Annons

HasselbackenVi går med en trist känsla av att ha betalat för mycket

Foto: Tomas Oneborg

En klassiker för finsmakare på historisk mark. Restaurang Hasselbacken har funnits i nuvarande pampiga byggnad sedan 1925. Men det som en gång var en högklassig krog, lever i dag mest på gamla meriter.

Under strecket
Publicerad
Foto: Tomas OneborgBild 1 av 2
Foto: Tomas Oneborg Bild 2 av 2
Foto: Tomas OneborgBild 1 av 1

Hasselbacken

Typ
Mellanklass
Kontakt
Hazeliusbacken 20, tel: 08-12133300

Betyg: 3 av 6

Vi befinner oss på historisk mark. Alltsedan 1700-talet har det funnits förplägnad att tillgå på platsen som heter Hazeliusbacken, uppkallad efter Skansens grundare. 

Man kan tycka att en sådan historia förpliktigar. Restaurang Hasselbacken andas salong för det fina folket, med kristallkronor, stuckatur och antikvitt möblemang. När en i sällskapet firade sin student här för 25 år sedan, var detta det självklara valet när det skulle dineras fint. 

I dag är känslan snarare att man åker snålskjuts på det anrika. 

Det är glest mellan gästerna vid våra besök, ändå tar det tid att både beställa och få in maten. Personalen är varken uppmärksam eller tillmötesgående. 

Foto: Tomas Oneborg

Som så ofta handlar det om detaljerna. När vi frågar om halvportion till barnen som inte är så sugna på köttbullar eller pannkaka från den inplastade barnmenyn, blir svaret nej. Och på brödfatet ligger en enstaka skiva surdegsbröd – resten är skivor av trist, luftig baguette.

Annons
Annons
Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Menyn är klassisk utan överraskningar. 

Ett återkommande tema är primörer. Primörsallad och säsongsprimörer – vilket känns fräscht denna försommarkväll. Allt visar sig dock vara samma primör: morötter. Förvisso spröda, krispiga och i olika färger. När vi till rödingen ber att få byta ut potatis mot något grönt så får vi – morötter.

Primörsalladen serveras förvisso med ett perfekt kokt ekoägg, men tryffelsmaken  i tryffelhollandaisen lyser med sin frånvaro. Burratan, en krämig mozzarellavariant, som anländer med tomat och olivolja är en fin liten anrättning, men täcks av en pestovariant som smakar gräs och saknar salt. 

Foto: Tomas Oneborg

De örtstekta kalvmedaljongerna med getostsauterade gotlandsmorötter (den här gången står det morötter på menyn), är däremot perfekt stekta och kommer i en klassisk rödvinssås – tryffelsky enligt menyn, men också den utan tryffelsmak.

Den bakade rödingen med ramslökshollandaise får godkänt i all sin enkelhet. Fiskbiten är rejäl och fint tillagad, men någon smak av ramslök går inte att skönja. Då blir vi mer tillfreds med torskryggen som simmar i brynt smör bland morötterna – som här fått sällskap av grön sparris.

Bland efterrätterna stannar rabarberkompotten, med en touch av mynta och pistage, kvar i minnet, medan cremé brûléen är lite för lös.

Vi får inga vinrekommendationer utan botaniserar själva i vinlistan – och konstaterar att vinconnoisseurer icke göre sig besvär. För amatören finns dock ett hyfsat utbud på glas.

Om Hasselbacken en gång var ett självklart val för finsmakare, är det i dag svårt att se varför någon annan än en ovetande turist skulle ta en omväg för att besöka den klassiska krogen på den fina platsen.

Hade vi blivit bättre omhändertagna, fått provsmaka vinet och fått veta något om maten vi fick in, då hade kanske den saftiga notan känts överkomlig. Nu lämnar vi Djurgården med en trist känsla av att ha betalat för mycket.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons