Annons

"Vi öppnade fönstren så att de inte skulle spricka när bomberna landade"

Natten då bomber föll över det turkiska parlamentet låg Nihal Kutlu med sina vänner på ett vardagsrumsgolv i centrala Ankara, medan bilder av samma flygplan som hon såg genom de skakande fönstren visades i tv:n. För SvD:s läsare berättar nu Nihal Kutlu, till vardags student i internationella relationer, om natten som blev den längsta i hennes liv, en natt som förändrade Turkiet.

”Det här är inte landet som jag växte upp i. Här finns inget att stanna och slåss för. Vi upplever ett fruktansvärt trauma.” skriver Nihal Kutlu.

Under strecket
Publicerad
Foto: APBild 1 av 2
Foto: Emrah Gurel/APBild 2 av 2
Foto: APBild 1 av 1
Foto: AP

Jag var ute med ett par vänner kring torget Kizilay när flygplanen började flyga på låg höjd. Vi tänkte att det kunde vara på grund av en eventuell terrorattack eller att de provflög, men en av mina vänner hävdade bestämt att någonting var fel. Han kollade ett par hemsidor och läste att några soldater hade stängt bron över Bosporen i Istanbul. Han menade att det kunde röra sig om en militärkupp och tyckte att vi borde lämna platsen. För oss lät idén riktigt dum, men eftersom mina vänner bor i området Anittepe som ligger bara fem minuters promenad från Kizilay gick vi med på att gå hem till dem.

Vi vågade inte sitta på soffan utan lade oss ner mitt i vardagsrummet. Vi öppnade fönstren för att de inte skulle spricka när bomberna landade.

Annons
Annons

Anittepe ligger också nära turkiska parlamentet och militärens högkvarter. Det visade sig att vissa delar av vägen dit var avstängd. Vi frågade en polisofficer vad som pågick och han svarade att han inte visste, men uppmanade oss att vara försiktiga. När vi kom hem satte vi på tv:n, där började man snart att rapportera om kuppförsöket.

Jag sov inget alls den natten så händelsernas kronologi är inte helt klar för mig. Det var den längsta natten i mitt liv. Vi hörde vapen avfyras då och då, vi såg helikoptrar, vi hörde larmet från flygplanen och ljudbomberna de släppte. Och för första gången i mitt liv hörde jag riktiga bomber, som – för första gången i Turkiets historia – släpptes på parlamentet.

Vi vågade inte sitta på soffan utan lade oss ner mitt i vardagsrummet. Vi öppnade fönstren så att de inte skulle spricka när bomberna landade. Samtidigt tittade vi på tv. Där medverkade premiärministern och president Erdogan i direktsändning via sina mobiltelefoner. Då tänkte jag att kuppförsöket nog inte kunde ha varit lyckat, för som vi känner till från historien är regeringens ledare de första att föras bort vid en militärkupp.

Min familj befann sig vid tidpunkten i olika städer. Kanske skulle jag inte få se dem på ett tag om utegångsförbud infördes. Jag tänkte på hur det skulle vara att leva under krigslagar.

Ett par minuter senare bytte vi till den statliga tv-kanalen. Presentatören läste upp något med ett skräckslaget ansiktsuttryck. Jag hörde en mening om att ”den turkiska militären har tagit makten”. I den stunden stannade tiden. Eftersom jag har studerat politik visste jag hur förskräckligt det vore med ännu en militärkupp i Turkiet.

Annons
Annons
Foto: Emrah Gurel/APBild 1 av 1
Foto: Emrah Gurel/AP

Jag försökte föreställa mig vad som skulle hända om den lyckades. Min familj befann sig vid tidpunkten i olika städer. Kanske skulle jag inte få se dem på ett tag om utegångsförbud infördes. Jag tänkte på hur det skulle vara att leva under krigslagar. Och sedan tänkte jag på min framtid, om jag skulle kunna återvända till Peking för att avsluta mina studier.

För en kort stund hade jag många scenarier i mitt huvud, alla var skrämmande. När ännu en bomb slog ner började tiden att flyta igen. Fönstren skakade. De slutade en kort stund för att sedan börja igen.

Hela natten lyssnade vi till bomberna och tittade på tv. Vissa av mina vänner klarade inte av stressen och brast ut i tårar. Själv visste jag inte hur jag skulle reagera, jag var bara chockad.

Hade kuppförsöket lyckats hade styret blivit värre än vilken demokratiskt vald regering som helst. Men vi borde prata om hur vi hamnade här. Varför?

Först på förmiddagen följande dag var vi nästan säkra på att kuppförsöket hade misslyckats. Jag är fortfarande chockad av vad jag sett och hört de senaste dagarna. Jag har bott utomlands i ett och ett halvt år och skulle besöka Turkiet bara över sommaren. Jag har hört om de senaste terrorattackerna på nyheterna och känt oro över mitt land. Men ingen kunde ana kuppförsöket, det var något annat, en katastrof i ett redan polariserat land.

Annons
Annons

Jag har faktiskt ingen aning om vart Turkiet är på väg. Vi har varit stolta över vårt land som är en demokrati och relativt stabilt för att ligga i denna komplexa region. Men jag är rädd att det inte finns något kvar att vara stolt över. Folk känner sig inte alls trygga.

Den offentliga debatten saknar logik. Hade kuppförsöket lyckats hade styret blivit värre än vilken demokratiskt vald regering som helst. Men vi borde prata om hur vi hamnade här. Varför? Om vi bara skyller på Gülenrörelsen kan vi inte förändra något till det bättre.

Jag lyssnade idag på premiärministerns tal, där fanns något litet av konstruktivitet och vilja till att ena. Men de måste jobba på det. Om AKP-regeringen fortsätter med sin politik för att få det de vill ha kommer detta land att förlora något som håller ihop det. Jag är inte lycklig, inte trygg och det här är inte landet som jag växte upp i. Här finns inget att stanna och slåss för. Vi upplever ett fruktansvärt trauma. Vi är fysiskt levande men mentalt och psykiskt befinner vi oss i koma och jag vet inte hur vi ska återhämta oss.

Nihal Kutlu

Berättat för: Rasmus Lundgren
Översatt av: Marit Fahlander

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons