Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:Vi väljer, varje dag

Nuri Kino och fyraårige Waskin.
Nuri Kino och fyraårige Waskin. Foto: A demand for action

Han möter det bästa och det sämsta hos människan, och hans organisation lever som del lär, och lär andra genom att göra.

Under strecket
Publicerad

Det är en sevärd serie som SVT sänder under julhelgen, historiedokumentären ”Berättelsen om Jesus”. Olika historiker, religiösa ledare och skådespelare berättar och gestaltar julens huvudperson på ett fängslande och rikt sätt. Oavsett om man tror att Jesus var Messias eller inte, rymmer historierna om Jesus liv oändligt många iakttagelser om det djupt mänskliga, vår natur, våra andliga behov, förmågor och oförmågor. Och det grundläggande budskap han framförde är i grunden vad många av våra moderna andliga vägledare förmedlar: du har ansvar för ditt liv och din stund på jorden, och du väljer hur du möter de människor som kommer i din väg.

En person som ständigt möter det bästa och det värsta i människans natur är Nuri Kino, journalist och aktivist. Det han lyfter fram i sina texter som rör sig i gränslandet reportage och opinion, är sådant man helst inte vill kännas vid; människor som gör andra illa, människor som far illa. Hur kan han, efter att ha sett ondska på nära håll, älska sin nästa såsom sig själv?

Annons
Annons

– Jag tror på en god och en ond kraft, inom varje människa, men också utanför oss. Jag vill gärna att den goda ska vinna.

I Länstidningen Södertälje (20/12) berättas om hans senaste insats. Han har grundat organisationen A demand for action, och den agerar som ett skolboksexempel i mannen från Nasarets lära: de bildar opinion främst genom sina handlingar. De lever som de lär och de lär andra genom att göra själv. Efter Turkiets invadering i Syrien i höstas började man samla in pengar. Slutsumman efter två månader blev nästan 1,3 miljoner kronor som nu har tagit skepnaden av mat och julklappar i Syrien och Libanon.

Den 16 december flög Nuri först till Beirut och såg till att organisera volontärer på plats. Mat skulle delas ut, julfest skulle ordnas med påsar till alla barn med godis och leksaker. Den största delen av volontärerna är själva flyktingar. Nuri beskriver för LT att han inledningsvis tyckte det var svårt att fråga:

”Jag var generad över att be folk hjälpa till. Det här är modiga personer som har varit fångar hos IS och som har blivit beskjutna när de har burit sina barn på ryggen. Men med åren har jag lärt mig att de verkligen vill hjälpa till. Alla har ett behov av att behövas.”

Jag frågar: vilket är hans behov?

– Jag har slutat tänka så, jag kör bara. Jag ser frukten av vårt arbete, det är liksom motorn: att rädda ett barn, att ge mat till en familj, att ge en röst åt de ohörda, att de verkligen blir hörda... Jag hinner sällan tänka efter, och det kanske är tur. Jag har till exempel inte haft en inkomst på flera år. Jag har helt levt på besparingar. Det jag får är den enorma glädje jag fick när fyraåriga Waskin slipper frysa, slipper bo i kloaker där det stinker avlopp... Hans leende, efter att ha duschat, efter att ha sovit i en säng, efter att ha ätit och till och med fått gå på kalas och träffa jultomten, det leendet, det skrattet och att han och andra barn vi hjälper får tillbaka glimten i ögonen, det är värt alla pengar och all tid i världen.

Annons
Annons

Han möter människor i alla skick – somliga beter sig inte så ädelt eller civiliserat som man skulle önska och vissa beter sig illa både mot varandra och mot den som ger hjälp. Hur hanterar han sina känslor?

– Jag brukar säga åt volontärerna att oavsett vad som händer, om ni blir bespottade, om de svär åt er, till och med knuffar er eller som vid några tillfällen där det gått så långt som slag mot mig, så ska vi alla komma ihåg att det är trauma som får dem att agera så, att det kan vara deras barns hunger, sjukdomar...

– När jag träffar förövare sätter jag på mig journalistvästen och försöker förstå dem, vad har gjort dem onda? Jag är intresserad av människan och hennes handlande. Vid vissa tillfällen vet jag att de hatar mig, att de vill mig ont, men jag försöker att vara den bättre. Jag vet att det låter som en klyscha, men hela livet är fullt av klichéer. Men visst kan jag också känna avsky, absolut, speciellt mot pedofiler eller terrorister.

Han har sett det mesta av mänsklig grymhet, ibland återberättat i gästartiklar på ledarsidan. Men rätt var det är dyker en filmsnutt upp på Facebook från något bröllop där han är obestridlig och obeskrivlig kung på dansgolvet. Och han har alltid nära till skratt. Hur gör han för att hantera det mörka?

– Jag vet inte. Ingen aning. Det har två vänner som är psykiatriker försökt förstå, och trott att de haft teorier för, men misslyckats… Det kan bero på att jag är det där trasiga barnet som rätt som det är ändå vill leka. Jag är för det mesta glad och positiv. Det är den jag är. Och det är väl min räddning med tanke på den enorma ondska jag kommit nära de senaste åren. Eller så är jag bara knäpp.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons