Annons
Krönika

Erica Treijs:Vi ses på tippen när livet svämmat över

Foto: Adam Ihse/TT
Under strecket
Publicerad

De är inte bara gamla och kantstötta. Utan fula – och 22 (!) till antalet. Dessutom i alla färger och av alla storlekar. Ytterkrukorna har tagit vårt hem i besittning men nu ska skiten ut. Så även de 15 blompinnar jag bevisligen sparat. En med en sned stjärna i spegelglas på toppen. Alla med jordiga nederdelar. Och så där håller det på.

Vartenda skåp är till brädden fyllt av dålig smak och ännu sämre samvete. Varför sparar vi på all möjlig dynga? Saker som inte har någon som helst betydelse och som i bästa fall stått framme en stund i tidernas begynnelse.

Mina garderober dignar av kavajer med axelvaddar och långklänningar med applikationer i koboltblått – alla sparsamt använda. ”Mint condition”, så att säga. Men det säger jag inte. Utan klagar istället högljutt på mannens otyglade ”mancave”. Hos oss består denna mansgrotta av skor och cykelhjul i en enda salig blandning. Och plastbackar där cykelprylarna och skodonen borde varit placerade. Men utgör nu ett slags botten för högen. En jordmån för stök. Något för samlarmycelet att få fäste i.

Annons
Annons

Många städar ut tanten eller returnerar gubben istället för att rensa sin egen skitiga byk.

När medelåldern i medelklassen slår till med full kraft och vi vinkat åt barnen som lämnat boet så står vi där med våra överfyllda hus och lägenheter. Med dignande garderober och buktande köksskåp. Och hela livet känns plötsligt som ett tupperwareparty där man förköpt sig.

Många städar ut tanten eller returnerar gubben istället för att rensa sin egen skitiga byk. Och så åker vi till tippen. Till återvinningsstationen. Gärna i en överfull SUV, eller en Volvo-kombi med släp. Varje helg samma sak. Fullastade bilar på kö. Avslöjande avgasmoln.

Det är flest män med tomma blickar som bär en sak i taget, sorterar och promenerar. Som laddar batterierna av att få en stund för sig själva i sina målarfläckade byxor. Och så de som liksom jag njuter när medsorterare blir åthutad vid kärlet för brännbart avfall.

Sopvakter med sträckta nackar och hökblickar, som snarast koreograferat pekar på metall-, plast-, eller keramikåtervinningen. Det är numera helgens dans. Vackert och sorgligt på samma gång.

Men nu är krukorna väck. Krossade och vältade. Blompinnarna kasserade. Nästan alla klänningar är sålda. Huset likaså. Vi lovar varandra att det aldrig ska bli likadant igen. En grej in, en ut. Få saker borgar för ett enkelt liv och hur mycket har vi kvar? Man blir mer tacksam med åren. Och dessutom gör vetskapen att när du förändrar ditt sätt att betrakta saker, så förändras det du betraktar. Skönheten bakom rynkorna.

Behålla och renovera. Inget mer slit och släng. Aldrig mer ska en extrakruka förvaras i vår nya lägenhet. Hur många kan man behöva? Färre än 22, i vilket fall. Om inte annat måste man behärska sig för miljön skull. Det räcker inte att sluta äta kött. Man måste våga vägra soptippen också.

Packar den sista kartongen inför den förestående flytten och bestämmer att två av kavajerna kan man sy om. Och slänger ned en Yves Klein-blå klänning för nostalgins skull.

Efter reklamen visas:
Är all plast dålig?
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons