X
Annons
X

Vi köper dyrt bjäfs – det är bättre än sex

Bäst på bio: Dokumentärfilmen "Generation wealth" och Hollywoodsagan "A star is born" hör till veckans vassaste biofilmer enligt SvD:s filmkritiker.

Ur nya dokumentären ”Generation wealth”.

Foto: Lauren Greenfield Bild 1 av 2

”Vi köper dyrt bjäfs för att visa att vi kan. Och har vi inte råd, köper vi på kredit. Det är bättre än sex.”

Foto: Lauren Greenfield/Nonstop Entertainment Bild 2 av 2

Del 1 av 13

Ur nya dokumentären ”Generation wealth”.
Ur nya dokumentären ”Generation wealth”. Foto: Lauren Greenfield

Här guidar SvD till de tio bästa biofilmerna att se vecka 40 – och tre filmer att undvika.

Generation wealth: Blingporr i drivor

Betyg: 4 av 6

Lauren Greenfield inleder "Generation wealth" med en scen där kinesiska kvinnor under sakkunnig ledning lär sig att ljuda fram ett korrekt uttal av varumärken i det övre segmentet: "Dol-tje e Gabbaana", "Looi Vitton" och så vidare.

Det finns givetvis en sociologisk teori kring allt detta, fäst vid begreppet "conspicous consumption" (spektakulär konsumtion), myntat av ekonomen Thorstein Veblen under åren kring det förra sekelskiftet. Syftet med lyxkonsumtion är ytterst att offentligt demonstrera makt och status (vilket många i dag möjligen betraktar som självklart, vilket i sin tur visar hur långt utvecklingen har gått). Vi köper dyrt bjäfs för att visa att vi kan. Och har vi inte råd, köper vi på kredit. Det är bättre än sex. Samtidigt som det givetvis kan omsättas i sex, likaväl som sex kan omsättas i status och pengar.

”Vi köper dyrt bjäfs för att visa att vi kan. Och har vi inte råd, köper vi på kredit. Det är bättre än sex.”
”Vi köper dyrt bjäfs för att visa att vi kan. Och har vi inte råd, köper vi på kredit. Det är bättre än sex.” Foto: Lauren Greenfield/Nonstop Entertainment

Fotografen Lauren Greenfield intresserar sig mer för praktik än teori. Filmen "Generation wealth" är till stora delar en dokumentation av arbetet med hennes mer än 500 sidor tjocka coffee table-bok med samma namn. Här kan man tala om blingporr i drivor: rekordlånga limousiner och rekordtjocka och många guldkedjor, rusiga rappare med entourage som kastar sedlar över strippor som ålar omkring på golvet.

Om det är något som framgår tydligt i Greenfields sorgsna betraktelse över fåfängans marknad (med ett aningen krystat metaperspektiv), så är det hur svidande flyktig pengarnas välsignelse kan vara.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Del 2 av 13

A star is born: Se den och gråt en skvätt

Efter reklamen visas:
A star is born
Betyg: 5 av 6

"A star is born" är en av de där eviga Hollywoodsagorna. En av de mest långlivade i alla fall: den första versionen kom 1937 och därefter har kärlekshistorien mellan den äldre stjärnan på dekis och den yngre kvinnliga kometen som försöker rädda honom fått flera inkarnationer.

Nu har skådespelaren Bradley Cooper tagit sig an det klassiska stoffet och gjort, kanske lite förvånande, inte bara en av de finaste Hollywoodskildringar jag sett utan också en version som överträffar förlagorna, en som visserligen nickar vänligt åt dem men också lyckas ge historien både ett nytt århundrade och en ny relevans.

På pappret är "A star is born" en snyftig supersåpa, en konstnärlig bombmatta av potentiella klyschor. Men Cooper undviker strängt taget varenda tänkbar fallgrop, med ett organiskt och effektivt berättande som gör att drygt två timmar bara flyger förbi.

"A star is born" anno 2018 är både grandios och lågmäld, en sällsam och gripande hybrid av saga och vardaglighet. Se den, gråt en skvätt och förundras över att det fortfarande går att göra sådana här filmer.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Del 3 av 13

Nothing like a dame: Äkta brittisk ”wit”

Efter reklamen visas:
Nothing like a dame
Betyg: 5 av 6

Judi Dench, Maggie Smith, Eileen Atkins och Joan Plowright bjuder in till ett samtal, med låg tröskel och högt i tak. Det är brittisk wit i bästa bemärkelse. Trots att Englands finaste skådespelarklunga är i åldern 80–90 år syns få skråmor, absolut ingen prydhet och intellektet är klarare än hos de flesta – inte minst Smith med sin slagfärdighet och Dench med klarhet och starkt textminne

Att gnistan finns kvar hos dessa fyra är uppenbart, av bitterhet märks mindre, även om en del samtalsämnen rör upp känslor, öppnar sår.

Huset de vistas i tillhör dessutom Joan Plowright, ett hus hon en gång delade med den avlidne maken, just den legendariske Laurence Olivier, vars (plågo)ande ekar över hela tillställningen, med hatkärlek.

Oavsett om man föredrar "Downton Abbey" eller "Gosford Park" – har man bara det minsta intresse för brittisk skådespelarkonst borde "Nothing like a dame" väcka lust.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Del 4 av 13

A simple favor: Lyckad silly noir

Efter reklamen visas:
A simple favor
Betyg: 4 av 6

Stephanie (Anna Kendrick) och är änka och ensamstående mamma sedan något år tillbaka. Så en dag paraderar den mystiska Emily (Blake Lively) in på skolgården, en blond och sarkastisk amason i kostym och stilettklackar med smak på drajor och snuskiga hemligheter. Emilys och Stephanies söner är nyblivna kompisar, och i processen blir Emily och Stephanie det också, med Stephanie i konstant haktappat tillstånd över Emilys snygga man och glamourösa liv.

Stephanie reduceras strax till glorifierad nanny när Emily prioriterar sitt pr-jobb inne i stan och det är vid just ett sånt tillfälle som Emily plötsligt försvinner. Död, befaras det, men Stephanie fattar snart att sanningen är både konstigare och läskigare än så och börjar metodiskt pussla ihop mysteriet.

Storyn som följer är ett slags frejdig och superslick blandning av "Big little lies", "Sova med fienden" och Kitty-böckerna. Samt med en incest-/doppelgänger-tematik någonstans mittemellan "The shining" och "Våra bästa år", ett stycke silly noir som i princip bara kan komma från en regissör som Paul Feig.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Del 5 av 13

Flotten: Expeditionen löste gåtan

Efter reklamen visas:
Flotten
Betyg: 5 av 6

Med start den 12 maj 1973 seglade flotten Acali, under ledning av den mexikanske antropologen Santiago Genovés, över Atlanten, från Kanarieöarna till Mexiko. Syftet var att studera människors beteende instängda på ett litet utrymme under en längre tid. Besättningen var noga utvald, sex kvinnor och fyra män. Genovés själv var den elfte medlemmen.

Under färden förde Santiago noggranna anteckningar och lät även filma resan, allt för att dokumentera deltagarnas beteenden. För att öka spänningen utsåg han en kvinna till kapten, svenskan Maria Björnstam, och satte ytterligare två kvinnor i ledningen. Experimentet döptes av medierna snabbt till "sexflotten".

Nu har den mångsidige Marcus Lindeen låtit göra en kopia av den ursprungliga flotten i en filmateljé i Trollhättan och bjudit in dem i besättningen som ännu lever och är vitala, sex kvinnor och en man, att berätta om resan.

Frågan som Acaliexpeditionen skulle besvara, "kan vi leva utan krig?", besvaras med ett "ja" av de sju medlemmarna, underförstått om kvinnor får styra. Det om något är väl en positiv slutsats av experimentet som Santiago Genovés aldrig insåg.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Thomas Giora spelar med enastående inlevelse huvudrollen som 12-åriga Julien i ”Allt för min son”.

Foto: Triart Bild 1 av 1

Del 6 av 13

Allt för min son: Väntar bara på katastrofen

Efter reklamen visas:
Allt för min son 2
Betyg: 5 av 6

Hos en domare lägger Antoine och Miriam fram argumenten för vem som ska ha vårdnaden om 12-åriga Julien (Tomas Gioria). Anklagelser riktas från båda hållen, vi vet inte vem som har rätt. Det blir delad vårdnad. Men ganska snart klarnar förhållandena.

Antoine bryr sig egentligen inte så mycket om sin son, han vill ha tillbaka kontrollen över mamman, sin före detta hustru. Allt handlar om att ta reda var hon bor och vem hon träffar. Miriam får skyddat boende och hemligt telefonnummer.

Med hot och utpressning tvingar Antoine fram sanningen ur den förtvivlade sonen under deras resor fram och tillbaka i pappans bil. Aldrig har väl pipet från olåsta säkerhetsbälten låtit så enerverande och aldrig har väl knäppet från låset ingett mindre trygghet. Man väntar hela tiden på katastrofen.

Thomas Giora spelar med enastående inlevelse huvudrollen som 12-åriga Julien i ”Allt för min son”.
Thomas Giora spelar med enastående inlevelse huvudrollen som 12-åriga Julien i ”Allt för min son”. Foto: Triart

Den här filmen är helt och hållet pojken Juliens. Med enastående inlevelse gestaltar Thomas Giora den vånda ett barn känner när han används som ett slagträ mellan föräldrarna. Hur han än gör sviker han antingen sin mamma eller pappa. Man blir förtvivlad bara av att se det.

Oerhört skickligt håller regissören Xavier Legrand spänningen vid liv ända till sista bilden. Men framför allt lyfter den unga Thomas Giora genom sitt smärtfyllda porträtt av Julien fram alla osedda och drabbade barn i vårdnadskrigen.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Ruth Bader Ginsburg porträtteras i dokumentären ”RBG”.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Del 7 av 13

RBG: Välgjord och underhållande

Ruth Bader Ginsburg porträtteras i dokumentären ”RBG”.
Ruth Bader Ginsburg porträtteras i dokumentären ”RBG”. Foto: IBL
Betyg: 4 av 6

"Tillbakablickarna i filmen ’RBG’ utspelar sig i en förlorad värld där politisk oenighet hanteras under någorlunda ordnade former. Det kan vara riktigt vackert. Den republikanske senatorn Orrin Hatch riktar sig till Ginsburg efter utfrågningen och konstaterar att de båda må vara oense i flera sakfrågor, men icke desto mindre beundrar han henne och anser att hon verkligen förtjänar sin utnämning, och jag, som vanligen inte är särskilt lättrörd, får tårar i ögonen. Hon godkänns med siffrorna 96–3. Hon är kvalificerad och så är det inte mer med det", skriver SvD:s kritiker Jan Söderqvist i sin recension.

I dag är Ruth Bader Ginsburg 85 år gammal och något av en mediernas kelgris (eller hatobjekt beroende åt vilket håll man lutar politiskt): liten och spröd, men pigg och rask, gymmar regelbundet och går till jobbet, skriver den avvikande argumentationen för den förlorande minoriteten, något som allt oftare faller på hennes lott i och med att den konservativa övervikten i domstolen blir alltmer markant. Somliga oroar sig för hennes pensionering, andra oroar sig för att hon dröjer sig kvar till dess att en president från det demokratiska partiet får utse hennes ersättare.

Filmen "RBG" är välgjord och underhållande; den lyfter fram de genomgripande förändringarna i USA under de senaste 40 åren och domare Ginsburgs påtagliga delaktighet.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Laura Harrier och John David Washington.

Foto: IBL/UIP Bild 1 av 1

Del 8 av 13

BlacKkKlansman: En av årtiondets bästa filmer

Laura Harrier och John David Washington.
Laura Harrier och John David Washington. Foto: IBL/UIP
Betyg: 6 av 6

Den svarta polismannen Ron (John David Washington) får syn på en annons från Ku Klux Klan. Han ringer upp och låtsas vara en vit rasist, och den lokala representanten i andra änden blir så tagen av Rons svada att han bjuder in honom på värvningsmöte. Ron tackar ja men hamnar direkt i problem – hur ska en svart man kunna infiltrera en organisation som hatar sådana som han?

Lösningen blir att dela upp rasse-Ron i två där den riktige Ron sköter telefonkontakterna medan kollegan Flip (Adam Driver) får bli hans fysiska inkarnation, en man som visserligen råkar vara jude men är tillräckligt vit och tillräckligt bra på att skjuta för att kunna passera. Berättelsen som följer – som bygger på en sann historia – är lika fantastisk som förfärlig, inte bara en av årtiondets bästa filmer utan kanske också den allra bästa, mest välfungerande film som Spike Lee gjort sedan "25th hour".

De bästa Lee-filmerna är ju när han får alla mellanlagren att samspela, de breda stråken men också de små detaljerna, och i det avseendet är "BlacKkKlansman" en triumf – den är på en och samma gång spännande och rolig, bitvis rena popcornfilmen, men den är också arg, sorgsen och anspråksfull, inte sällan i en och samma scen.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri i ”Trädgårdsfesten”.

Foto: Nonstop Entertainment Bild 1 av 1

Del 9 av 13

Trädgårdsfesten: Elegant och fylld av skarpa iaktttagelser

Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri i ”Trädgårdsfesten”.
Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri i ”Trädgårdsfesten”. Foto: Nonstop Entertainment
Betyg: 5 av 6

Den 65-årige mediemannen Castro (Jean-Pierre Bacri) gör vad han kan med sitt utseende, klär sig i välskuret svart och ger hårväxten den hjälp på traven som behövs. Men skäggstubben förråder honom. I intervjuer med kolleger berättar han vältaligt om hur han välkomnar den avklarnade visdom som nu alltmer inträder i hans liv med stigande ålder; när mikrofonerna är avstängda är den gamle cynikern desperat och aggressiv.

Castro har gjort sig en strålande karriär på att manipulera kända människor till att fläka ut intimiteter i det offentliga, men när hans egen dotter luftar hemligheter om honom själv är han inte road.

Agnès Jaoui har skapat ännu en ljuvligt insiktsfull, översvallande ordrik och formmässigt elegant sedeskildring fylld av skarpa iakttagelser och en mild värme. Jag är osäker på om den svenska filmpubliken är klar över hur briljant hon faktiskt är, igen och igen. "Trädgårdsfesten" erbjuder annars ännu ett utmärkt tillfälle att upptäcka den saken.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Foto: Triart Bild 1 av 1

Del 10 av 13

Gräns: Ljuvlig och välspelad

Efter reklamen visas:
Gräns
Betyg: 5 av 6

Ali Abbasis "Gräns", baserad på en John Ajvide Lindqvist-novell från 2006, är lika mycket kärlekshistoria som thriller som fantasy som skogsromantik, därtill med en existentialistisk finna-sig-själv-tematik där den medelålders Tina (spelad av en fantastisk Eva Melander bakom silikonmask) efter ett helt liv som självdefinierat miffo hittar sin plats och sin historia.

"Gräns" är en rätt ljuvlig film, vältänkt och välspelad och vacker.

Inte minst den en visuellt anslående film, underskönt fotograferad av Nadim Carlsen och klippt med rytm och poesi av duon Olivia Neergaard-Holm och Anders Skov.

undefined
Foto: Triart

Den visuella kraften vilar dels på hur filmens kärlekspar avviker från både utseende-och könsnormer – här finns en redan på förhand rejält omskriven sexscen med såväl en datoranimerad mikropenis som vällustiga vildmarksvrål – men också på bildspråket som egensinnigt varvar flödande John Bauer-romantik med dystra offentliga miljöer, från tullkorridoren där Tina tillbringar dagarna till äldreboendet där pappan tynar bort i odefinierad demenssjukdom.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Eddie efter att en utomjordisk organism satt klorna i honom.

Foto: UIP Bild 1 av 1

Del 11 av 13

Undvik dessa filmer enligt SvD:s kritiker.

Venom: Intressant experiment

Eddie efter att en utomjordisk organism satt klorna i honom.
Eddie efter att en utomjordisk organism satt klorna i honom. Foto: UIP
Betyg: 2 av 6

Grävreportern Eddie Brock (Tom Hardy) bor i San Francisco med sin advokatfästmö (Michelle Williams) efter att ha fått sparken från The Daily Bugle. När Eddie får i uppdrag att göra en inställsam intervju med Carlton Drake (Riz Ahmed) kan han inte låta bli att följa sin magkänsla – något som kostar honom hans förhållande, bostad och karriär.

Livet på botten skildras parallellt med experiment på hemlösa. Drake har nämligen lyckats införskaffa utomjordiska organismer kallade symbioter, vars förening med mänskliga värdkroppar tros kunna skapa perfekta hybridvarelser för den rymdkolonisering som väntar när jorden blivit obeboelig.

Självklart visar sig Eddie vara den perfekta värden. Välkommen Venom – ett slags dr Jekyll och mr Hyde som i tid och otid skiftar mellan människa och ett muskulöst, kolsvart monster utrustat med huggtänder och en förmåga att forma kroppsdelar till vapen.

De komiska elementen har tonats ned i marknadsföringen, men är den bättre hälften i Fleischers symbios som gör filmen till ett intressant experiment.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Célestine Aposporis i ”Love me not”.

Foto: Njutafilms Bild 1 av 1

Del 12 av 13

Love me not: Erotiskt drama utan lyster

Célestine Aposporis i ”Love me not”.
Célestine Aposporis i ”Love me not”. Foto: Njutafilms
Betyg: 2 av 6

Vi har ett medelålders par som bor i, eller åtminstone disponerar, en luxuös villa med stor trädgård och pool. Vi har en ung kvinna som för pengar låter hyra ut sin livmoder för att föda dem det barn de säger sig längta efter.

Med litet god vilja kan man urskilja diverse idéer om över- och underordning, erotik och maktspel, alienation och svek i detta stycke "grekisk neo-noir". Problemet med "Love me not" är att den inte så mycket sätter dessa idéer i någon sorts rörelse utan i stället lägger sig själv lättjefullt och en aning behagsjukt i deras närhet, möjligen i hopp om att självantändning ska inträffa. Så sker inte.

Om det som följer vill jag ogärna avslöja mer än att notera att det på ett lustigt sätt tangerar skeendet i "A simple favor" som också har premiär denna vecka. Utan att föregripa min kollega alltför mycket, vill jag påstå att det är betydligt mycket mer liv i den filmen. "Love me not" simulerar död blott alltför övertygande.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Del 13 av 13

Peppermint: Våldsamt revanschdrama

Efter reklamen visas:
Peppermint
Betyg: 2 av 6

Det våldsamma revanschdramat "Peppermint" är en del av en större berättelse som kommer och går i vågor, en berättelse om ett löftesbrott, ett svek från ett samhälle som sätter hederliga, skötsamma människor på pottkanten och därmed trasar sönder den sociala gemenskapen.

Jennifer Garners gör en medelklasskvinna vars familj raderas ut av en knarkkartell. Dessvärre tävlar polis, åklagare och domare med varandra i besticklighet. Det blir inte ens ett åtal, Garners rollfigur får skipa egen rättvisa.

Efter fem år under radarn återvänder hon som skoningslös hämndgudinna. Filmen är omsorgsfullt vag om förvandlingens praktiska detaljer. Och den bygger på så hårdragna premisser att den även dödar all diskussion.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X