Annons

Vi får inte vara blåögda

Många har svårt att ta till sig fakta vad gäller Rysslands hänsynslösa agerande, och den asymmetri som finns mellan ett ryskt och ett västligt synsätt.
Många har svårt att ta till sig fakta vad gäller Rysslands hänsynslösa agerande, och den asymmetri som finns mellan ett ryskt och ett västligt synsätt. Foto: Sergei Ilnitsky/TT

Robin G Elfving, om att krig av i dag inte behöver inkludera vapenmakt.

Under strecket
Publicerad

Då den ryska staten känner sig hotad eller utmanad, kan utmanaren bli en måltavla för Kreml. Det är en tradition från det kejserliga Rysslands, och Sovjetunionens, tider att ta i med hårdhandskarna mot oppositionella. I dagsläget gäller det i synnerhet dem som avslöjar den ryska elitens korruption; de som blottlägger den ryska statens metoder för att driva sina intressen hamnar med säkerhet i skottgluggen.

Keir Giles redogör för fenomenets bakgrund i sin nyligen utkomna och mycket läsvärda bok Moscow Rules (Chatham House 2019).

Då vi bedömer ryska konfrontationer med västvärlden, vare sig det är direkta krigshandlingar i strid mot folkrätten som invasionen av Krim, eller spridning av falsk information och påverkansoperationer av olika slag, bör vi även beakta den asymmetri som finns mellan ett ryskt och ett västligt synsätt. Handelssanktioner och sanktioner mot personer, till exempel, kan av Ryssland uppfattas som fientliga handlingar, medan man i väst kan se dem som medel att förhindra att en kris eskalerar.

Annons
Annons

Ett krigstillstånd av i dag behöver inte inkludera vapenmakt – rysk krigföring kan bestå av operationer för att försvaga väst på olika sätt, så splittring, påverka val, politiker och även vanligt folk. Sålunda suddas gränsen mellan krig och fred ut. Ryssland visar en hög risktolerans och en rätt låg tröskel för olika typer av operationer. Detta är en av konklusionerna i Oscar Jonssons färska bok The Russian Understanding of War (Georgetown University Press 2019).

Jag tar avstamp i dessa verk för att varna för blåögdhet då man bedömer Rysslands agerande. Det finns alltför många som har svårt att ta till sig fakta vad gäller Ryssland, antingen för att man inte vill tro att en statlig aktör agerar så hänsynslöst, eller för att man är fast i något slag av tänk som ofta bottnar i motvilja mot USA.

Då man läser om specifika operationer där spåren leder till den ryska staten är det inte en vacker bild som träder fram.

Det är mot den bakgrunden man skall läsa journalisten Jessikka Aros verk Putinin trollit – tositarinoita Venäjän infosodan rintamilta (Johnny Kniga 2019). Översatt till svenska blir bokens titel ungefär Putins troll – sanna berättelser från det ryska informationskrigets frontlinjer. Aros tes är att den ryska statsledningen har mobiliserat en ny front i sitt informationskrig. Målgruppen är medborgare i Ryssland och utomlands.

Aro är journalist vid Yle, Finlands statliga TV- och radiobolag. Som journalist har hon specialiserat sig på Ryssland och de forna sovjetrepublikerna. Under 2014 tyckte hon sig se att det pågick rysk verksamhet för att påverka opinionsbildare i Finland. Aro ville utreda hur de ryska ”trollen” gick tillväga, och vilken omfattning verksamheten hade. Hon skrev en artikel om fenomenet och bad sina läsare dela med sig av sina egna erfarenheter.

Annons
Annons

Detta blev upptakten till en smutskastningskampanj mot Aro där det visade sig att den i Finland ökända talesmannen för Kreml, Johan Bäckman, var primus motor för kampanjen. Han spred också illvilliga rykten om Aro i ryska medier. Förutom hatiska meddelanden i sociala medier gjordes ett antal falska brottsanmälningar mot Aro som blev en skottavla för hat och förtal.

Aros liv förändrades totalt och hon har fått leva med både fysiska och psykiska hot sedan dess. Ändå har hon fortsatt att undersöka hur trollen påverkar finländarna. Efter publiceringen av artikeln reste hon till St Petersburg med en kollega och uppsökte ”trollfabriken”. De identifierade en byggnad där hundratals avlönade operatörer bemannar sina datorer dygnet runt med uppgift att sprida negativa nyheter, lögner och propaganda. USA är ett givet mål, inrikespolitiskt är det bl a oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj.

Artiklarna om trollfabriken översattes till engelska och fick en vid spridning. Detta ledde i förlängningen till två olika saker: Dels blev Jessikka Aro internationellt känd för sitt arbete att avslöja de ryska påverkansoperationerna, dels ökade ”skitstormen” mot henne till orkanstyrka. Hon fick bl a ett textmeddelande till sin telefon, avsänt av hennes far som ”håller henne under uppsikt”. Fadern ifråga är död sedan tjugo år – pressen mot Aro trappades upp.

Hon brottsanmälde dem av sina vedersakare som hon kunde identifiera, men lämnade sedan Finland för några år för att kunna leva utan hot mot sin person.

Boken om Putins troll berättar denna historia både trovärdigt och detaljerat. Den får ett vidare intresse av att Aro inte nöjer sig med att berätta sin egen historia. Hon beskriver ett flertal fall av journalister, diplomater, vetenskapsmän som råkat ut för förföljelser efter att de avslöjat hur Ryssland driver sina intressen med fula metoder. För en svensk publik torde fallet Martin Kragh vara bekant.

Annons
Annons

Vetenskapsmannen Martin Kragh publicerade tillsammans med Sebastian Åsberg för snart tre år sedan studien Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish case (Journal of Strategic Studies). Studien omfattar en analys av Aftonbladets journalistik, som speglar ryska uppfattningar t ex om Ukraina. Detta ledde till en kampanj mot personen Kragh, ledd av Aftonbladets kultursida. Kragh blev också utsatt för en storm av meddelanden på sociala medier och ett antal klagomål till hans arbetsplats Uppsala universitet. Det tog förvånansvärt länge innan svenska medier på bredare front försvarade Kragh.

I likhet med Aro hade hans rapportering lett till en personlig hatkampanj, ägnad att bryta ned eller tysta honom.

Ett annat exempel ur Aros bok handlar om hur den litauiska diplomaten Renatas Jushka, som arbetat för att främja demokrati bland annat i Vitryssland, utsattes för telefonavlyssning och till slut tvingades avgå från sin post som ambassadör i Ukraina. Trycket av de skickligt marknadsförda falska berättelserna blev för starkt för regeringen i Vilnius.

Aro berättar också hur den respekterade Barents Observer utsattes för påtryckningar av ryska diplomater då den uttalat sig kritiskt om Putins era i Kreml. Ett annat exempel på svartmålande hatpropaganda är det som den undersökande nätsajten Bellingcats grundare Eliot Higgins utsatts för.

Aro har kritiserats för att inte göra åtskillnad mellan rysk, avlönad, trollverksamhet och annan pro-rysk påverkan. Jag tror ändå inte att bilden förändras av att någon ”nyttig idiot” får en trollstämpel i misstag. Jessikka Aros berättelser är inte lösryckta anekdoter – de beskriver hur systematiskt, hänsynslöst och cyniskt den ryska staten och dess handgångne män attackerar dem som avslöjar deras förehavanden. Avsikten är att skrämma till tystnad.

För trakasserierna mot Aro har Johan Bäckman och Ilja Janitskin dömts till betydande skadestånd för bland annat ärekränkning. Domarna har överklagats till Helsingfors hovrätt.

Jessikka Aro har med journalistens flytande penna skrivit en viktig bok om ett högaktuellt ämne. Hon har i dagarna uppmärksammats av bl a The Economist och Putins troll väntar på sin engelska upplaga. Genom olika personhistorier målar Aro upp en skrämmande trend. Som journalisten Patrik Oksanen påpekat i sin bok Skarpa skärvor (Bertil Ohlin förlag 2018) är det i slutändan frågan om att det samhälleliga förtroendet nöts ner av informationskriget.

Därför är källkritik och öppen debatt av nöden – trollen spricker som bekant i dagsljus.

ROBIN G ELFVING är filosofie magister.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons