Annons

Catarina Kärkkäinen:Vi måste prata om det egna ansvaret

Filipstad.
Filipstad. Foto: Anna Tärnhuvud/TT

Läget i Filipstad är allvarligt. Det framgick med all önskvärd tydlighet av Uppdrag gransknings reportage som sändes i kväll.

Under strecket
Publicerad

Filipstad i Värmland är en av de kommuner som år 2015 tog emot mest flyktingar i förhållande till sin folkmängd. Det har länge varit en avfolkningskommun som yngre arbetsföra människor väljer att lämna för andra städer. Mellan år 2012 och 2018 har den inrikes födda gruppen minskat med 640 personer. Den utrikes födda gruppen har samtidigt ökat med 963 personer.

Bland dem med utomeuropeisk bakgrund är arbetslösheten 80 procent, säger kommunen. Filipstad har högst andel bidragsförsörjda i hela landet. Det innebär naturligtvis ett mycket svårt läge, och i kombination med befolkningsutvecklingen en ännu svårare framtid.

I årets ekonomirapport från SKL går att läsa: ”Denna grupp [vuxna individer från Syrien, Somalia, Eritrea, Afghanistan och Irak som huvudsakligen kom till kommunen år 2012–2017] riskerar att hamna i ett evigt utanförskap som redan nu belastar den kommunala ekonomin tungt.”

Situationen torde inte ha varit så svår att förutse. Redan år 2015 flaggades det för kommunernas svårigheter att ansvara för flyktingbarns skolgång under den tid då cirka 2 000 personer om dagen sökte asyl i landet. ”Om det behövs får de väl bygga ut verksamheten”, lät det från migrationsminister Morgan Johansson. ”Det är inte plank och tegelsten det är brist på, utan lärare”, svarade ett socialdemokratiskt kommunalråd.

Annons
Annons

Om Delegationen mot segregation inte hade fått halverat anslag förra året hade situationen sett mycket bättre ut, sades i reportaget. Regeringen var ansvarig för den förda politiken då, och staten borde ta ansvar för situationen nu. Det kan man definitivt tycka. Det långsiktiga problemet kvarstår dock oavsett vem som står för socialbidragens nota. Det försvinner inte genom att sprida ut problemet över landet.

Det finns ingen efterfrågan på utrikesfödda analfabeter, sade Annicka Carlsson på Arbetsförmedlingen. Det är förstås riktigt. Vissa personer kommer alltid att behöva hjälp. Andra kommer inte det.

Sven-Olov Daunfeldt, professor i nationalekonomi vid Handelns Forskningsinstitut, har tidigare i en intervju på denna ledarsida kommit med förslag på hur man kan lösa arbetsmarknadens problem mer effektivt genom att faktiskt fokusera på dem som står närmast jobb snarare än motsatsen. Och poängterat att det finns branscher som är ovanliga i dag, men inte hade behövt vara det i framtiden: ”I många länder är det vanligt att man lämnar in sin tvätt i stället för att tvätta själv, men inte i Sverige.”

Vid någon punkt måste vi också börja tala om det egna ansvaret. Jim Frölander, integrationsansvarig i Filipstad, intervjuades i inslaget: ”Skulle alla [inrikes födda] ungdomar stanna kvar i Filipstad och inte utbilda sig skulle arbetslösheten bland dem också vara hög. Men vi är ju lite rörligare och mer mobila i vårt sätt att tänka. Vi kan tänka oss att pendla tio mil för att jobba. Titta på Åstorp, tjugo minuter från Helsingborg, de får inte sina ... från de här målgrupperna ... att åka det, tjugo minuter.” Det är inte en acceptabel situation.

Det finns förstås inte heller en lösning. På stan träffar SVT-reportern en arbetslös man från Aleppo i Syrien som inte har studerat svenska alls. Han säger på arabiska att han saknar utbildning från hemlandet, och att han där arbetade med att odla vete.

En annan man från Syrien är också arbetslös. Han talar svenska och säger att det inte är bra för en kirurg, som han, att sitta arbetslös i fem år och inte använda händerna. Han har bett om praktik på vårdcentralen i väntan på att få göra kunskapsprov. ”Det vore positivt för mig, och för andra också.” Men beskedet från Arbetsförmedlingen är att han ska sitta hemma och vänta.

Det finns saker att göra. De kanske inte tröstar i Filipstad i dag, men måste påbörjas nu för att kunna hjälpa i morgon.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons