Annons

Vi bör gå med i Nato, medan vi ännu kan

Ryska stridsplan av typen Tu-95 flyger ovanför Röda Torget i Moskva, för att träna inför militärparaden på segerdagen 9 maj.
Ryska stridsplan av typen Tu-95 flyger ovanför Röda Torget i Moskva, för att träna inför militärparaden på segerdagen 9 maj. Foto: PAVEL GOLOVKIN/AP
Under strecket
Publicerad

REPLIK | FÖRSVARET

Det finns däremot all anledning för den ryske presidenten Putin att göra allt han kan för att understödja den svenska neutralitetsmyten.
Mike Winnerstig och Carl Bergqvist

Trots ambassadörerna Mats Bergquists och René Nybergs långa erfarenhet av internationell säkerhetspolitik lyckas de på Brännpunkt 23/11 begå ett antal logiska kullerbyttor. Dels verkar de mena att dagens situation i allt väsentligt är identisk med det kalla krigets, eftersom de säkerhetspolitiska linjer som Sverige och Finland då förde är de enda som fungerar även idag. Dels hävdar de att något väsentligt ändå inträffat i Östersjöområdet i och med Warszawapaktens upplösning och Baltikums frigörelse från Ryssland. Samtidigt vidgår de helt korrekt att Ryssland numera agerar geopolitiskt aggressivt, är auktoritärt och oberäkneligt men också beslutseffektivt.

Trots detta, menar de, bör varken Sverige eller Finland ”under överskådlig framtid” bli medlem av den enda multilaterala aktör som kan stå emot ett aggressivt Ryssland, nämligen Nato-alliansen. Samtidigt konstaterar de att vi bör ha en option för att gå med, om ”läget så skulle kräva”. Hur det läget skulle se ut, inte minst i ljuset av ambassadörernas realistiskt negativa syn på ryskt agerande idag, framgår dock inte. Deras rekommendation till svenska och finska beslutsfattare är däremot att samarbetet dels med Nato, dels mellan Sverige och Finland ska fördjupas och utvecklas.

Annons
Annons

Det är inte lätt att följa detta resonemang. Särskilt egendomligt är att EU inte nämns som en faktor i sammanhanget – både svensk och finsk diplomati har ju länge fört fram EU-medlemskapet och solidariteten inom EU som en avgörande utrikespolitisk fråga.

Därtill kommer att Sverige sedan länge gjort sig av med neutralitetspolitikens ryggrad, det vill säga vårt stora invasionsförsvar. Finland har visserligen på papperet en hel del av detta kvar, men de finska ekonomiska problemen är betydande och en stor del av de finska värnpliktsförbanden lider av ålderstigen materiel, begränsad rörlighet samt bristfälligt skydd mot en kvalificerad fiende. Ingetdera landet, inte heller i förening, kommer någonsin mer att på egen hand kunna avskräcka eller bekämpa en stormakt som bestämt sig för att agera militärt i Östersjöområdet.

Ambassadörerna gör dessutom sitt bästa för att odla myten om den svenska neutralitetens framgång i att hålla Sverige utanför krig. Det var inte neutralitetspolitiken utan alla svenska avsteg från denna, i kombination med bland annat vår geografiska lokalisering, som förskonade Sverige från samma öde som andra neutrala länder upplevde under 1900-talet, till exempel Norge och Danmark.

Våra grannländers säkerhetspolitiska val under efterkrigstiden blev därför andra än Sveriges. En officiell svensk medlemsansökan i Nato hade inte osannolikt fått följden att Sovjetunionen ytterligare stärkt sitt grepp om Finland, något som varit en oönskad utveckling för såväl Nato som Sverige.

Istället kom Sverige att under hela det kalla kriget ha en mycket inofficiell nära samverkan med USA och Nato, vilket nu senast Emil Svensson berättat om på Brännpunkt. Att det svenska Nato-samarbetet var väl utbyggt och förberett i den händelse av att ett krig skulle drabba Europa har modern forskning tydligt påvisat.

Annons
Annons

Lika lite anledning som det fanns för Sovjet att lita på den svenska neutraliteten finns det för Ryssland att idag betrakta Sverige och Finland geopolitiskt som något annat än en del av Nato-sfären. Det finns däremot all anledning för den ryske presidenten Putin att göra allt han kan för att understödja den svenska neutralitetsmyten. Om Sverige och Finland inte är formella medlemmar av Nato ger detta Ryssland en betydligt större handlingsfrihet än motsatsen. Ett exempel är det budskap som bland annat aktivisten Sergej Markov framfört till svenska tv-tittare: så länge Sverige inte ger sig i lag med balterna och Nato så klarar man sig undan ett krig. Söndra och härska har dock som bekant varit ett känt knep sedan antiken.

I praktiken spelar det för Putin sannolikt inte någon roll om Sverige står utanför Nato. Vikten av delar av det svenska territoriet för den ryska handlingsfriheten är alldeles för stor för det. Ett allianslöst Sverige med en minimal försvarsmakt är istället ett tacksamt mål för yttre påtryckningar förstärkta med hot om militära maktmedel. En annan aspekt är Sveriges redan avgivna solidaritetsdeklarationer, i form av EU:s Lissabonfördrag liksom den egna svenska solidaritetsförklaringen. En militär attack mot ett EU-land som inte på något sätt besvaras av EU som helhet (inklusive Sverige och Finland) skulle innebära slutet för EU som utrikespolitisk aktör. En möjlig förklaring till att Bergquist/Nyberg inte nämner detta kan vara att de bekvämt bortser från att de baltiska länderna också är EU-medlemmar. En attack mot dem får teoretiskt samma konsekvenser för Sverige som om vi hade varit Nato-anslutna.

Det rationella beslutet givet hur omvärlden i framtiden faktiskt kan te sig är för Sverige och Finland att redan idag gå med i Nato, medan möjligheten finns. Liksom Bergquist/Nyberg påpekar bör det göras samtidigt och med en starkare opinion för ett medlemskap. Det senare är emellertid redan på gång, vilket ett antal mätningar visat.

Vi är dock av åsikten att varken debatten eller den svenska försvarsförmågan gynnas av mytbildningar kring den svenska neutraliteten – eller att det bara skulle vara att gå med i Nato om behovet skulle uppstå. Att de baltiska staterna idag inte hade kunnat gå med i Nato torde vara uppenbart för alla, i och med det öde som drabbade Ukraina och dessförinnan Armenien och Georgien. Det är inte en situation vare sig Sverige eller Finland bör hamna i.

CARL BERGQVIST

major och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms

MIKE WINNERSTIG

fil. dr. i statsvetenskap och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

Senaste debatten om försvaret:

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons