Annons

”Vi måste ställa politiska ledarna inför rätta”

– Jag vill inte ha mer sympati. Jag vill att de känslorna omvandlas till handlingar i stället, sa Nadia Murad när hon och Denis Mukwege tog emot fredspriset i Oslo Rådhus.

Under strecket
Publicerad

Fredspristagarna Nadia Murad och Denis Mukwege.

Foto: Haakon Mosvold Larsen/AP Bild 1 av 1

Fredspristagarna Nadia Murad och Denis Mukwege.

Foto: Haakon Mosvold Larsen/AP Bild 1 av 1
Fredspristagarna Nadia Murad och Denis Mukwege.
Fredspristagarna Nadia Murad och Denis Mukwege. Foto: Haakon Mosvold Larsen/AP

Jag hade inte en aning om Nobels fredspris.

Årets Nobelpris har träffat en helt speciell nerv i det internationella samhället om man tar reaktionen från publiken i Rådhuset som en mätare. Sällan har applåderna varit så långa och jubelropen så höga. Nadia Murad såg nästan häpen ut, men visade i sitt tal sin styrka.

Hon växte upp som en liten landsbygdsflicka i Kojo, söder om Sinjarregionen i norra Irak där yazidierna levde.

– Jag hade inte en aning om Nobels fredspris. Jag visste ingenting om de konflikter och det dödande som sker i världen varje dag. Jag visste inte att människor kunde utföra så fruktansvärda övergrepp som de gör mot varandra, sade hon.

Drömmen var att öppna en skönhetssalong och bo i närheten av sin familj. Men drömmen blev en mardröm. Ett folkmord genomfördes, som för hennes del innebar att hennes mor, sex bröder och två brorsöner dödades. Själv lyckade hon senare att fly från fångenskap och våldtäkter.

Annons
Annons

– Under mer än fyra år har jag rest runt i världen för att berätta min historia och det som skedde med min och andra folkgrupper, utan att de har fått någon rättvisa, sa hon.

Fortfarande är 3 000 yazidiska kvinnor och flickor i fångenskap hos terrororganisationen IS.

– Det är ofattbart att samvetet till ledarna i 195 länder runt om i världen inte har mobiliserats för att befria dessa flickor.

När den andre pristagaren, Denis Mukwege, höll sitt tal var det som vittne till ännu en av helvetets förgårdar. Läkaren från Kongo-Kinshasa driver sedan slutet av 1990-talet Panzisjukhuset där offer för sexuellt våld får vård.

Med korta meningar inledde han sin historia med den tragiska natten den 6 oktober 1996 när rebeller attackerade sjukhuset han arbetade på i Lemera i den Demokratiska Republiken Kongo. Mer än 30 personer dödade. Patienter slaktades i sina sängar. Personalen, som inte hann ta sig därifrån, dödades kallblodigt.

Denis Mukwege lyckades fly till Bukavu, där Panzisjukhuset byggdes upp och där han fortfarande arbetar som gynekolog.

– Den första patienten vi fick var en våldtagen kvinna som hade skjutits, sa Denis Mukwege.

När jag kom dit grät alla sjuksköterskorna.

Nästa patient var en 18 månader gammal flicka.

– Hon blödde ymnigt och togs omedelbart till operationssalen. När jag kom dit grät alla sjuksköterskorna, sa han.

Detaljerna i hur övergreppen bara fortsätter kan verka förlamande. Hur har Denis Mukwege orkat fortsätta med det arbete han utfört, år efter år?

Om kvinnor som Sarah inte ger upp – vem är vi om vi gör det?

Själv framhåller han att allt trots allt inte är mörkt. Det finns ljus i slutet av tunneln. Kvinnor som utsatts för övergrepp som ingen skulle trott att de skulle kunna resa sig från, har tack vare hjälpen de fick på sjukhuset – inte bara medicinskt och kirurgiskt, men också psykologiskt, ekonomiskt och juridiskt – fått ett liv igen. Han beskrev en kvinna, Sarah, som i dag har en liten åker och själv säljer det hon odlar.

Annons
Annons

– Om kvinnor som Sarah inte ger upp – vem är vi om vi gör det?

Både Denis Mukwege och Nadia Murad är tacksamma för den hjälp de fått, men samtidigt betonar de att övergreppen har fått pågå så länge.

– Tack så mycket för den här äran, men faktum är att det enda priset i världen som skulle kunna återställa vår värdighet är rättvisa och att de kriminella ställs till ansvar, sa Nadia Murad.

– Nobels fredspris som vi har fått idag kommer bara att ha ett värde om det leder till konkreta ändringar i liven till de offer för sexuellt våld som finns i hela världen och till att freden återställs i våra länder, sa Denis Mukwege.

Andra länder måste sluta att rulla ut den röda mattan för de ledare som tolererat att sexuellt våld används som vapen, sa han.

– I stället måste vi dra en röd linje som består av ekonomiska och politiska sanktioner mot dessa ledare och ställa dem inför rätta.

Mot slutet av sitt tal vände Mukwege sig allt mer till sitt eget folk. På balkongen ovanför rådhussalen kunde inte längre det kongolesiska tv-teamet hålla sig: Det jublades och hurrades och känslan av att årets pristagare kan vara en framtida politiker gick inte att vifta bort.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons