Annons

Catarina Kärkkäinen:Vi hade tagit oss längre än till månen

År 1969 var allt möjligt.
År 1969 var allt möjligt. Foto: Neil Armstrong/TT

Privata aktörer behövs för den fortsatta utforskningen av världen bortom vår planet.

Under strecket
Publicerad

Denna helg är det femtio år sedan månlandningen. Då lyckades Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins uppfylla salig president John F Kennedys mål att ”före årtiondets slut ha landat en människa på månen och tagit honom tillbaka i säkerhet”, vilket uttalades vid ett tal till kongressen i maj 1961. Åtta år senare lämnade raketen Saturn V jorden.

Hade året varit 1969, hade Neil Armstrong just, under natten till i dag den 21 juli, stigit ut genom månlandarens lucka och tagit mänsklighetens första steg på månen. Hela världen såg på. Klockan 03.56 svensk tid yttrande han de bevingade orden: ”That’s one small step for man, one giant leap for mankind.” (Det är ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten.)

Den 24 juli landade rymdkapseln buren av väldiga fallskärmar i Stilla havet, och Armstrong, Aldrin och Collins steg ut ur den som män som varit med och skrivit historia. På fartyget till land hälsade president Richard Nixon astronauterna välkomna tillbaka, och sade att ”detta är den största veckan i världens historia sedan skapelsen”. Nu hade himlarna blivit del av människans värld, som presidenten sade när han ringde från Vita huset till månen.

Annons
Annons

(Nixon hade även ett tal förberett för den händelse att Armstrong och Aldrin inte skulle klara av uppdragets mest riskfyllda del – att ta sig tillbaka till raketen med månlandaren. I det fallet skulle Collins överge sina kamrater och återvända till jorden utan dem, och kommunikationen mellan jorden och de kvarvarande på månen stängas av. Nixon skulle då kungöra att ”ödet har föreskrivit att männen som tog sig till månen för att upptäcka den i fred kommer att stanna på månen för att vila i frid”.)

Men uppdraget lyckades. Kapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen hade pågått i ett decennium, och kom att avslutas några år senare, med den första dockningen mellan rymdfarkoster från de båda supermakterna. Då liksom vid månlandningen var optimismen stor. Nu var det bara en tidsfråga innan vi skulle befolka månen och skicka människor till Mars. President Nixon var övertygad om att människan år 2000 skulle ha besökt andra världar med liv.

Nu har ingen människa varit på månen sedan år 1972. Men frågan är om Nixons övertygelse inte ändå var befogad. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen har i perioder varit mycket stark. Vi hade kunnat komma längre, om vår policy hade sett annorlunda ut.

År 1967 undertecknades rymdfördraget av USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Det hanterar rättsliga frågor kring rymden och himlakropparna. I dag har 109 stater, däribland Sverige, skrivit under. Fördraget stadgar bland annat att all utforskning av rymden ska komma hela mänskligheten till del, och att ingen har rätt att hävda ägande utanför jorden. Vidare ska all teknik som placeras på andra himlakroppar vara ömsesidigt tillgänglig för alla. Det gäller såväl offentliga som privata aktörer.

Annons
Annons

Det kan för all del låta vackert och naturligt att någonting så ofattbart mäktigt och väldigt som himlarna, för att tala med Nixon, ska komma hela mänskligheten till del. Men att avtala bort mekanismer som genom historien har varit avgörande för vår utveckling kommer också med problem.

Inom ekonomi talar man ibland om tragedy of the commons, eller allmänningarnas dilemma. Begreppet härleds tillbaka till tidigt 1800-tal och ekonomen William Forster Lloyd, och beskriver problem som uppstår då flera individuella aktörers gemensamma handlingar leder till överutnyttjande av en viss resurs. Mark som alla äger gemensamt tenderar att brukas mycket, men inte tas om hand.

På samma sätt finns det mindre allmänt kända tragedy of the anticommons, eller anti-allmänningarnas dilemma. Det innebär att flera aktörers gemensamma blockering av handling leder till underutnyttjande av en viss resurs. Mark vars nyttigheter ingen kan få rätt till kommer inte att tas tillvara.

När rymdfördraget slöts såg världen annorlunda ut. Under kalla kriget hade stormakterna goda prestigeskäl att satsa stora summor på rymdteknik för att vinna kapplöpningen. När man då tänkte att vi snart skulle befolka andra planeter utgick man från en period av extraordinära satsningar. Om den utvecklingen hade fortsatt i tangentens riktning hade vi nog kommit väldigt långt i dag.

Men den amerikanska rymdmyndigheten Nasas budget gick från att vara över fyra procent av BNP år 1965 till under en procent år 1975. Nivån har sedan dess varit ungefär densamma.

Och det finns naturligtvis gränser för vilka projekt till vilken kostnad som man kan spendera skattebetalarnas pengar på när människor har egna intressen, och länder andra utmaningar. Nasa har i sin tur prioriterat bort mängdresor till månen till förmån för bland annat långsiktig utveckling av den rymdraket som man hoppas ska ta landet till Mars.

Annons
Annons

År 1984 fick rymdmyndigheten direktiv av president Ronald Reagan att uppmuntra privat rymdresande. Sedan år 2010 har de privata företagen SpaceX och Boeing i uppdrag att utveckla farkoster för att på uppdrag av USA ta astronauter till den internationella rymdstationen. Det finns många som tror att den amerikanska staten kommer att bli omsprungen av de privata rymdjättarna också vad gäller resor till Mars.

Rymden är naturligtvis större och svårare än lejonparten av mänsklighetens äventyr. Vissa av projekten är så pass kostsamma att det fortfarande är svårt att föreställa sig hur de skulle bli av utan alla större staters deltagande. Men omständigheterna förändras i snabb takt. Rymdforskningen och -utforskningen ser annorlunda ut i dag. På 1960-talet när rymdfördraget slöts var privata initiativ otänkbart. Nu är det en realitet.

Det finns stora kommersiella intressen i rymden. Utvinning av naturresurser lockar. Månen har de senaste åren visat sig ha goda utsikter att användas som en utpost för vidare utforskning av rymden. Den första rymdturisten betalade motsvarande cirka 190 miljoner svenska kronor för sin resa.

Det gör rymdfördraget till ett hinder. För ett par år sedan införde USA en lag om att företag som är verksamma i landet har rätt till mineraler som de bryter på asteroider. Luxemburg har gjort samma sak. Anledningen är att dessa länder förstår att utsikten till vinst är en viktig drivkraft för utveckling, och att deras länder och mänskligheten i stort kommer att dra nytta av enskildas strävan.

För femtio år sedan var allt möjligt. Det är det alltjämt. Fortfarande har mänskligheten stora äventyr kvar. Hur stor del av dem som hinner upplevas under vår livstid bestämmer vi själva.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons