Annons

”Vi måste titta bakåt och lära av historien”

Christel Lau leder verksamheten i den gamla mentalanstalten Domjuch.
Christel Lau leder verksamheten i den gamla mentalanstalten Domjuch. Foto: Nancy Jesse

Humanister byggde mentalanstalten Domjuch, men sedan kom nazisterna, därefter ryssarna. Efter murens fall anlände investerarna. Alla fick de ge upp och nu är i stället konstnärerna på plats. Här, drygt tio mil norr om Berlin, känner man – till skillnad från i många andra delar av det forna DDR – tillförsikt och framtidstro.

Under strecket
Publicerad

Domjuch byggdes 1903.

Foto: Nancy JesseBild 1 av 9

”Vi har grundat en förening och lever nu med vår historia.” säger Christel Lau.

Foto: Nancy JesseBild 2 av 9

Ryssarna lämnade Domjuch först 1993.

Foto: Nancy JesseBild 3 av 9

Christels Lau övertog Domjuch 2009.

Foto: Nancy JesseBild 4 av 9

Kapellet invigdes av den evangeliska pastorn i Neustrelitz.

Foto: Nancy JesseBild 5 av 9

På söndagar är det guidade visningar på Domjuch.

Foto: Nancy JesseBild 6 av 9

Det var en läkare från fängelset som inrättade en mentalanstalt med höga ambitioner.

Foto: Nancy JesseBild 7 av 9

Till det före detta mentalsjukhuset tillhör 20 hektar mark.

Foto: Nancy JesseBild 8 av 9

Efter murens fall kunde man hitta ateljéer där.

Foto: Nancy JesseBild 9 av 9

– Jag är en häxa, säger Christel och skrattar, när vi går genom parken upp mot det stora mentalsjukhuset Domjuch.

Christel Lau är byggnadsingenjör och föddes på berget Brocken i Thüringen, där häxorna ända sedan förföljelserna på 1600-talet fortfarande lär dansa. Värkarna kom så plötsligt, ambulansen dröjde och Christel skrek sitt första skrik på Harzbergens topp 1956.

Elva år efter kriget, fem år innan muren byggdes.

I dag kvittrar fåglarna, vallmon lyser i blåklintsfälten och fjolårets tallbarr knastrar torrt på stigen. När jag blickar upp mot husen är det omöjligt att föreställa sig alla de skrik som vinden burit mellan de stora ekarna.

Hela historien är omöjlig att föreställa sig. Icke desto mindre sann: ett sekel i ett nötskal. Det tyska 1900-talet intill en liten grönblänkande sjö, en timmes tågresa från Berlin.

– Det var när jag åkte skridskor på sjön som jag först såg husen, säger Christel och pekar. Det var avspärrat område, om sommaren såg man ingenting genom grönskan. Jag fick gåshud. Husen talade till mig. I dag är de mina. Jag har köpt hela området, säger hon och öppnar grinden.

Annons
Annons

Domjuch byggdes 1903.

Foto: Nancy JesseBild 1 av 3

”Vi har grundat en förening och lever nu med vår historia.” säger Christel Lau.

Foto: Nancy JesseBild 2 av 3

Ryssarna lämnade Domjuch först 1993.

Foto: Nancy JesseBild 3 av 3

– Här satt först de som måste, sedan de som fick och till slut kom de som kunde roffa åt sig vad som gick.

Hela området? frågar jag. Och hon nickar.

1/3

Domjuch byggdes 1903.

Foto: Nancy Jesse
2/3

”Vi har grundat en förening och lever nu med vår historia.” säger Christel Lau.

Foto: Nancy Jesse
3/3

Ryssarna lämnade Domjuch först 1993.

Foto: Nancy Jesse

Christel Lau drev tillsammans med sin man en liten ingenjörsbyrå i Neustrelitz, drygt tio mil norr om Berlin, när muren föll. I staden bodde då 22 000 östtyskar, och 22 000 ryssar huserade på och runt sjukhusområdet. Ryssarna lämnade Domjuch först 1993. Det dröjde inte många dagar innan investerarna knackade på dörren. De stod där med sina feta plånböcker och stora projektplaner. Ingen av dem fick till det, trots alla prospekt och koncept, alla pengar de ville tjäna, det ville sig inte.

– Den sista hade givit oss uppdraget att rita hans dröm, campingplats och sommarlägenheter. Vi arbetade på hans plan i nästan fem år. Vatten och el, det skulle grävas och rivas. Till slut gick han i konkurs och vi förstod att de pengar han var skyldig oss skulle vi aldrig få tillbaka.

Det var bittert, men Christel är inte den som ger sig, efter en natts orolig sömn fick hon idén att helt enkelt släppa honom fri från stämningar och skuldebrev om hon fick överta området.

– Han försvann med svansen mellan benen, säger Christel och 2009 blev det vårt. Den 11/11 klockan 11.00 skrev vi på pappren. Helau!

Min fotograf Nancy Jesse skrattar till – Helau? – och jag missar poängen. Det är det stående datumet som inleder karnevalsfirandet i Tyskland varje år. Jag vet inte om de är bisarra, eller om jag bara är för svensk.

Hit kommer människor från hela världen.

Christels övertagande av Domjuch med tillhörande uppemot 20 hektar mark går på tvärs mot många historier jag hört på sista tiden: att de nya förbundsländerna töms på befolkning, att alla längtar bort eller röstar på partier som snurrar runt i en barock fantasi om att det var bättre förr. Förr, då man kunde göra sig av med de umbärliga. Då man kallade människor ballastexistenser och krävde ariskt blod eller stalinistiska tankar. Då en flykting var paria.

Annons
Annons

Christels Lau övertog Domjuch 2009.

Foto: Nancy JesseBild 1 av 3

Kapellet invigdes av den evangeliska pastorn i Neustrelitz.

Foto: Nancy JesseBild 2 av 3

På söndagar är det guidade visningar på Domjuch.

Foto: Nancy JesseBild 3 av 3

– Det må vara sant i vissa områden, säger Christel, men inte här. Domjuch har fört oss samman. Vi har grundat en förening och lever nu med vår historia. Nästan alla i Neustrelitz är engagerade, hit kommer människor från hela världen.

Hon vänder på en stol:

– Här satt regissören när de spelade in tyska trailern till Netflix-serien ”Dead man walking”.

Stolen står i det lilla kapellet. Invigt av den evangeliska pastorn i Neustrelitz, bänkarna är skänkta från det katolska klostret, här firas nu bröllop och dop, här hålls föredrag och minnesgudstjänster. Alla är välkomna och alla kommer. Hur hon organiserar det hela förblir en gåta.

– Det löser sig, säger Christel. Vi vill öppna ögonen på dem som inte kan se. Det är ett sisyfosarbete, stora delar av husen är fortfarande fallfärdiga. Men alla hjälper till så gott de kan. Kokar kaffe, river, städar, planterar, bygger, forskar.

1/3

Christels Lau övertog Domjuch 2009.

Foto: Nancy Jesse
2/3

Kapellet invigdes av den evangeliska pastorn i Neustrelitz.

Foto: Nancy Jesse
3/3

På söndagar är det guidade visningar på Domjuch.

Foto: Nancy Jesse

– Jag vet aldrig i vilken ruta jag ska kryssa när vi söker bidrag. Konst? Eller historia? Utbildning? Sommarlovsaktiviteter? Balunser?

– Varje år i juni organiserar vi en promenad för deprimerade, brandmännen och polisen har sina årsfester här och arkivarierna har varit som tryffelsvin, de har rotat fram allt som finns i arkiv över hela Tyskland och bygger utställningar. Var söndag är det guidade visningar. Guiderna pratar om vad de kan, psykiatrins historia, ryska atomvapen, eutanasin under 1930-talet, sin farmor eller sin konst. Ska vi se oss omkring?

Christel skramlar med sin stora nyckelknippa, öppnar hus efter hus. På gården har någon tagit initiativet till en örtaträdgård. I ett fönster står en mumie, Bertha, en före detta patient, en av tiotusental som led av sviterna efter första världskriget. Hon vakar över Domjuch och du vet aldrig från vilket fönster hon blickar ut över sjön. Härifrån skickades patienterna till Hitlers eutanasiprogram.

Annons
Annons

Om jag lyfter ansiktet i den milda vinden kan jag höra deras röster. Vilka var de? Varför var de här? De umbärliga. De som hade sjukdomar som alltid har funnits, men som inte alltid haft några namn. Förlossningsdepressioner, demens, ångestattacker, röster, alzheimer, inkontinens, epilepsi, de bombskadade som efter månader i skyttegravarna inte kunde annat än darra och drömma mardrömmar. Alla de man kunde umbära.

Vi går genom rum efter rum, Christel imiterar preussare och Hitler, härmar ryssar och läkare. Visar mig symaskinerna i arbetsterapin och utställningarna, Stasi-akter och patientformulär.

– Vi måste titta bakåt, säger hon, lära av historien, bearbeta den. Hit kommer släktingar och forskare, alla arbetar. Sorg är ett stort arbete. Skolungdomar lär sig inte bara om sina rötter, utan om hur det kunde vara, och fortfarande är – att vara människa.

Vi blir stående vid en vägg. Där hänger den reklambroschyr som alla fick i brevlådan i Neustrelitz inför valet 2015, intill hänger Hitlers propaganda från 1936.

– Ser du, säger Christel, samma bild. Den senares avsändare är ultranationalistiska NPD. Jag blir rasande. Har de ingen skam i kroppen?  

– Vi vill nämna namn, minnas människor, ge dem ett ansikte, vi talar inte om något som hänt, vi talar om en människa som levt och som väldigt mycket kan påminna om din granne.

Här gömdes Sovjetunionens raketer. Här finns till och med bruksanvisningen till hur man trycker på knapparna. När den östtyska regeringens presstalesman Schabowski på världens kanske mest kända presskonferens fick frågan när man skulle öppna muren, och han svarade med det lilla juridiska ordet unverzüglich (genast) började ryssarna omedelbart köra hem allt militärt materiel.

Annons
Annons

Det var en läkare från fängelset som inrättade en mentalanstalt med höga ambitioner.

Foto: Nancy JesseBild 1 av 3

Till det före detta mentalsjukhuset tillhör 20 hektar mark.

Foto: Nancy JesseBild 2 av 3

Efter murens fall kunde man hitta ateljéer där.

Foto: Nancy JesseBild 3 av 3

Sen började de själva försvinna.

– Jag tyckte synd om dem, de hade hela sina liv här, under 28 år handlade de i våra affärer, gick i skolan, födde barn. Nu blev de skickade till Uralbergen. Hur tänkte de?

1/3

Det var en läkare från fängelset som inrättade en mentalanstalt med höga ambitioner.

Foto: Nancy Jesse
2/3

Till det före detta mentalsjukhuset tillhör 20 hektar mark.

Foto: Nancy Jesse
3/3

Efter murens fall kunde man hitta ateljéer där.

Foto: Nancy Jesse

Domjuch byggdes 1903. En läkare från fängelset inrättade en mentalanstalt med höga ambitioner. Han såg människan. Innan Hitler fanns det stora intressanta planer på hur man behandlar människor med psykisk ohälsa. Hans idé var sysselsättning, vackra omgivningar och mycket personal. Han räddade och skyddade människoliv under många år innan ryssarna sköt honom.

Först humanisterna, sen nazisterna, efter det ryssarna, investerarna – nu kommer konstnärerna, berättar Christel. I Berlin finns inget utrymme för dem längre. Efter murens fall kunde man hitta ateljéer där. Det var tomma hus, öde tomer, bombluckor, det fanns inget skönhetsråd, myndigheterna hade inte tid att kontrollera varenda nerlagd fabrik eller källarhåla.

Nu är Berlin genomkommersialiserat och gentrifierat, och konstnärerna söker nya ytor i förbundslandet Brandenburg, runt Berlin. Hela sommaren ska konstnärer tälta och måla i Domjuch. Källare, kulvertar och krypin ska få färg och uttryck. I augusti håller staden en stor streetart-festival med konstnärer från hela världen.

– Nästa vecka är det filmkväll. Då blir det fullt. Det blir så klart skräckfilm, säger Christel innan vi skiljs.

Jag vill stanna, säger jag, hjälpa till, vara volontär, gräva i rabatterna, baka, lära mig.

– Kom, säger Christel. Kom och jobba, eller kom bara och grilla en korv. För tusan. Välkommen. Skriv det. Man måste bara börja, måste inte alltid veta vart man ska , det är bara att köra, annars blir ingenting gjort. Välkommen!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons