Annons

”Vi talade aldrig om porträttet på farmor”

Kronprinsessan Margaretas begravning.
Kronprinsessan Margaretas begravning. Foto: Kungl. Hovstaterna/Bernadottebibliotekets bildarkiv

Vem var kronprinsessan Margareta, som dog blott 38 år gammal höggravid med sitt sjätte barn? Prinsessan Christina har grävt djupt i sin farmors historia. SvD publicerar ett utdrag ur boken ”Hon kallades Daisy”.

Under strecket
Publicerad

Kronprinsessan Margareta (1882-1920). Olja på duk utförd 1909 av Oscar Björck.

Foto: Kungl. Hovstaterna/Bernadotte-bibliotekets bildarkiv

Kronprinsessan Margareta.

Foto: Alamy Stock Photo

I förordet till ”Hon kallades Daisy: Att finna en farmor” skriver prinsessan Christina ”Jag har fått för mig att det i den tystnad som följde på farmors alltför tidiga död finns åtskilligt av värde att hämta och förstå, om familjen, kanske rentav om mig själv.”

Foto: Anders Wiklund/TT

Kronprinsessan Margareta och Gustav VI Adolf.

Foto: Alamy Stock Photos

Kronprinsessan Margareta vinkar glatt med prins Gustaf Adolf vinkar vid sin sida år 1905.

Foto: TT

Prins Gustaf Adolf med familj 1917.

Foto: Kungl. Hovstaterna/Bernadotte-bibliotekets bildarkiv

”Daisy” med barnen Carl Johan och Ingrid.

Foto: TT

Kronprinsessan Margareta i hennes vinterträdgård i kungliga slottet i Stockholm.

Foto: TT

Kronprinsessan Margareta, 1912. 

Foto: Kungl. Hovstaterna/Bernadotte-bibliotekets bildarkiv

Drottning Victoria av Storbritannien tillsammans med sina barnbarn prins Arthur och prinsessan Margareta av Connaught som senare blir kronprinsessa i Sverige.

Foto: Bridgeman Images/TT

Kronprinsessan Margareta sänktes ner i jorden den 15 maj 1922 som den första att begravas på den kungliga begravningsplatsen i Haga.

Foto: Bertil Norberg/TT

Kronprinsessan Margareta (1882-1920). Olja på duk utförd 1909 av Oscar Björck.

Foto: Kungl. Hovstaterna/Bernadotte-bibliotekets bildarkiv

Vad visste jag om farmor?

I farfars våning på Slottet i Stockholm hängde ett porträtt i helfigur av en ung kvinna iförd gul klänning – det var det första man såg när man kom in i salongen. Otaliga gånger har jag betraktat det, men jag kan inte minnas att farfar och jag någonsin talade om det. Porträttet fanns där, man kan säga att det dominerade rummet, men vi talade aldrig om vare sig målningen eller den avbildade unga kvinnan. Det är egentligen egendomligt; vi delade intresset för konst, men – än viktigare – kvinnan i gul klänning angick oss ju båda.

Kronprinsessan Margareta (1882-1920). Olja på duk utförd 1909 av Oscar Björck.
Kronprinsessan Margareta (1882-1920). Olja på duk utförd 1909 av Oscar Björck. Foto: Kungl. Hovstaterna/Bernadotte-bibliotekets bildarkiv

Om nu porträttet kan sägas ha dominerat det trivsamt inredda rummet, kom det också att prägla min bild av min farmor Margareta. När Oscar Björck 1909 signerade sin målning var hon tjugoåtta år gammal, gift med farfar, kronprins Gustaf Adolf, sedan fyra år, tvåbarnsmor och sedan två år kronprinsessa. Hon var i full färd med att göra sig hemmastadd i sitt nya land och i sina nya uppgifter, ambitiös, ivrigt verksam. Hon hade just återvänt från Dalarna där hon givit namn åt och invigt en vårdanstalt för sjuttio tuberkulösa barn. Hon hade börjat ta sånglektioner och besökt Svenska Slöjdföreningens konstindustriutställning på Djurgården. Dessutom hade den ryske tsaren Nikolaj II och hans hustru Alexandra, som var farmors kusin, avlagt besök i Stockholm.

Annons
Annons

Kronprinsessan Margareta.

Foto: Alamy Stock Photo

I förordet till ”Hon kallades Daisy: Att finna en farmor” skriver prinsessan Christina ”Jag har fått för mig att det i den tystnad som följde på farmors alltför tidiga död finns åtskilligt av värde att hämta och förstå, om familjen, kanske rentav om mig själv.”

Foto: Anders Wiklund/TT
Kronprinsessan Margareta.
Kronprinsessan Margareta. Foto: Alamy Stock Photo

Med det jag numera vet om farmor kan jag tänka mig att professor Björck kan ha haft vissa problem med att få sin modell att stå stilla några längre stunder i taget. Dessutom vet jag att hon mycket hellre var den som avbildade än lät sig avbildas. Hon är vacker i sin guldgula långklänning, håret är uppsatt i för tiden moderiktiga valkar och hon har varit sparsam med smycken. Blicken möter inte betraktaren. Hon tittar åt sidan, lite i fjärran, precis så som jag nu har förstått att hon så gott som alltid gjorde. Det finns nästan inte ett fotografi där hon ser in i kameran, istället väljer hon att titta på någon annan eller i annan riktning, som om hon ville rikta uppmärksamheten bort från sig själv.

Platsen, som jag så väl känner igen, är just Gröna salongen i den våning hon själv med stort intresse tillsammans med farfar hade inrett några år tidigare. I arkivet har jag funnit ett brev, daterat den 18 april 1905, som farfar skrev till sin blivande hustru där han bekräftar att de kommer att få den stora våning hon sett en ritning på. Han tillägger att det tyvärr kommer att ta två år innan våningen står klar, under tiden får de bo i en gästvåning.

I förordet till ”Hon kallades Daisy: Att finna en farmor” skriver prinsessan Christina ”Jag har fått för mig att det i den tystnad som följde på farmors alltför tidiga död finns åtskilligt av värde att hämta och förstå, om familjen, kanske rentav om mig själv.”
I förordet till ”Hon kallades Daisy: Att finna en farmor” skriver prinsessan Christina ”Jag har fått för mig att det i den tystnad som följde på farmors alltför tidiga död finns åtskilligt av värde att hämta och förstå, om familjen, kanske rentav om mig själv.” Foto: Anders Wiklund/TT

Av andra brev framgår att de, på var sitt håll, börjar leta lämpliga möbler och inredningsdetaljer. Den 2 maj 1905 skriver farfar att han, tillsammans med »uncle Eugen«, tänker ge sig ut på stan för att se ut möbler och glas, också för Sofiero. Han tillägger, med aningen bekymrad humor, att han av breven förstått att hennes garderob kan bli en fråga för sig eftersom hon verkar ha väldigt mycket kläder: ”You really do seem to get lots of clothes, my darling …” Han tillfogar att han befarar att han måste låta bygga ett särskilt hus på Sofiero ”for all your clothes!!”

Annons
Annons

Kronprinsessan Margareta och Gustav VI Adolf.

Foto: Alamy Stock Photos

Så farligt blev det ju inte. Farfars oro handlade nog mest om ovana vid att tänka på vad själva tiden och kunglig konvenans och representationsplikter krävde av kvinnliga familjemedlemmar. Uppvuxen som han var med två bröder och en ofta frånvarande mor, och efter att ha fått en militär utbildning, hade hans värld dittills naturligtvis mest haft en maskulin prägel.

Det tidstypiskt tunga och mörka oskarianska stilideal som dittills gällt på Slottet skulle med farmors ankomst få sin utmaning. Blommiga kretonger, många växter och vaser, vackra färger och så mycket ljus som möjligt med tanke på att våningen var inrymd i den solfattiga norra delen, så var tanken. Inte minst viktigt var att våningen skulle bli barnvänlig, naturligtvis inte i den mening vi i dag lägger i begreppet, men på ett sätt som ändå tog sikte på ett hem för hela familjen, den familj som hade tagit form då Oscar Björck stod vid staffliet. Min pappa, Gustaf Adolf, i familjen kallad Edmund, och hans bror Sigvard fanns, och några månader in på nästa år skulle de få en lillasyster, Ingrid. Farmor hade lagt sig vinn om att barnkammardelen skulle vara av modernt snitt och med tanke på att barnaskaran kom att växa med ytterligare två, Bertil och Carl Johan, blev den väl tilltagen. Efter hand annekterades även några rum ovanpå själva våningen.

Kronprinsessan Margareta och Gustav VI Adolf.
Kronprinsessan Margareta och Gustav VI Adolf. Foto: Alamy Stock Photos
Annons
Annons

Kronprinsessan Margareta vinkar glatt med prins Gustaf Adolf vinkar vid sin sida år 1905.

Foto: TT

Efter djupdykningarna i arkivet har det framgått med tydlighet att barnen, främst genom farmors moderna idéer, på ett helt annat sätt än som varit brukligt fick stor uppmärksamhet. Faktum är att en av de sista angelägenheter farmor kom att ägna sig åt i livet handlade om barn. Våren 1920 arrangerade Föreningen för svensk hemslöjd en utställning i Stockholm som gav exempel på hur moderna barnkammarinredningar kunde se ut. Farmor hade bidragit med idéer och deltagit i planeringen med liv och lust, och hon besökte förstås utställningen men kunde sedan inte åka över till London där den skulle ingå i en stor inredningsutställning på Olympia. Varför?

Efter hand som jag suttit i Bernadottebibliotekets forskarrum på Slottet och tagit del av allt det material som finns – framför allt visade sig familjearkivet vara en guldgruva – har jag insett att mina kunskaper om farmor varit ytterst knapphändiga. Förenklat kan man väl säga att jag känt till ramen men inte haft någon större kännedom om själva motivet. Ramen var given, att hon dog – plötsligt – 1920 och efterlämnade fem barn och min farfar. Vad hade hänt?

Kronprinsessan Margareta vinkar glatt med prins Gustaf Adolf vinkar vid sin sida år 1905.
Kronprinsessan Margareta vinkar glatt med prins Gustaf Adolf vinkar vid sin sida år 1905. Foto: TT

Senhösten 1919 hade hon fått smärtor i öron och käkar, och i december opererades hon på Sabbatsbergs sjukhus för en svår öroninflammation. Julen tycks ha firats som vanligt men farmor tillfrisknade inte som hon skulle. I hennes sista klippalbum, daterat 1920, inleds året med några fotografier där hon ligger till sängs med något som ser ut som stora vaddomslag kring öronen. Bilderna är av privat karaktär, interiören är farfars och farmors sovrum på Slottet, det kan nästan inte vara någon annan än farfar som har tagit dem.

Annons
Annons

Prins Gustaf Adolf med familj 1917.

Foto: Kungl. Hovstaterna/Bernadotte-bibliotekets bildarkiv

I februari blev hon bättre och i mars visar hon egna målningar i en utställning på Nya Idun, en kvinnoförening bildad som pendang till herrsällskapet Idun. Strax därpå får hon vattkoppor, också det i en besvärlig variant. I akt och mening att vila ut efter allt detta tog hon i början av april sin minste, Carl Johan, och lite färg och penslar med sig till ett pensionat i Leksand där farfar besökte henne. Också pappa åkte upp dit från Lundsberg, internatskolan i Värmland. Det blev, som jag förstått det, sista gången de såg sin mor. När hon lämnar Leksand har hon ådragit sig en kraftig förkylning.

Prins Gustaf Adolf med familj 1917.
Prins Gustaf Adolf med familj 1917. Foto: Kungl. Hovstaterna/Bernadotte-bibliotekets bildarkiv

I Slottets arkiv efter farmor finns ett brev från Sofiero, daterat den 21 september 1918 och ställt till farfar. Redan där antyder hon att hon har problem med öronen, hon kallar det för ”singing in the ears”. Brevet är på engelska, det språk de talade med varandra, och hon försäkrar att hon intagit kanel, aspirin och kinin för att bli kvitt detta obehagliga sjungande i öronen, ”which is unpleasant”. Det är svårt att låta bli att citera hur hon undertecknat brevet: ”Ever your own wifie D”. På svenska hade hon kanske skrivit: ”För alltid din egen lilla fru D”.

Väl tillbaka från Leksand försökte hon sköta sina plikter men måste slå ner lite på takten och stanna hemma så mycket som möjligt. På kvällen den 29 april, en torsdag, kände hon obehag i höger öra och fick feber. Under fredagens morgon konstaterades så kallad rosfeber och på kvällen steg temperaturen oroväckande. På lördagsmorgonen kunde läkarna konstatera blodförgiftning och försvagad hjärtverksamhet och trots att alla till buds stående motåtgärder sattes in, kunde man inte rädda hennes liv.

Annons
Annons

”Kronprinsessans hjärtsvaghet ökades timme för timme under förmiddagen trots användandet av kraftigast möjliga stimulering och kl 2 e.m. avled kronprinsessan lugnt och stilla.”

Så formulerades den kommuniké som utgick från Slottet redan en halvtimme senare. Man lät också meddela att ”den omständigheten att kronprinsessan befann sig i långt framskridet havandeskap bidrog ytterligare till att försvaga henne”.

Detaljerna i det snabba förloppet har jag inte tidigare känt till, bara de stora dragen. Eftersom min och mina syskons far omkom när vi var barn, fanns inte den direkta länken till farmor kvar och därför blev det glest med upplysningar om hennes liv och alltför tidiga död.

Det har förekommit olika versioner av huruvida pappa befann sig i Stockholm eller på Lundsberg när hans mamma avled. Mest tilltro sätter jag till farbror Sigvard, som ju var med om det hela. I sina memoarer inleder han kapitlet ”Mors död” så här:

”Det var den första maj 1920, en vacker vårdag. Vi hade ledigt och satt i solen och läste. Plötsligt kom husfar fram till Edmund och mig. Det hade varit telefon från Stockholm och vi skulle ögonblickligen resa hem. Mor var mycket sjuk.” Tågresan mot Stockholm blev, skriver han, ”mycket stilla, var och en satt med sina egna tankar. Vi förstod att det var allvarligt, annars hade vi inte kallats hem”.

Pappa och Sigvard fick beskedet när de kom fram till Stockholms central: ”I bilen på väg hem satt vi alldeles tysta, jag tror inte att jag grät, snarare var jag förlamad. På väg uppför Lejonbacken såg jag att den tretungade flaggan på Slottet vajade på halv stång …”

Annons
Annons

Han fortsätter: ”Far mötte oss i tamburen, allvarlig och redan svartklädd och man kunde se att han gråtit. Det hade aldrig hänt förr.”

Och lite senare: ”Far samlade oss fem barn omkring sig i Blå salongen, höll armarna om de två minsta och sa att nu var han ensam och att nu gällde det att hålla ihop och hjälpa varandra. Då först grät jag.”

Naturligtvis har jag sett en del av de bilder som finns från farmors begravning, några av dem hjärtskärande där man i processionen efter kistan ser farfar och fyra av de fem barnen – den yngste hade fått stanna hemma. Vad jag inte visste var att farmor själv hade bestämt allt rörande sin begravning. Betydde det att hon känt på sig att hennes liv kanske inte skulle bli så långt? Nej, förklaringen var en annan.

I början av januari 1914 begravdes Oscar II:s änka, drottning Sophia. Upplevelsen av det sorgdränkt svarta och stela ceremoniel som utspelade sig lär, efter vad jag hört men också enligt olika källor, ha fått en så avskräckande effekt på min farmor att hon senare samma år skrev ner hur hon önskade formerna för sin egen begravningsakt. Dokumentet fanns i ett förseglat kuvert som öppnades av farfar – som naturligtvis aldrig skulle ha kommit på tanken att inte följa hennes önskan, en viljeyttring som han sannolikt redan kände till, åtminstone att den fanns. Det han möjligen inte hade känt till tidigare finner jag i arkivet, i ett kuvert med farfars påskrift i blyerts: ”Låg i D’s portfölj Maj 1920.” Kuvertet innehöll en bön på engelska, maskinskriven. Huruvida bönen kom att bli en del av begravningsakten förtäljer inte historien.

Annons
Annons

”Daisy” med barnen Carl Johan och Ingrid.

Foto: TT
”Daisy” med barnen Carl Johan och Ingrid.
”Daisy” med barnen Carl Johan och Ingrid. Foto: TT

Efter hand som jag sökt vidare i materialet efter farmor har jag funnit det jag tror födde hennes ursprungliga tanke på att så i detalj föreskriva sin egen begravning. Hon stod sin farmor, drottning Victoria av Storbritannien, nära, de hade alltid kommit väl överens. Victoria sägs över huvud taget gärna ha umgåtts med sina barnbarn. De kallade farmor-mormor för Gan-Gan, ett familjärt tilltal som fortfarande är tradition i familjen. I januari 1901, när Gan-Gan närmade sig slutet, skyndade sig min farmor tillsammans med övriga i familjen till Osborne House på Isle of Wight, ett av de kungliga residensen. De hann fram i tid, och när Gan-Gan hade somnat in var farmor den som var mån om att allt skulle vara så fint som möjligt omkring henne. Det stod snart klart att Victoria hade skrivit ner precis hur hon ville ha sin begravning – och varför inte göra likadant som farmor? Så tänkte naturligtvis min farmor.

Till det anmärkningsvärda i sammanhanget hör att farmor skriftligen uttryckt att hon ville att hennes önskan runt begravningsformerna skulle offentliggöras, ”på det att ingen må klandras för vad någon kanske icke helt gillar”. En sådan klarsynt redighet imponerar. Hur många missförstånd och hur mycket tyckande kan inte undvikas när så klara direktiv för en så känslig sak som en begravning finns. Och vilken hjälp måste det inte ha varit för farfar under dagar i det som säkert var en chockartad sorg. Det sista farmor i sin önskan nämner lyder: ”Eftersom jag skall vara död när detta läses, uppdrager jag åt dem som läsa det att göra vad jag har bett om. Må Gud välsigna dem som utföra mina sista önskningar.” Det är svårt att inte tänka på med vilken tudelning farfar tog del av den välsignelsen.

Annons
Annons

Kronprinsessan Margareta i hennes vinterträdgård i kungliga slottet i Stockholm.

Foto: TT

Till att börja med undanbad hon sig Te Deum, den tacksägelsegudstjänst som brukar följa på större kungliga händelser. Männen skulle helst inte bära vita halsdukar, kvinnornas sorgdräkt inte ha krusflor, vita kragar eller förkläden, om de själva inte propsade på det. ”Så litet sorg som möjligt, det är min önskan, och skulle mina barn ännu vara unga, låt dem vara vitklädda även vid jordfästningen.” Hon önskade sig mycket blommor i kyrkan och levande ljus på altaret och runt kistan. ”Jag önskar så mycket musik som möjligt och icke långsamma, dystra psalmer.” Hon tillägger: ”Låt icke allt gå i moll. Utför Händels Largo med fiol och en altröst medan kistan göres i ordning att utbäras. Spela Chopins sorgmarsch.” Ingen predikan skulle hållas, ingen rangordning råda bland de anhöriga och vänner hon önskade ha närmast kistan – en kista som hon också ger direktiv om: ”Låt mig få en enkel ekkista av engelsk form.”

Hon är också mycket precis när det gäller sig själv: ”Jag önskar hava min brudslöja över mig tills kistan slutes och jag önskar svepas i något som gjorts av det vita tyget i min bruddräkt. Spetsarna skola icke användas, ty jag önskar att min dotter skall få dem liksom slöjan. Jag önskar hålla ett krucifix i mina händer.”

Kronprinsessan Margareta i hennes vinterträdgård i kungliga slottet i Stockholm.
Kronprinsessan Margareta i hennes vinterträdgård i kungliga slottet i Stockholm. Foto: TT
Annons
Annons

Jordfästningsakten ägde rum i Storkyrkan den 13 maj – helt enligt hennes anvisningar. Den traditionella begravningsplatsen för den kungliga familjen då var Riddarholmskyrkan, men också på den punkten var hon bestämd: ”Jag önskar icke bliva begraven i Riddarholmskyrkan, utan ute i naturen på något ställe, där även min familj kan få sitt sista vilorum.”

Två år senare sänktes farmors kista, som den första, ner i jorden ute på den kungliga begravningsplatsen på Haga. I väntan på att den skulle färdigställas hade hennes kista stått i ett sidokor i Storkyrkan. Den vackra lilla udden som sträcker sig ut i Brunnsviken var redan inmutad som en framtida begravningsplats för Gustaf V:s yngre bror prins Carl och hans hustru Ingeborg. Formellt är platsen en liten ö med namnet Karlsborg, i familjen har vi alltid kallat den Carls udde. I dag har fjorton familjemedlemmar sina gravar här, farmors blev alltså den första, 1922. Hennes gravsten ritades av arkitekten Ferdinand Boberg som också ritade det stora vackra korset som präglar platsen. Just nedanför, mycket vackert, ligger för övrigt mina föräldrars grav.

Man blir inte alls förvånad över att farmor, förutom allt annat, hade mycket bestämda anvisningar gällande blommor vid graven: ”Låt inga vissnade blommor finnas omkring min grav. Hellre inga blommor alls än vissna. Ingenting är så vemodigt. Plantera alla de vackraste växter runt omkring, men låt icke döda avskurna blommor ligga där.”

Till det jag hade hört talas om hör att statsminister Hjalmar Branting avbrutit sitt förstamajtal på Gärdet när han via en ordonnans från Slottet fick meddelandet om att kronprinsessan Margareta hade avlidit. Han begav sig till Slottet där man senare, långt fram på kvällen, höll en extrakonselj där statsministern lär ha yttrat att ”nu har solstrålen i Stockholms slott slocknat”. I ett klipp ur tidningen Socialdemokraten hittar jag ett officiellt uttalande av Hjalmar Branting: ”Det var en god, älsklig och rikt begåvad kvinna, som gick bort med kronprinsessan Margareta, det har icke ett spår att göra med servilism att detta säges i en arbetarregering.”

Annons
Annons

Kronprinsessan Margareta, 1912. 

Foto: Kungl. Hovstaterna/Bernadotte-bibliotekets bildarkiv

Sorgen och saknaden efter den slocknade solstrålen på Slottet förefaller verkligen ha berört många i Sverige, och – som Branting markerar – det oavsett sociala och politiska grupperingar. Den mollstämda och långa efterklang till kronprinsessan Margaretas död som kom att ljuda vida omkring är talande och berörande, dokumenterad i tidningsarkiv och på andra sätt. Här inskränker jag mig till att nämna den bok, Margareta. Sveriges kronprinsessa, som gavs ut redan året därpå med ett femtontal minnesteckningar avsedda att forma ett slags helhetsporträtt av hennes liv och verksamhet, författade av människor som på olika sätt kände henne.

Kronprinsessan Margareta, 1912. 
Kronprinsessan Margareta, 1912.  Foto: Kungl. Hovstaterna/Bernadotte-bibliotekets bildarkiv

Bland mycket som varit överraskande hör upptäckten av ett långt tidningsurklipp som fanns inklistrat i 1920 års klippbok, sannolikt genom en hovdams försorg och antagligen på farfars uppmaning. Det visade sig vara ett tal hållet i Svenska Akademien, närmare bestämt Selma Lagerlöfs så kallade direktörstal den 20 december 1920. Hon inleder talet med konstaterandet att Akademien förskonats frånfällen under det gångna året, och fortsätter:

”Men även om Skördarens lie inte har blänkt över vår åker, nog veta vi, att den har härjat på andra fält, och gärna ville jag för några korta ögonblick vända edra tankar till en kostelig blomma, som har brutits, till en skimrande ädellilja, som inte mera lyser i örtagården. Jag vill berätta för eder, hurudan hon har visat sig för mig och var jag har sett henne leva och blomstra.”

Selma Lagerlöf ägnar så gott som hela talet åt att, i legendens eller sagans form, teckna sin egen litterära bild av kronprinsessan Margareta, och detta utan att någonsin nämna henne vid namn.

Annons
Annons

Drottning Victoria av Storbritannien tillsammans med sina barnbarn prins Arthur och prinsessan Margareta av Connaught som senare blir kronprinsessa i Sverige.

Foto: Bridgeman Images/TT

Den unga kvinna hon frammanar vandrar från stånd till stånd på ”världens marknadstorg”, och allt hon företar sig där blir till bilder av sådant Margareta hade ägnat sig åt som kronprinsessa. När kyrkklockorna börjar ”sända ut sitt varnande dån, och flyktingar ila förbi med sin egendom” för Selma Lagerlöf in krigets allvarstider i berättelsen och hon låter den unga kvinnan ”träda fram på torget för att anropa människors barmhärtighet. Hon kuvar blygheten för att tigga om gåvor åt de fattiga« och, lite senare, kommer »sådana, som ha deltagit i slaktningar och blivit gjorda till fångar” ut på torget, ”plågade och förtvivlade själar”.

Berättelsen har vid det laget slagit fast att den unga, namnlösa kvinnan är skön och högättad och allvarsam, och nu, vid åsynen av krigets offer, tar hon »mod till sig och tillropar dem, att vad hon förmår vill hon göra för att komma dem till hjälp. Och för deras skull gör hon sig liksom till en försäljerska på denna världens marknadstorg och bjuder ut de arma fångarnas arbeten, så att hon måtte kunna sända dem vad de behöva av kläder och mat, av skodon och läkemedel.«

Drottning Victoria av Storbritannien tillsammans med sina barnbarn prins Arthur och prinsessan Margareta av Connaught som senare blir kronprinsessa i Sverige.
Drottning Victoria av Storbritannien tillsammans med sina barnbarn prins Arthur och prinsessan Margareta av Connaught som senare blir kronprinsessa i Sverige. Foto: Bridgeman Images/TT

Kvinnan kastar då och då blickar mot en trappa som ingen annan tycks se, och inte heller är de uppmärksamma på att hon så småningom lämnar all ävlan och all handel bakom sig och börjar stiga uppför trappan därför att hennes själ ”längtar att försvinna in i ljuset”.

Annons
Annons

Kronprinsessan Margareta sänktes ner i jorden den 15 maj 1922 som den första att begravas på den kungliga begravningsplatsen i Haga.

Foto: Bertil Norberg/TT

Det långa talet slutar med ett rop från gråterskor: ”Säll är du, att du visste, att för vandringen på världens marknadstorg är människan skapad. Det är endast sin själs längtan, som hon uppför denna trappa kan sända till himmelen.”

Selma Lagerlöfs tal är romantiskt, kanske kunde man kalla det religiöst svärmiskt, men det har onekligen sin magiska dragningskraft och jag är verkligen tacksam över att ha fått ta del av det. I ett utdrag ur Svenska Akademiens handlingar från 1920 ser jag att farfar var närvarande vid sammankomsten tillsammans med sin far, Gustaf V, och ytterligare tre medlemmar av kungliga familjen. Hur farfar reagerade på talet har jag ingen som helst aning om, och troligen kommer jag aldrig att få veta det.

Sommaren efter farmors död tog farfar alla de fem barnen med sig ner till Sofiero för bad och annat friluftsliv. Det lilla och ganska primitivt inredda slottet med park och trädgårdar vid Öresunds strand strax norr om Helsingborg var ett älskat sommarviste. Under sin trädgårdsälskande mors pedagogiska iver hade barnen från det att de lärt sig gå blivit hemtama på Sofiero ända ner till minsta planta.

I augusti året därpå åkte de allihop över till England för att hälsa på morfar, hertigen av Connaught. Också det var en välkänd tillflykt, farmor hade ofta tagit hela familjen med sig hem till sin barndoms Bagshot Park strax utanför London.

I Slottets arkiv finner jag att farfar och farmor den 29 maj 1918 hade signerat ett inbördes testamente. Kan det ha tillkommit i de stämningar och allvarstankar som första världskriget hade medfört? Också bouppteckningen efter farmor från våren 1921 finns där. Vartenda föremål, varenda pinal i deras hem tas upp, allt värderas, ingenting är för ringa för att nämnas. Den långa listan spänner mellan sju diadem, tjugo solfjädrar samt en grötkokare. I bouppteckningen står också att prins Eugen hade utsetts till förmyndare för de fem minderåriga barnen, något som gällande bestämmelser tydligen krävde. Den så kallade målarprinsen Eugen var farfars yngste farbror, en favorit inte bara hos honom utan hos många i familjen.

Copyright: Christina Magnuson och Carl Otto Werkelid, Bonnier Fakta 2020

Kronprinsessan Margareta sänktes ner i jorden den 15 maj 1922 som den första att begravas på den kungliga begravningsplatsen i Haga.
Kronprinsessan Margareta sänktes ner i jorden den 15 maj 1922 som den första att begravas på den kungliga begravningsplatsen i Haga. Foto: Bertil Norberg/TT
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons