Annons

Madeleine Hessérus:Vi måste prata om Kafkas kroppsfixering

Scen ur Bubeníčeks tolkning av Kafkas roman ”Processen” som just nu visas på Operan i Stockholm.
Scen ur Bubeníčeks tolkning av Kafkas roman ”Processen” som just nu visas på Operan i Stockholm. Foto: Sören Vilks

Den aktuella dansföreställningen ”Processen” på Operan påminner om hur sällsynta fysiska tolkningar av Franz Kafkas romaner är. Ändå var det just kroppens rörelser, känsloyttringar och transformationer som upptog Kafkas intresse mest – såväl i livet som i litteraturen.

Under strecket
Publicerad

Franz Kafka cirka 1910.

Foto: Kharbine-Tapabor/TTBild 1 av 2

Tuschteckningar av Franz Kafka.

Bild 2 av 2

”Vi är alla dansare – med våra koppar uttrycker vi våra starkaste känslor, kärlek, åtrå, rädsla.” Det säger den tjeckiske koreografen Jiří Bubeníček som på Stockholmsoperan nu i vår sätter upp sin balett ”Processen” (recenserad i SvD 18/5), inspirerad av sin landsman Franz Kafkas berömda roman från 1925 med samma namn.

Om hur starka känslor uttrycks genom kroppen visste Kafka åtskilligt. Hans brev, dagboksanteckningar och litterära texter vittnar om en desperat upptagenhet av kroppsliga uttryck. Den besattheten märks inte minst i hans roman ”Processen”.

När huvudpersonen Josef K, i öppningsscenen av romanen, en tidig morgon ”utan att ha gjort något ont” helt oväntat blir häktad, och dessutom inte lyckas bringa klarhet i orsaken till det, frågar han sig till sist om häktningen möjligen är ett spratt som hans arbetskamrater spelar honom, ett slags upptåg med anledning av hans trettioårsdag. Och han bestämmer sig för att ”om detta var en komedi, så skulle han spela med”. 

Vad som sedan följer av dunkla förvecklingar, i det labyrintiska och osynliga domstolsväsende där Josef K irrar omkring, har väl fått en närmast mytisk litterär dignitet. ”Processen” är kanske också den Kafkaroman som allra mest kommit att förknippas med begreppet ”kafkaartad”, ett uttryck som vi ofta tar till när vi vill sätta ord på något mardrömslikt eller byråkratiskt tillkrånglat, och som har använts allmänt under så många decennier nu att det rentav börjat frikopplas från sitt ursprung.

Annons
Annons

I sina texter är Kafka ständigt upptagen av kroppen; dess rörelser och förflyttningar, gestik, minspel, känsloyttringar och transformationer.

Händelseutvecklingen i romanen ”Processen” må vara dunkel och mångbottnad (och den har genom åren analyserats och tolkats inom snart sagt varje litterär ism och läsartskola) men språket i romanen är enkelt och glasklart. Kafka skriver precist och åskådligt och med hjälp av den detaljskärpan skickar han genast iväg berättelsen in i en fysisk och scenisk sfär av rörelser där det finns kulisser, aktörer och rekvisita: ”Jag är inspektören, där borta på kofferten sitter två vakter, vid fotografierna står tre unga män. På fönsterhaken hänger – jag nämner det bara i förbigående – en vit blus. Och nu börjar det. Oj, jag glömmer ju bort mig själv; huvudpersonen, det vill säga jag, står här framför bordet.” I det inledande kapitlet hittar läsaren också som sagt en annan tydlig scenanvisning: det här är en komedi. 

Max Brod, Kafkas nära vän, som såg till att ”Processen” liksom många andra av hans texter kom att publiceras, berättar om hur Kafka, när han framträdde och läste sina texter, med sitt försiktigt ironiska tonfall, ofta fick sin publik att skratta högt. I Kafkas värld, där insikten om en allt överskuggande hopplöshet ständigt lurar, finns ändå till sist galghumorn.

Förlaget Bakhåll har sedan början av 2000-talet gett ut Kafkas samlade skrifter i nyöversättning av Erik Ågren och Hans Blomqvist. 18 volymer är planerade och av dem återstår utgivningen av två (brev 1900–24), den ena med utgivning efter årsskiftet 2019–20. Många av texterna är nu genom utgivningen tillgängliga på svenska för första gången. Bakhålls utgåva av ”Processen” rymmer samtliga avsnitt som finns bevarade av den ofullbordade romanen, vilket innebär att den innehåller fem fler kapitel än tidigare översättningar.

Annons
Annons

Franz Kafka cirka 1910.

Foto: Kharbine-Tapabor/TTBild 1 av 1
Franz Kafka cirka 1910.
Franz Kafka cirka 1910. Foto: Kharbine-Tapabor/TT

Med tanke på att ”Processen” är så präglad av språkliga bilder hämtade från scenens värld är det inte särskilt förvånande att den kommit att tolkas och omarbetas i otaliga sammanhang för teater och film. Och möjligen har alla de litterära tolkningsmodellerna av Kafkas texter stått i vägen för mer fysiska tolkningar och scenuppsättningar. I varje fall har Kafka oftare gestaltats på scen som talad teater än som rörelse och dans. Ändå är Kafka i sina texter ständigt upptagen av kroppen; dess rörelser och förflyttningar, gestik, minspel, känsloyttringar och transformationer. Såhär kan det låta i ”Processen”: ”De höll axlarna tätt bakom hans men gick inte arm i arm utan slingrade sina ­armar kring hans i hela deras längd och fattade dessutom K:s händer i ett väl inövat, järnhårt grepp. K gick rak i ryggen och stel som en pinne mellan dem.”

Franz Kafka var vilsen i sin kropp i ungdomen (en för övrigt inte alltför ovanlig åkomma, vem är i tonåren tillfreds med sin kropp?). När han ser sig själv i spegeln under gymnasieåren känner han vämjelse vid den långa, gängliga gestalten med spindelben. Och han hinner aldrig ­under sitt korta liv att få bukt med det envisa föraktet för sin kropp. I en dagboksanteckning från 1911 beklagar han sig: ”Med en kropp som min kan man inte åstadkomma något.” Han noterar också nogsamt varje fysisk sensation, inbillad som verklig (hans mor anklagar honom för att vara hypokondrisk): stickningar i hjärtat, svimnings­attacker, bultande tinningar, en mage i uppror, svaghet och sömnlöshet. Om sömnlösheten skriver han i en dagboksanteckning från 1909: ”För att göra mig så tung som möjligt, vilket jag anser vara ett bra sätt att somna, korsade jag armarna och lade händerna på axlarna, så att jag låg där som en soldat med full packning.” 

Annons
Annons

Tuschteckningar av Franz Kafka.

Bild 1 av 1

Han ror, rider, simmar, företar långa fotvandringar, provar stränga dieter och vegetarisk kost och gymnastiserar framför öppet fönster, och han noterar att ”vaderna [är] starka, låren skapliga, magen går också an, medan bröstet är uselt”. Han misströstar när det gäller sin kropps tillförlitlighet, är osäker på sin manlighet och känner skuld och skam inför sin sexualitet, och han tycks ha ett ständigt bekräftelsebehov. När han dör, någon månad före sin 41-årsdag, är det dock av en högst verklig och allvarlig sjukdom, han går bort under svåra smärtor i tbc på ett sanatorium utanför Wien.

Tuschteckningar av Franz Kafka.
Tuschteckningar av Franz Kafka.

Det är inte bara den egna kroppen som han granskar kritiskt, han nagelfar lika skoningslöst andras kroppar. Han beskriver formen på människors öron, näsor, hakor och pannor, bröst och magar, ben och armar. Också hans romaner och noveller vittnar om samma plågsamma ­besatthet. De mest flagranta exemplen är väl tre novellerna ”Förvandlingen”, ”Svältkonstnären” och ”I straff­kolonin”, där kroppsligt synnerligen brutala och egen­artade gränsöverskridanden och övergrepp gestaltas. 

Kafkas intresse för kropp, åtbörder och rörelser speglas också i hans många tuschteckningar. Han tyckte om att uttrycka sig i bild och han kunde i en snabb skiss förmedla också komplexa fysiska erfarenheter. I en fransk studie om Kafka som tecknare, ”Le regard de Franz Kafka. Dessins d’un ecrivain” (2001) av Jacqueline Sudaka-Bénazéraf, lyfts hans visuella fantasi fram i sin egen rätt med bildkommentarer av Max Brod, och parallelliteten mellan Kafkas teckningar och hans berättelser blir uppenbara. Här visas också hur hans lidelsefulla teaterintresse (särskilt för den burleska jiddischteatern) och hans många teaterbesök omsattes i hans bilder, texter och föreställningsvärld. 

Annons
Annons

Med tanke på Kafkas intensiva förhållande till kropp och kroppslighet är det naturligtvis särskilt intressant att nu möta Kafkas ”Processen” i koreografisk tappning. Jiří Bubeníček växte upp i en cirkusfamilj i samma kvarter i Prag som Kafka en gång, och han gick i samma skola som han i de judiska kvarter om vilka Kafka en gång lär ha sagt: ”I denna lilla krets ligger hela mitt liv inneslutet”. Eller som Kafka skrev i ett brev 1902: ”Prag släpper oss inte. Denna lilla mor har klor”. 

Man kan ana också andra kroppsliga metamorfoser från Kafkas texter, som Gregor Samsas ­insektsförvandling.

Bubeníček växte alltså upp i Prag men började, liksom sin tvillingbror Otto, sin internationella och ytterst framgångsrika danskarriär i Hamburg i John Neumeiers Hamburg Ballett. Som koreograf har Bubeníček arbetat med balettensembler världen över och i sina verk ofta utgått från litterära inspirationskällor (med baletter som ”Metropolis”, ”The piano”, ”Dr Zjivago”). 

När jag möter honom i ett samtal kring hans förhållande till Kafka och ”Processen”, påpekar han att de teatrala och starka känslomässiga uttrycken blivit allt viktigare för honom i hans koreografiska verk. ”Processen” är för honom framför allt en existentiellt färgad berättelse om människans ensamhet och fysiska utsatthet. Och i sin koreografi tar han fasta på Kafkas absurdistiskt komiska drömvärld, brutala kroppslighet och sexuella ambivalens, förstärkt av Nadina Cojocarus kostymer och Otto Bubeníčeks scenografi, där till och med musiken stundtals blir rent fysisk genom den finska skrikkören (Mieskuoro Huutajat), och man kan ana också andra kroppsliga metamorfoser från Kafkas texter, som Gregor Samsas ­insektsförvandling eller, i en håruppsättning, den mystiskt trådlika varelsen Odradek. 

Annons
Annons

Djupa, breda pliéer och långsträckta, svepande rörelser skär rummet i horisontella linjer, med oförutsedda rytmiska omsvängningar. Josef K är i Bubeníčeks balett, likt Kafkas egna tecknade tuschfigurer i sina burar och tortyrmaskiner, omgiven av existentiella ekon och rymder. Han banar sig väg genom rummet och den osynliga domstolen, där inget är vad det synes vara, där väggarna bågnar och taken störtar in. Varje rörelse leder honom obönhörligt vidare, utan att han kan hoppas på att komma fram eller få sin sak prövad, för evigt intrasslad som han är i sig själv och pendlande mellan, för att citera Kafka, gyckel och förtvivlan. 

I slutscenen blir Josef K, i Bubeníčeks tolkning av ”Processen”, ett med sin upphovsman Kafka, och han dukar under – av knivhugg i bröstet – medan han lyfter sin händer med spretande fingrar, vädjande om nåd. Men någon nåd ges naturligtvis inte, han dör ”som en hund”.  

Därmed flyttar Bubeníček ”Processen” från de intellektuella hårklyveriernas domäner till de starka kroppsuttryckens och de teatrala åtbördernas sfär – där Kafka själv borde ha kunnat känna sig som allra mest hemma.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons