Annons
Krönika

Per Wästberg:Vi skriver om det vi helst vill slippa

Illustrationsbild.
Illustrationsbild. Foto: Michael Rosenfeld/DPA/TT

Dikta är att minnas även det som inte har inträffat. Därför skriver många författare om vad de helst velat slippa vara med om.

Under strecket
Publicerad

Jag känner utomordentligt väl mina begränsningar. Jag är mindre förtjust i att många andra också tycker sig känna dem.

Vågar jag nämna att husdjur alltifrån akvariefiskar och svagsint blängande papegojor till katter i sängen inte väcker min tillgivenhet? (Påfallande många författare låter sig fotograferas med en katt. Den står för det vilda och okuvade samtidigt som författaren djurvänligt signalerar vilken fridsam person hon eller han är.)

Jag har aldrig kramat en elgitarr, inte samlat på afrikanska masker eller löst korsord och sudoku. Fast jag inte lyssnar på dem som ilsket fördömer den nyaste konsten, har jag på varje vårsalong längtat efter att bäras ut på bår.

Jag har aldrig fört kassabok, spelat bridge, åkt störtlopp, lyssnat på en melodifestival, mottagit budskap från andra sidan. Det kan verka som om jag gått miste om det mesta. Men mycket återstår och jag har ändå flugit i luftballong, stilla inuti vindens låga, och skådat spindelnät som många gånger bär sin egen vikt. 

Förvisso är jag dock mindre mångsidig än önskvärt. Som yngre misstänkte jag att andra visste något som de inte ville tala om och att det pratades om något jag inte borde få höra. Med åren har jag insett att det ges ingen fullständig berättelse om någonting och ingen alltigenom sannfärdig historia.

Annons
Annons

Som ung lärde jag mig att man ska anstränga sig utan att det märks.

Frank Heller – han med ”Storhertigens finanser” – lär ha sagt: ”Att ha sinne för det onödiga är att ha biljett till paradiset.” I en intervju bekände jag att paradiset tänkte jag mig som ett gult och vitt lusthus på en äng, nära vatten, och dukat med English high tea. Det fick jag äta upp ned till minsta gurksandwich. 

Nästa gång svarade jag med Virginia Woolf att ”himmelriket måste vara ett oavbrutet och outtröttligt läsande”. Så påminde jag mig Tertullianus som omkring år 200 fann det svårt att ge en övertygande bild av paradiset, uppburen kyrkofader som han var. Därför inskränkte han sig till att det största nöjet i ett liv efter detta blev att betrakta de fördömdas plågor.

Som ung lärde jag mig att man ska anstränga sig utan att det märks. Jag sätter mig emellanåt i ett skruvstäd av ambition och moral enbart för befrielsen att få lossa på det. Jag har oftare uppsökts av oansvarig lycka än av plågsam skuld. Från månens baksida betraktar mig då en ondsint svartalf som säger: ”Du kommer att få betala för det.”

På en galamiddag såg jag helt orättvist framför mig de rynkade tofsskivlingarna på en stubbe: trestjärnig föda tillredd på en livstids murkenhet. Och påminde mig då hur min släkting Louis Bauer, frackskräddare vid Brunnsgatan i Stockholm (firman finns kvar), skruvade ut sitt emaljöga när jag var barn, med de eftersinnande orden: ”Den som lever blir blind.”

Dikta är att minnas även det som inte har inträffat. Mycket riktigt syns många författare skriva om det de helst velat slippa vara med om.

Mycket finns omkring oss som vi inte märker förrän det är förbi. Stjärnorna är droppar ur ett ändlöst förflutet. De lyser för oss, fast de har slocknat. De har försvunnit, fast vi ser dem. Så är det med de döda i våra liv.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons