Annons

Per Wästberg:Vi bygger alla vårt eget Paris

Man trodde att de var oövervinnerliga, ekbjälkarna från 1100-talet i Notre-Dames tak. Men det var de inte, och vår demokrati, hela vår civilisation är lika ömtåliga fenomen.

Under strecket
Publicerad

Parisbor och turister sökte sig till Notre-Dame i måndags, annandag påsk. Människor samlades runt katedralen för att sörja, fotografera och sjunga.

Foto: Ibrahim Ezzat/TT Bild 1 av 1

Parisbor och turister sökte sig till Notre-Dame i måndags, annandag påsk. Människor samlades runt katedralen för att sörja, fotografera och sjunga.

Foto: Ibrahim Ezzat/TT Bild 1 av 1
Parisbor och turister sökte sig till Notre-Dame i måndags, annandag påsk. Människor samlades runt katedralen för att sörja, fotografera och sjunga.
Parisbor och turister sökte sig till Notre-Dame i måndags, annandag påsk. Människor samlades runt katedralen för att sörja, fotografera och sjunga. Foto: Ibrahim Ezzat/TT

Vad sammanfattar Paris? frågar man sig dessa ödesdagar. Skönhet, andlighet, sinnlighet, en historisk kontinuitet – svarar jag nu när våren spricker ut med sina första syrener och platanerna står ljusgröna. Picknickande par samlas på gräsmattorna längs avenue de Breteuil. Barn med fiolen i fodral på ryggen på snabba sparkcyklar nerför allén, hem från en musiklektion. Vardagen igen.

Paris är en ocean: ”Utforska den och ni kommer inte att känna dess djup. Där kommer alltid att finnas något oerhört, något bortglömt”, skrev Balzac. Enligt Anatole France förblev Paris ”världens vackraste landskap format av människohand”.

88 procent av parisarna är enligt en färsk opinionsundersökning lyckliga över att bo just här, säkert ovanligt för någon huvudstad.

Annons
Annons

Exakt klockan 18.50, i samma minut larmet gick i måndags förra veckan, ringde två dygn senare Frankrikes alla kyrkklockor för sin moderkatedral som tystnat. Jag hörde 2015 de väldiga klockorna dåna i sorg inför offren på tidningen Charlie Hebdo och senare för de döda i attentatet mot Bataclan. Det är märkligt hur denna mörka trotsiga sång över hustaken manade till ett värdigt motstånd mot hatet.

Vår demokrati, hela vår civilisation är ömtåliga fenomen likt 1100-talets ekbjälkar i Notre-Dames tak, dem man trodde oövervinnliga.

Det kändes som en högtid, ja, som om hela den franska kulturen trotsade de krafter som ville förminska och förakta den.

En julafton för 15 år sedan tände min älskade och jag var sitt ljus i katedralen och önskade, tyst, att vår kärlek finge bestå till livets slut. Vi kunde då inte föreställa oss det brandmoln som nu i påskveckan steg mot himlen utanför våra fönster. Inte heller de människor som dagen efter branden hördes sjunga, lågt och trevande, vid Seines kajer. Det kändes som en högtid, ja, som om hela den franska kulturen trotsade de krafter som ville förminska och förakta den.

Paris, paradis – nästan samma ord. Man får vara på sin vakt. Vi bygger alla vårt eget Paris, en stad för vandringar, med smala gränder och gömda hörn som man låtsas se som sin privata upptäckt att dela med sig av.

Parkerna och floden, husen och luften korresponderar såsom i ingen annan stad med en invärtes karta, suddig men svår att utplåna. Jag ser gatorna som kunskapsvägar som kan leda vart som helst. I ett hörn, på låg höjd, en av många plaketter från krigsåren: tyskarna arkebuserade 50 män för att hämnas mordet på en enda av de sina. En lyckades fly. Då grep man på måfå en förbipasserande ung man.

Några figurer brukar sova på den övergivna kajen. Nu har branden jagat bort dem.

Och nere vid floden, på Notre-Dames baksida, är minnesmärket över deporterade och avrättade. Några figurer brukar sova på den övergivna kajen: skogstroll i tovigt hår bland filtar och plast, dött och levande kusligt förenade. Nu har branden jagat bort dem.

André Gide berättar i sin dagbok hösten 1889 hur han och vännen Pierre Louys klättrar till sjätte våningen i ett hus vid rue Monsieur-le-Prince, ett kalt rum med utsikt över Quartier Latin och Notre-Dame, långt bort Montmartre i kvällsdis. ”Vi drömde båda om det fattiga studentlivet i ett sådant rum… med Paris för våra fötter. Och stänga in sig där med drömmen om vårt verk och träda ut först när det var fullbordat.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons