Annons
Kommentar

Katarina Wennstam:Det här är kvinnohat i dess lortigaste form

Den barnsliga teckningen föreställde ett matbord. Under bordsduken två barn med streckgubbsarmar. Runt bordet små bruna bollar, utspridda köttbullar. Bredvid bordet en mamma med nerdragna mungipor och över henne en arg pappafigur med en streckad arm höjd till slag.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Jag såg teckningen för många år sedan på en konferens om barn som bevittnar våld. Det som ­etsat sig fast i minnet för alltid är barnets egen rub­rik på teckningen: När mamma brände vid maten.

Barnet hade köpt pappans världsbild. Barnet hade blivit en del av våldsverkarens förskjutning av skuld och ansvar. Om bara inte mamma hade bränt köttbullarna hade pappa inte slagit henne.

Det sker så enkelt, av bara farten. Vi glömmer bort hur skev bilden är, vi köper så lätt gärningsmannens beskrivning av verkligheten.

Jag tänker på det när jag läser ännu en rubrik om mordet på Lisa Holm. Motivet för mordet var sexuellt, står det. Nej. Inte för henne. Det handlade inte om sex. Om den misstänkta gärningsmannen agerade så som åklagaren påstår så skändade han henne. Klädde av henne, blottade hennes kön, dödade henne genom att hänga upp henne på en vattenledning i taket. Det kanske var hans version av sex, hans bild av vad en ung kvinna är till för. Jag väljer att kalla det kvinnohat. I sin renaste, eller snarare allra lortigaste form.

Annons
Annons

Vi använder prefixet sexuellt om mycket. Sexuellt missbruk, sexuell lust, sexuella avvikelser, sexuellt våld. På så sätt är det riktigt beskrivet. Men ändå. När vi i media, och rättsväsendet, slentrianmässigt slänger dit begreppet sexuellt motiverat mord så gör vi i någon mån samma tankevurpa som det av våld normaliserade barnet som ritade teckningen på pappas misshandel. Vi accepterar gärningsmannens blick. Vi köper hans världsbild.

En annan rubrik tidigare i år försökte göra ­gällande att ett ”kärleksbråk” varit starten till en mångårig väpnad konflikt mellan två kriminella gäng i Göteborg. Den ena gängledaren sades ha ­”tagit” flickvännen från den andre medan han satt inne i fängelse. Som om flickvännen i fråga inte hade någon egen vilja. Som om hon var en ägodel att flytta fram och tillbaka efter männens tycke och smak. Visst, i gängen kan den kvinnosynen existera. Men ska medierna reproducera den, som om det vore en allmänt vedertagen sanning?

Vi köper inte alltid gärningsmannens egen världsbild. Trollhättemördaren må ha klätt sig i nazi-­inspirerad stridsmundering, han var radikaliserad av en konspirationsteori på nätet om något slags pågående nordiskt motståndskrig mot islam och det finns folk som ser honom som en stupad hjälte. Men vi köper inte hans världsbild och kal­lar honom krigare, vi kallar honom för vad han var – en rasist.

Men en kvinnohatare? Det ordet är vi ­uppenbarligen fortfarande otroligt rädda för. Och varje gång vi blundar, varje gång vi väljer olika förmildrande omskrivningar så ser på mäns våldsdåd mot kvinnor på det sätt de själva ­föredrar. Som något ­accepterat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons