Annons

LojalVidrigt när barnen gör allt för att skydda föräldrarna

Delphine de Vigan (född 1966) är fransk författare. Hennes egen erfarenhet av anorexi fick henne att skriva sin första roman ”Dagar utan hunger” som publicerades 2001. I dag är hennes böcker översatta till mer än 25 språk – flera titlar finns på svenska.
Delphine de Vigan (född 1966) är fransk författare. Hennes egen erfarenhet av anorexi fick henne att skriva sin första roman ”Dagar utan hunger” som publicerades 2001. I dag är hennes böcker översatta till mer än 25 språk – flera titlar finns på svenska. Foto: Delphine Jouandeau

Theo är 13 och super sig redlös innan han går hem för att ta hand om sin sjangserade far. Delphine de Vigan som skrev populära boken ”Baserad på en sann historia” kommer nu med en ny bok – om föräldrar, barn och lojalitet.

Under strecket
Publicerad

”Lojal” av Delphine de Vigan

Foto: © H Assouline Bild 1 av 1

Lojal

Författare
Delphine de Vigan
Genre
Prosa
Förlag
Sekwa

Övers. Maria Bodner Gröön 200 s.

Hugg tag i slumpmässigt vald person på gatan, fråga hen om vilka egenskaper som är viktiga hos en nära vän, och chansen är stor att ”lojalitet” finns med i uppräkningen. Den är så mänsklig, drömmen om en person som alltid står på vår sida, oavsett vad. Men, i en sådan ”no matter what-anda” ryms inte bara ljus trofasthet och djupt känd solidaritet, utan också risken att lojaliteten förbyts i skuldkänslor, förlorad självständighet och tilltufsad integritet.

I vissa fall kan lojaliteten rentav bli självdestruktiv. Som när ett barn envist vägrar sluta skydda sin förälder. Det vet Hélène, i Delphine de Vigans roman ”Lojal”, allt om: ”Jag vet att barn skyddar sina föräldrar, att en tyst överenskommelse ibland kan leda dem ända in i döden. (…) Ibland tänker jag att man blir vuxen enbart för den sakens skull: att reparera skador och förluster från begynnelsen. Och att hålla de löften vi gav när vi en gång var barn.”

Hélène bär, som citatet visar, omkring på ett bagage från barndomen; ett bagage som gjort henne som vuxen extra känslig för när barn far illa. Hon känner igen dem, på en gång. Théo är ett sådant barn, tyst och inåtvänd rör han sig i skolan där Hélène arbetar som lärare. Hennes kollegor ser inga betydande skäl till oro, men hon kan inte släppa det. Snart blir hennes svurna lojalitet med det förmodat utsatta barnet ett problem i hennes vardag: är det mot sin övertygelse, eller mot regelverket, hon ska vara lojal?

Annons
Annons

”Lojal” av Delphine de Vigan

Foto: © H Assouline Bild 1 av 1
”Lojal” av Delphine de Vigan
”Lojal” av Delphine de Vigan Foto: © H Assouline

Delphine de Vigan å sin sida, är en författare som först och främst är lojal mot litteraturen. Hon har rönt stor uppmärksamhet inom och utom hemlandet Frankrike för sina självbiografiskt färgade och utlämnande romaner; om sin anorexia i ”Dagar utan hunger” och om moderns psykiska sjukdom och självmord i ”Ingenting kan hindra natten”. Den senare, har de Vigan vittnat om i intervjuer, fick läsare att nästan krävande ställa frågor om hur mycket, och vad, av det hon skrivit som verkligen var sant. De var tvungna att veta!

Denna besatthet av förhållandet mellan sanning och fiktion, fick Delphine de Vigan att skriva romanen ”Baserad på en sann historia”, som kom på svenska häromåret. I den skapar hon en figur, en vän kallad L, som får förkroppsliga alla dessa läsare som ställer krav på autenticitet hos berättarjaget. Romanen är en intrikat lek med sanning och fiktion, i ett försök att illustrera omöjligheten i att väga och mäta sanningshalt på detaljnivå; ett försvar för romanen som roman. 

Det är plågsamt, men räddas till uthärdlighet av Delphine de Vigans rafflande lätta luftighet: intensiv spänning och motståndslöst glid i ett.

Med ”Lojal” återvänder de Vigan också till den renodlade fiktionsroman som inledde författarskapet, där titlarna ”No och jag” och ”Underjordiska timmar” finns översatta till svenska. Och Delphine de Vigan vet sannerligen hur man komponerar en god roman! Med fyra skickligt utvalda berättarröster ­– vid sidan av Hélène och Théo, Théos bästa vän Mathis och dennes mor Cécile – som alla står i direkt eller indirekt relation till varandra, kan de Vigan avtäcka sanningar och lojaliteter som annars finns i det fördolda. 
Det är mörkt, tungt, vidrigt. Trettonårige Théo som super sig redlös tillsammans med Mathis bakom ett skåp på skolan och sen går hem och tar hand om sin sjangserade far, Hélène som vinglar lite angående vad professionen tillåter, Cécile som brottas med en makes svek och så Mathis, som inte vet riktigt åt vilket håll hans lojalitet ska riktas.  Det är plågsamt, men räddas till uthärdlighet av Delphine de Vigans rafflande lätta luftighet: intensiv spänning och motståndslöst glid i ett. De korta avsnitten sveps igenom på en inandning i taget, kort återhämtning uppe vid ytan däremellan.

Théo, jag måste framhålla Théo, ty sent ska man glömma honom. Hur han rör sig mellan två världar, mellan två skilda föräldrar som inte längre ens erkänner den andres existens; hur han varje vecka måste byta liv som om halva hans liv inte fanns. Och, hans obrottsliga lojalitet med en far som tappat greppet om tillvaron, en splittring och en lojalitet som långsamt tar sönder honom. Jag önskar en Hélène åt alla världens Théosar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons