Annons

Andres Lokko:Vet Johnson vad hans favoritband kallade sin trummis?

The Clash – år 1983 – Boris Johnsons favoritband.
The Clash – år 1983 – Boris Johnsons favoritband. Foto: TT

Att försöka annektera rocken för dunkla syften kommer alltid visa sig vara ett hopplöst experiment.

Under strecket
Publicerad

En frejdig Boris Johnson besöker Wolverhampton under sin valkampanj.

Foto: Andrew Parsons/TT Bild 1 av 1

I det konservativa Tory-partiets första kampanjfilm inför det stundande brittiska valet intervjuas premiärminister Boris Johnson.

Han får frågan om vilket som är hans favoritband.

”The Clash”, svarar Johnson.

Som de flesta, med ens vagast möjliga kulturintresse, känner till har det i pophistorien existerat få artister som så uttalat har haft som ambition att välta konservativa regeringar medelst musik och lyrik som just The Clash.

The Jams kompositör Paul Weller undrade ”vad exakt i texten var det Cameron inte förstod?”.

Men, visst, enligt konsensus 2019 är det givetvis djupt naivt att inbilla sig att det så vänstervridna Sveriges Television skulle ge en nyanserad bild ens av ett punkband.

The Clashs sångare och agitator Joe Strummer har, efter sin tidiga bortgång 2002, så gott som mumifierats av den brittiska punkgenerationens företrädare som en evigt antifascistisk symbol.

David Cameron hävdade – i ett scenario snarlikt Johnsons – att han tyckte väldigt mycket om The Jam. I synnerhet låten ”Eton rifles”, en – i en brittisk kontext – lika välkänd text om klasskamp som valfri Woody Guthrie-sång.

Annons
Annons

En frejdig Boris Johnson besöker Wolverhampton under sin valkampanj.

Foto: Andrew Parsons/TT Bild 1 av 1

The Jams kompositör Paul Weller undrade ”vad exakt i texten var det Cameron inte förstod?”.

Tidningen Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell noterade i en insiktsfull text från Moderaternas partistämma hur en talare framhöll Depeche Modes album ”Construction time again” som ”en utlösande faktor i hans borgerliga politiska uppvaknande”.

En frejdig Boris Johnson besöker Wolverhampton under sin valkampanj.
En frejdig Boris Johnson besöker Wolverhampton under sin valkampanj. Foto: Andrew Parsons/TT

Det aningen problematiska, för alla inblandade, är att detta inte var speciellt långt efter att den amerikanske högerextremisten Richard Spencer utsåg Depeche Mode till ”alt-högerns husband”. Mest eftersom de ”flörtat med fascistisk estetik på sina skivomslag”.

Depeche Mode bad honom, bokstavligen, dra åt helvete.

Det kommer som alltid att visa sig vara ett hopplöst experiment att försöka annektera rocken för dunkla syften.

I morgon, fredag, öppnar en The Clash-utställning på The Museum of London med anledning av 40-årsjubileet för ”London calling” om en månad.

I samband med utställningen publiceras också ”The London calling scrapbook”, en bok som framstår som ett postumt anti-fascistiskt fanzine.

Genom att försöka annektera – och därmed trivialisera – uttalat politisk konst inleds en långsam avpolitisering. Man suddar ut det seriösa uppsåtet och konsten – i det här fallet musik – avväpnas, blir ofarlig och istället nästan kitsch.

En vacker dag är musiken devalverad till Crazy frog. Det är i alla fall intentionen.

Men det gör egentligen inte så mycket. Popmusiken är så anti-auktoritär till sin natur att varje försök att urvattna protestmusik från förr resulterar i att en amerikansk rappare komponerar ännu en FDT (Fuck Donald Trump) eller att Stormzy får en halv miljon unga människor att vråla ”Fuck Boris” från den största scenen på världens största musikfestival.

Det kommer som alltid att visa sig vara ett hopplöst experiment att försöka annektera rocken för dunkla syften.

Boris Johnsons favoritband döpte för övrigt – enligt uråldrigt cockneyrimmande – om sin batterist Terry Chimes till Tory Crimes på omslaget till debutalbumet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons