Annons

Tove Lifvendahl:Vi spelar schack mot döden

Foto: AFP
Under strecket
Publicerad

Den treårige pojken Alan Kurdi från Syrien som spolades upp på stranden och fick vår del av världen att för en stund stanna upp, har sedan dess följts i döden av många små och stora pojkar och flickor, kvinnor och män. Vissa av dem drunknar i Medelhavet, en del avrättas av IS. Andra dör just nu på gatorna i östra Aleppo.

Det är en tragedi utan slut, och för varje rapportering ökar missmodigheten. Det finns ingen täckning för uttalanden av typen ”nu kan det inte bli värre”, för som SvD:s korrespondent Gunilla von Hall har beskrivit i otaliga artiklar, är det exakt vad som sker: ”Brutaliteten förvärras och blir en sorts normalitet när straffriheten är total – som i Syrien sedan snart sex år tillbaka. Ingen ställs inför rätta, ingen avkrävs ansvar, ingen straffas.” (SvD 13/12)

En snabb sökning på nätet resulterar i en enda lång räcka av misslyckanden, försök till förhandlingar, tillfälliga eldupphör som brutits – i januari, september, december. Enligt uppgifter denna gång från rebelledare har regeringsstyrkor beskjutit den östra delen av staden med granater. Enligt Ryssland har rebeller skjutit mot de bussar som skulle evakuera.

Annons
Annons

Men det är svårt att veta vad som är sant. Krigets första offer är sanningen, som Aiskylos (526–456 f Kr) lär ha sagt. För parallellt med det fysiskt brutala kriget, utkämpas också ett kommunikationskrig. Det ställer höga krav på omgivningen; å ena sidan måste rapporter om pågående brott mot mänskligheten nå fram, å den andra måste vi se till att det som vidareförmedlas inte bara är ammunition i en desinformationsstrid. Journalisten och människorättskämpen Nuri Kino manar till viss försiktighet. ”Det går inte att lita på någon större organisation, regim eller ens  FN. Speciellt nu när så få oberoende personer, reportrar och frivilligorganisationer är på plats och kan sända ut faktabaserat material”.

Resultatet i skrivande stund är i alla fall uppenbart: den planerade evakueringen av civila och rebeller från den lilla del av östra Aleppo som kontrolleras av rebeller och av FN-talespersonen Rupert Colvill har kallats ”helvetets hörn”, har försenats. Det kommer att kosta liv, den här gången också.

Syrienfrågan har under lång tid varit ett olösligt geopolitiskt schackbräde. Hundratals fraktioner och aktörer av olika storlekar, däribland Ryssland, bevakar sina egenintressen. USA och övriga omvärlden har hittills misslyckats i sina strategier. Men utgångspunkten för de olika dragen har också varit en defaitistisk och defensiv; vilket av de ociviliserade alternativen bedöms utgöra det minsta hotet mot världsordningen?

Givet valmöjligheterna finns inga tillfredsställande svar. Varken regimen med president Bashar al-Assad, som med sina oljefatsbomber och granatattacker har dödat tusentals ur den egna befolkningen, eller de många rebellgrupperna med likaledes påtaglig bristande respekt för andras liv, kan luta sig på någon försvarbar moralisk hållning.

Annons
Annons

Det är värdefullt med den rapportering som kommer från de som är på plats, som Ekots korrespondent Cecilia Uddén, som befinner sig i västra Aleppo, där ”livet funkar relativt normalt” (SR 14/12). Men frågan är vad som är normalt. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR har över fyra miljoner syrier har flytt ut ur landet. Fler än sju miljoner är på flykt inom Syrien. Det är en abnormitet som har blivit normalitet.

Ingen dager synes än, men det går att göra mer än att enbart förtvivla:

Insamlingen till byggandet av barnhemmet Little Angel i Syrien, som ska kunna ge plats åt 120 barn, är ännu inte helt i mål. Hjälp till att få det byggt.

Organisationen A Demand for Action dokumenterar, rapporterar och åker till nödställda med hjälpsändningar. Hjälp dem att nå fram.

Många från Syrien befinner sig i Sverige, och de behöver vårt stöd. På orter runt om i Sverige finns ideella krafter som just nu försöker göra Syrienflyktingarnas första jul till en varm och minnesvärd, exempelvis nätverket Stanna tillsammans på norra Gotland. Hjälp dem att hjälpa.

För att vi kan. Om så bara för att stå ut inför åsynen av denna fruktansvärda tragedi. Men också, och detta är en tanke som måste hållas vid liv, för att det faktiskt går att göra skillnad.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons