Annons

”Vi bör ta vårt ansvar för klimatflyktingarna”

Frågan om hur Sverige bäst ska stödja klimatmigranter får inte skjutas undan från dagens agenda. Och att vi ska göra det bygger på den självklara principen att kostnaderna för miljöförstörelsen ska tas av miljöförstörarna, skriver ett flertal debattörer.

Uppdaterad
Publicerad
Foto: Rajesh Kumar Singh/AP

DEBATT | KLIMATFLYKTINGAR

Vilket ansvar har vi för världens flyktingar? Frågan har förlamat EU under flera år, och aktualiseras nu återigen i Sverige när en ny parlamentarisk utredning skall diskutera på vilka ”väldigt ömmande humanitära skäl”, för att citera migrationsministern, som asyl ska kunna beviljas. Enligt Genèvekonventionen från 1951 är vi skyldiga att ge asyl till personer som har en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp. Vilka humanitära skäl utöver dessa kan nu vara legitima? Var går gränsen för det svenska ansvaret? Gäller det också människor som flyr undan effekterna av klimatförändringarna? Dessa ”klimatmigranter” skulle i många fall kunna kallas ”klimatflyktingar” då de oftast inte kommer att ha annat att välja på än att just fly.

De flesta av de migranter som kommer att tvingas lämna sina översvämmade kustland, drivas bort av förödande torka, eller fly undan konflikter som uppkommer genom klimatförändringarna, har knappast alls bidragit till de utsläpp av växthusgaser som är grundorsaken till deras misär. Ansvaret är I huvudsak vårt, då vi i den industrialiserade världen under ett sekel tagit oss fri utsläppsrätt och kunnat bygga våra samhällen på kol och olja. Att fördela ansvaret mellan industriländerna är problematiskt men det kan vara rimligt att kostnaderna för klimatmigranterna bärs i proportion till de samlade utsläppen från varje land. Eftersom koldioxiden ligger kvar i flera decennier i atmosfären är det det samlade utsläppet som ska komma i fråga. För Sveriges del är detta ungefär 3,9 miljarder ton (koldioxidekvivalenter), vilket är cirka 0,4 procent av de totala utsläppen i världen genom åren.

Om vi nu utgår från att vårt bidrag till problemen gör att vi bör stå för 0,4 procent av de klimatskador som förorsakas, återstår att uppskatta hur många klimatmigranter som berörs och hur mycket stöd de med rätta kan göra anspråk på från oss. Det beror självklart på hur stor temperaturökningen blir – om den verkligen kan begränsas till 1,5 eller 2 grader eller skenar vidare mot 4 grader. Sedan är också de indirekta effekterna, till exempel av klimatförändringarna orsakade konflikter och krig med åtföljande flyktingströmmar, svåra att uppskatta men kanske väl så viktiga som de direkta följderna av torka och översvämning. De uppskattningar som gjorts av FN:s flyktingorgan UNHCR, andra FN-organ och av Världsbanken pekar mot ett totalt antal klimatmigranter av storleksordningen 140–200 miljoner kring år 2050. Vissa studier (Hsing & Sobel 2016) tyder på betydligt högre antal vid nästa sekelskifte. Även om uppskattningarna är mycket osäkra är det klart att antalet klimatmigranter riskerar att bli betydligt större än i dag. (Antalet klimat/väderrelaterade flyktingar i dag har uppskattats till cirka 22,5 miljoner.) Det förväntade antalet är också minst dubbelt så stort som antalet flyktingar av alla kategorier i dag, som uppskattats till 70 miljoner.

Annons

Om vi tillämpar idén om ansvarstagande baserade på klimatutsläppen betyder det att vi i Sverige bör ta ett ansvar som motsvarar cirka 1 miljon klimatmigranter kring år 2050. Om de alla skulle härbärgeras i vårt land, svarar det mot ett befolkningstillskott av samma storleksordning som det vi fick från år 2000 till 2018. Om å andra sidan vi, och de hjälpbehövande, skulle föredra att stödet organiseras i grannskapet av de drabbade områdena, handlar det om ett verksamt ekonomiskt bidrag, för nödhjälp, infrastruktur, utbildning och så vidare. En fördel med stödinsatser av de slag som skissats här är att de är möjliga att genomföra även om många andra länder inte ansluter till dem. Då har vi i Sverige åtminstone försökt att göra rätt för oss.

Med de begränsade direktiv som väntas till den parlamentariska migrationsutredning som förestår, är det, trots att ”en hållbar migrationspolitik” utlovas, tveksamt om klimatmigrationen får utrymme ens i diskussionen om asyl-begreppet. Direktiven bör därför kompletteras. Därtill bör en utredning med bredare uppgift tillsättas för att närmare utreda Sveriges ansvar och förhållningssätt till klimatförändringarna och risken för framtida stora migrantströmmar. Frågan om hur vi bäst ska stödja klimatmigranter får inte skjutas undan från dagens agenda. Och att vi ska göra det bygger på den självklara principen att kostnaderna för miljöförstörelsen ska tas av miljöförstörarna.

Bengt Gustafsson
astronom
Eva Katarina Agestam
präst och ekoteolog
Mikael Djurfeldt
forskare i neuroinformatik
Lisa Fröberg
präst
Sven Hillert
präst och ekoteolog
Per Larsson
kyrkoherde emeritus och ekoteolog
Anders Liljas
professor emeritus
Pekka Mellergård
överläkare, docent i neurokirurgi
Mikael Mogren
biskop
Kåre Olsson
fil dr I organisk kemi
Roland Söderberg
präst
Undertecknarna är deltagare i Västerås stifts ekoteologiska seminarium och författare till boken Planetens och kärlekens gränser (2019).

Annons
Annons
Foto: Rajesh Kumar Singh/AP Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons