Annons
Krönika

Karin Thunberg:Vi kvinnor kan lära av Alex Schulman

Karin Thunberg sträckläser Alex Schulmans bok – och får nya insikter.
Karin Thunberg sträckläser Alex Schulmans bok – och får nya insikter. Foto: Claudio Bresciani/TT
Under strecket
Publicerad

Jag hör hur jag protesterar först och högst när någon i min bokklubb föreslår att vi ska läsa Alex Schulmans ”Glöm mig” till nästa träff. Men hallå, skulle vi inte ägna oss åt kvinnliga författare denna höst. Åtminstone inte de mest narcissistiska männen. De som kräver spotlight på minsta skrymslen i sina liv, viker ut dem på de största scengolven – och utgår från succé.

Det är inget nytt morr som vaknar inom mig. Nej, nej, vid det här laget känns det ganska välbekant. Eftersom det brukar vakna när mäns känslosamhet upphöjs till något märkvärdigt, rent storartat. Medan kvinnor i samma situation lätt anses tröttsamma eller rent plågsamt självutlämnande.

Minns hur jag en gång intervjuade Mustafa Can, det måste ha varit efter Sommarprogrammet han gjorde om sin mamma, det som väl fortfarande har lyssnarrekord, och hur han över ett kafébord beklagade att vi svenska journalister inte kan skriva med hjärtat, eller hur han nu uttryckte det. Våra berättelser var liksom så blodfattiga. Och där satt jag som just höll på att skriva en bok om min cancer.

Annons
Annons

Jag har morrat färdigt över män som vågar skriva med hjärtat. Tack för det Alex!

Men jag svalde mina invändningar – och lyckades välta en kaffekopp som punkt för samtalet. Medan latten långsamt droppade ner i mitt knä blev upprördhet till förundran över mäns märkvärdighet. Tänkte på när pappa brast i gråt på 50-tal. Lite skrämmande var det förvisso. Men å så rörande jämfört med mammas trista tårar.

Nu klarnar blicken och jag ser att bredvid de så omtalade kulturmännen står kulturkvinnorna. Eller kanske ska de kallas känslokvinnorna. De som är som jag, typ. Sådana som anser att de – i ärlighetens namn och trots allt – har tolkningsföreträde när det gäller att gestalta känslor och visa inlevelse. Skriva texterna som berör. Eftersom de har närmare till sina egna känslor. Har uppfostrats till det. Varit tillåtna. Vi lever ju i en sådan kultur – amen.

Så sträckläser jag ”Glöm mig”. Följer pojken Alex hack i häl, håller andan genom den barndom som har så många bråddjup. Där är en oberäknelig pappa och en mamma som dricker. Och där är tre pojkar som på olika sätt försöker hålla ihop och hålla uppe vardagstryggheten. Fram tills mammans missbruk måste avslöjas. Alla vi som levt med familjehemligheter vet fasan – liksom lättnaden efteråt. Men också sorgen över att det kanske inte alls blev som vi tänkt, så där vackert och fint. Sprickorna finns kvar i de liv som gått sönder.

Alex Schulman klarar balansakten, han bjuder in mig som läsare att förstå hur det är att ha en mamma som super. Ibland räcker några detaljer. Men där finns också de goda orden och minnena som värmer. Den suveräna mamman, den smarta och roliga och beundransvärda. Henne han älskar. Hela tiden.

Jag har morrat färdigt över män som vågar skriva med hjärtat. Tack för det Alex! Om någon ger järnet för att få uppmärksamhet i alla upptänkliga kanaler ska jag tänka att så gör vi kvinnor också. Och inte så borde vi göra det. Bra texter ska spridas, basta.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons