Annons

Trauma”Vet knappt om jag vill höra en sådan låt igen”

Jenny Wilson.
Jenny Wilson. Foto: Lars Pehrson

På ”Trauma” sjunger Jenny Wilson på svenska och hon ackompanjeras av en symfoniorkester. Resultatet är en djupdykning ned i skräck och sorg – men och också tröst.

Under strecket
Publicerad

Trauma

Artist
Jenny Wilson
Genre
Pop
Musikbolag
Gold medal recordings
År
2019

Betyg: 5 av 6

Jag har aldrig hört en låt som ”Händelseförloppet”. Och jag vet knappt om jag vill höra den igen. I låtens 4.42 minuter läser Jenny Wilson med fast och blottad stämma upp vad som hände natten hon blev våldtagen hemma i sin egen soffa. Av snubben som skulle följa henne hem från rejvet, han som varnade henne för att gå själv i mörkret. Bakom hennes röst vibrerar den klassiska musiken förebådande, som i en skräckfilm just innan det hemska händer.

Det kommer så nära att kroppens fysiska reaktioner inte går att stoppa.

Jenny Wilsons nya skiva ”Trauma” är hennes första på svenska, och ett samarbete med dirigenten Hans Ek och Norrköpings symfoniorkester. Wilson såg Ek sätta upp Kraftwerks album ”Trans Europe express” med en symfoniorkester och föll handlöst för hur syntmusiken gick att omvandla till organisk rymd.

Wilson och Eks samarbete ger upplevelsen av en föreställning. De hårda, kalla syntljuden och beatsen mot den bombastiska, organiska och blommande klassiska orkestern skapar utsökta kontraster och ljudbilder. Referenser går att hitta i spridda kompositörer som Philip Glass, Thom Yorke och Frida Hyvönen, men resultatet är unikt. Det är stortartat, jag hoppas verkligen det kommer tillfällen att uppleva detta mästerverk live. Det är bara den psalmlika ”Kunde jag ha hindrat dig?” som tappar fart.

Annons
Annons

Förra årets album ”Exorcism” var en skiva med flera bottnar. Texterna handlade om våldtäkten och sviterna efter den, men musiken hörde hemma under stroboskopljusen på rejvet. Den hårda klubbmusiken fick kroppen att röra på sig och dansa ur frustrationen, sorgen, skiten som texterna hamrade fram.

”Trauma” är någonting helt annat.

Jenny Wilson själv kallar den för en systerskiva till ”Exorcism”. De hör ihop tematiskt. Men snarare än ett syskon är ”Trauma” en kärna, ett inre, ett bultande hjärta. Som om ”Exorcism” var ett test där hon prövade tanken ”kan man skriva en skiva om en våldtäkt man själv utsatts för?”. Svaret blev ett tveklöst ja, albumet blev nominerat till såväl Grammis som Nordic Music Prize och en hyllad föreställning på Dramaten. Känslan av ”Trauma” är att effekten av det tidigare albumet inte räckte, att hon ville gå ännu längre in i sitt eget trauma. Sticka hål på det, låta det blöda ut.

Texterna är exakta och drabbande, Jenny Wilson skriver med brinnande penna och väjer inte för någonting. Hon gräver i de svåra frågorna därinne, och blottar de psykologiska konsekvenserna av brottet. ”Jag har krälat runt i skiten, tills jag själv blev till skit”. En av låtarna har telefonnumret till Tjejjouren som titel, den saknar sång. 

Det är enormt modigt att i hennes popstjärne-position ta ut svängarna så långt, både konstnärligt och personligt.

”Händelseförloppet” behövs bara höras en enda gång, jag glömmer den aldrig. Och kanske är det inte alls syftet med albumet, men någonstans finns det också tröst mitt i skräcken och sorgen.

”Nu är du rädd… för jag skriver om mitt trauma, och eviga är orden, du kommer aldrig glömma mig.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons