Annons

Jesper Olsson:Vett och etikett i mötet med utomjordingar

En av de 116 bilder på som skickades ut i rymden 1977.
En av de 116 bilder på som skickades ut i rymden 1977. Foto: National Astronomy and Ionosphere Center  

Om vi någon gång träffade på utomjordisk intelligens, skulle vi då kunna kommunicera med de radikalt annorlunda existenserna? En ny bok sammanfattar försöken att skapa ett bokstavligen universellt språk.

Under strecket
Publicerad

”Tanken att människan kan bli en multiplanetär art är inte längre enbart en fantasi.” Orden härrör inte från en rymdberusad Elon Musk, utan från inledningen till en liten volym som publicerades häromåret med den fascinerande titeln ”Planetary echoes: Exploring the implications of human settlement in outer space”. Antologins bidragsgivare har föresatt sig att gestalta, beskriva och begrunda hur möjligheten av ovanstående förskjutning kommit till uttryck i konst, litteratur och vetenskap under senare tid – hur detta en gång spektakulära science fiction-motiv har börjat flätas in i samtidssamhällets vardagsväv. 

Längs samma astronomiskt anlagda tankebana arrangerades nyligen, på Bonniers konsthall, utställningen ”Kosmologiska pilar”, och hos mig löper den vidare medan jag läser den kanadensiske poeten Ken Hunts nya diktsamlingar ”The lost cosmonauts” (2018) och ”The odyssey” (2019). Den senare en märkligt klingande och lätt rysningsframkallande rymdpoesi, röstresterna från en diffus tidsdimension, som Hunt har extraherat ur nedstrykningar i den nyligen publicerade transkriptionen av ljudinspelningarna från Apollo 11-expeditionen.

Annons
Annons

Rymden och universum har förstås alltid legat högt på topplistorna över sublima och suggestionsframkallande fenomen. Men den interplanetära resan har fått ny energi och bärkraft av såväl månfärdsjubileum som den mer oroande och genomgripande klimatkrisen. Samtidigt skiftar formerna och implikationerna drastiskt. Hur realiseras, och för vem gäller, dessa resplaner? Det tycks ligga ljusår mellan forskningen kretsande kring en eventuell kolonisering av Mars och de kunskapsmässiga, etiska och politiska utmaningar som ett närmande till rymden för med sig, särskilt för det fortsatta livet på den här planeten.

En specifik aspekt av det utomjordiska tänkandet och görandet, som kanske inte känt av någon bredare renässans eller fått forskningsfinansiärerna att köa men som anländer med en vindlande historia, rör frågan om intelligenta livsformer därute. Med tanke på universums om inte oändlighet så åtminstone gigantiska utbredning, tycks intuitionen säga att det någonstans bör finnas varelser med minst lika hög grad av tankeförmåga och civilisation. Likväl har inga konkreta bekräftelser kommit i dagen, vare sig det beror på att inga bekräftelser finns eller att ingen kunnat observera dem.

Det senare sätter fingret på en grundläggande prövosten när det gäller frågan om utomjordingar: hur ska vi och de ge sig till känna för varandra? Hur ska kommunikation mellan (sannolikt) radikalt olika existenser i någon mening kunna äga rum? Sådana funderingar bildar navet i en nyutkommen bok av den amerikanske vetenskapsjournalisten Daniel Oberhaus: ”Extraterrestrial languages” (MIT Press). Fokus ligger på hur ett språk och kommunikationssystem skulle kunna upprättas över de mångdimensionella avstånd som (sannolikt) råder mellan människorna på jorden och deras potentiella interplanetära samtalspartner. Framför allt betonas undersökningarna av villkoren, utformningen och själva utförandet av sådana ”samtal” under det senaste halvseklet under akronymer som Seti (Search for Extraterrestrial Intelligence), Ceti (Communication with Extraterrestrial Intelligence) och – allra mest utmanande – Meti (Messaging Extraterrestrial Intelligence). 

Annons
Annons

Detta kan möjligen framstå som ett extravagant vetenskapligt äventyr av det slag som alltför välbeställda kulturer och samhällen kan ägna sig åt. Men efter en stunds eftertanke inser man att frågan om det utomjordiska också har en jordisk resonans. Till exempel kan den antagna språkförbistringen i universum ge perspektiv på relationer mellan olika varelser på denna planet, till och med mellan de varelser som tycker sig vara ganska lika.

Den svenske naturforskaren och filosofen Emanuel Swedenborg kunde så sent som vid 1700-talets mitt meddela att änglarnas språk var som ett milt flöde.

Att människor alltid blickat upp mot natthimlens stjärnor och med dessas hjälp skapat kosmologier av skiftande form och innehåll är bekant. Men också den mer specifika spekulationen kring utomjordiska varelser, och kommunikation med dessa, har alltså en brokig bakgrund. Oberhaus snuddar vid denna historiska kontinent när han lyfter fram biskopen Frances Goodwins roman ”Man in the moone” från 1638. 

Perioden kring senrenässans och barock, på tröskeln till en naturvetenskaplig modernitet, alstrade över huvud taget många fantasirika teorier och experiment på området. Ett exempel var försöken att finna ett mer adekvat sätt att kommunicera med Guds överjordiska sändebud. Den elisabetanske ockultisten John Dee skulle således inleda ett samtal med änglar 1581, vilket kom att pågå i flera år och dessutom resultera i en presentation i tryckt form av det ”enokiska” språk och alfabet som utgjorde samtalets grund. 

Liknande metafysiskt drivna undersökningar av och diskussioner med de utomjordiska kom att följa. Den svenske naturforskaren och filosofen Emanuel Swedenborg kunde så sent som vid 1700-talets mitt meddela att änglarnas språk var som ett milt flöde, och 150 år senare transkriberade det franska mediet Hélène Smith marsianska för en intresserad publik. 

Annons
Annons

Vid denna tidpunkt, kring sekelskiftet 1900, växlade tankarna på kommunikation med andra varelser och världar delvis spår. Precis som det skrivna ordet på jorden fick konkurrens av nya informationsteknologier – fotografi, film, ljudinspelningar – en mediemonopolförlust som fortgått – skulle de finurligt uttänkta teckensystemen nu kompletteras med lika finurliga tekniska system, som inte bara beaktade de semiotiska och lingvistiska komplikationerna, utan även de infrastrukturella förutsättningarna för långväga kommunikation. Medan den franske uppfinnaren Charles Cros, som låg bakom en tidig version av grammofonen, och den kände astronomen Camille Flammarion bägge föreställde sig sinnrika arrangemang av speglar för att sända ut ljussignaler i rymden, skulle radiopionjärer som Guglielmo Marconi och Nikola Tesla plädera för deras nyfunna medium som det bästa valet. Oftast var det morsekoden som fick ge signalerna ett innehåll och ett budskap.

Modulerade vågor – framför allt mikrovågor men också laserljus – har bildat den mediala grundpelaren i de moderna utomjordiska kommunikationsförsök som tagit form sedan 50- och 60-talen och som, vilket Oberhaus framhåller, samlat många prominenta naturvetare och teknologer, bland dem ett antal Nobelpristagare, liksom publikt profilerade forskare som Carl Sagan och Marvin Minsky. 

Men även mer handfasta kommunikationsunderlag har begagnats. När rymdsonderna Pioneer 10 och 11 sköts upp 1972–73 medföljde aluminiumplaketter med ingraverade bilder av bland annat en naken man och kvinna, och när Voyager 1 och 2 skickades mot skyn några år senare, 1977, medförde de båda den berömda grammofonskivan Voyager Golden Record med allt från Beethoven till ljudet av vind till bilder av solsystemet och dna till en inspelning av Carl Sagans skratt. 

Annons
Annons

Att den alltmer avancerade signalteknologin och teleskopin gjort det möjligt att sända och ta emot meddelanden över stora tidsrymder är emellertid en sak. Den än knivigare frågan för den som ägnar sig åt at försöka få kontakt med utomjordingar är hur en presumtiv mottagare ska kunna urskilja en konstgjord signal i den brusande ocean som är rymden, och hur den ska kopplas till en avsändare och därmed identifieras som ett avsiktligt meddelande. Och därefter, i nästa led: hur avkoda och tolka själva budskapet? 

För att besvara dessa frågor har forskarna framför allt vänt sig till matematiken och logiken, för att där söka efter grundvalarna till ett universellt språk; en vändning som känns igen från 1600-talet och filosofer som Leibniz. Utifrån den startpunkten har raffinerade språkliga konstruktioner fogats ihop, med fantasifulla, men etymologiskt motiverade namn som astroglossa och lingua cosmica. Dessutom måste meddelandena rymma en nyckel och metanivå som indikerar hur språket ska förstås och användas. Och för det krävs ett storslaget antagande om att vissa referensramar är gemensamma för hela universum, såsom fysikens naturlagar. (Utmaningen försvåras vidare av att de tidsrymder som kommunikationen spänner över inte lämnar utrymme för feedback och gensvar.) 

Att en utomjording skulle uppleva Beethoven på samma sätt som vissa människor är inte troligt.

”Extraterrestrial languages” rymmer en räcka av tekniska resonemang om de trösklar som ska forceras och de lösningar som levererats. För den hugade finns även ett flertal appendix med scheman över binär kod och liknande. Det är fascinerande att följa dessa komplexa försök att uppfinna medier och språk som sträcker sig utöver det mänskliga. Men lika intressanta är de bitar som pekar tillbaka mot den plats som människor befinner sig på. I boken lyfts till exempel flera gånger den brännande frågan om vad och vem som egentligen skulle kunna representera planeten i de budskap som skickas ut. Den kulturella skevheten och etnocentrismen – men också antropocentrismen – i tidigare försök att meddela sig med universum är uppenbar, problematisk och relevant för mer jordiska angelägenheter. 

Annons
Annons

Och här aktualiseras, återigen, de estetiska praktikernas roll i denna vidsträckta och multiplanetära rymd – den konceptuella kanske mer än den verkliga. Inte minst poesin har ett och annat att lära ut om påhittade språk och skriftsystem, som tänjer på det bland människor naturaliserade utbytet av erfarenheter och information. Precis som försöken att tala med utomjordiska varelser kan poesi och konst, i vid mening, driva vidare tanken och känslan kring det mänskliga, utommänskliga och omänskliga. Det handlar givetvis inte om att ett universellt språk vankas här. Att en utomjording skulle uppleva Beethoven på samma sätt som vissa (knappast alla) människor är inte troligt; om den ens skulle ”uppleva” något. Men i ambitionen att vidga formerna för kommunikation, där förenar sig musiken och poesin med Ceti och Meti. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons