger identitet, tillhörighet, trygghet och så vidare.

I bästa fall kan den underlätta integration, genom att fungera som plattform för individerna, men i sämsta fall är det tyvärr begränsande traditioner, som kräver individens inordning i seder och bruk som majoriteten i Sverige inte anser det vara rimligt att underkasta sig. Vuxna individer är givetvis fria att själva välja sina sammanhang, men att den typen av liberal frihet i förhållande till val av religion och identitet skulle vara något enkelt och ”fritt” i egentlig mening är inte så självklart.

Joel Halldorf skriver kunnigt och uppslagsrikt om Guds återkomst i det svenska samhället. Och även om han, som troende, själv är partisk och gärna förklarar varför den både är bra och nödvändig, är han inte den som viker undan inför komplikationerna. Det gör hans nya bok verkligt viktig. Den är inte en partsinlaga, trots att han också använder sin egen erfarenhet, utan försöker ge en både bredare och djupare skildring av hur landet ligger i dag.

Annons
Annons

Hans diskussion av tunnheten i de liberala idéerna om individualism och identitet är mycket intressant. Där finns spår som skulle behöva fördjupas. Inte minst kring hur olika typer av chauvinism tenderar att samverka – viss typ av europeisk populism, som i Ungern, anknyter till exempel gärna till det kristna arvet (som kulturarv mer än tro, som Halldorf också påpekar), liksom de muslimska motsvarigheterna, som i Turkiet, blandar islamisk och nationell chauvinism till en tämligen giftig brygd.

Till skillnad från somliga andra vill Halldorf inte fridlysa de religiösa uttrycken från kritik, och han är klar över att olika inriktningar kan vara i olika grad konstruktiva respektive destruktiva. De nyanseringarna bidrar också till att hans bidrag är särskilt värdefullt i en tid då vi alla, troende eller ej, tvingas förhålla oss till andras tro – tro som kan befinna sig bortom alla argument, men som ändå har anspråk på att påverka vårt gemensamma samhälle.

En paradox i boken, som han eventuellt inte själv tänkt över, är att den är skriven för en allmänintresserad publik i vilken även icketroende ingår. Han vet naturligtvis att det inte går att övertyga till exempel mig med att säga att ”Gud vill det”, ”Jesu kärlek skall rädda Sverige” eller ”Den som följer Muhammeds exempel går det väl”, utan han måste, som alla religiösa som yttrar sig i ett sekulärt, i detta fall liberalt demokratiskt samhälle, ”översätta” sina argument till det gemensamma, någorlunda rationella språket.

Det i sig visar, mer än något annat, att även om han har rätt om religionens växande betydelse i den svenska samtiden, har han fel om att den inte är beroende av ett gemensamt, sekulärt rum, en offentlighet i vilken hänvisningar till personlig tro inte är gångbara som argument.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons