Annons

Janerik Larsson: ”Vilka frågor är viktigast för de flesta väljare?”

 Anders Fogh Rasmussen 
Anders Fogh Rasmussen  Foto: Wiktor Dabkowski
Under strecket
Publicerad

Det finns säkert många fler utgångspunkter för den aktuella politiska utvecklingen i Sverige än vad som just nu är uppenbart. Men det är också viktigt att nu fundera över vad som politikens olika aktörer möter för möjligheter och utmaningar.

Men i väntan på det finns det anledning att ett ögonblick fundera över vad som uppenbart varit centralt för centerpartiet och de som delat och delar partiets vägval, nämligen argumentet ”annars blir det som med Dansk folkeparti i Danmark”.

Resonemanget utvecklas nyanserat av Peter Wolodarski i DN:

”Det är svårt för Liberalerna och Centern att bryta upp från Alliansen, även om man historiskt också samarbetat med Socialdemokraterna. Men det hade varit ännu svårare – sannolikt början på ett politiskt självmord – att tillåta en utveckling där SD i praktiken hade kunna toppstyra Alliansen från kulisserna.

För den som betvivlar att det på sikt blivit så räcker det att studera den danska utvecklingen. På pappret en borgerlig regering, i praktiken bestämmer högerpopulistiska Dansk folkeparti färdriktningen. Förslag som för tio år sedan hade betraktats som otänkbara, läggs nu fram av de borgerliga som det mest naturliga i vår tid - senast idén om att skicka flyktingar som begått brott till en öde ö i väntan på avvisning. Den aktuella ön används i dag av det danska veterinärinstitutet för att testa djur som misstänks bära på smittsamma sjukdomar. Den måste saneras innan flyktingarna kan skickas dit.”

Annons
Annons

Men Wolodarski tror inte att det som nu skett i regeringsbildningen är svaret:

Det handlar inte om att ignorera några väljare, utan att se realistiskt på det framväxande politiska landskapet. Vad kan man skapa majoriteter för? Vilka frågor är viktigast för de flesta väljare?

Motståndet mot Socialdemokraterna var ett avgörande kitt för de borgerliga partierna.

Motståndet mot Sverigedemokraterna har nu svetsat samman liberaler, gröna och socialdemokrater på ett liknande sätt, men det räcker inte långsiktigt.

Just det. Det räcker inte långsiktigt.

Det är i sammanhanget viktigt att ha en mera verklighetsbära bild av dansk politik under 2000-talet än vad som framgår av DN-artikeln.

Jag skrev om detta i november förra året:

Det finns två starka föreställningar bakom Centerns och Liberalernas agerande i frågan om regeringsbildning.

Den ena är att vi befinner oss i ett tyskt 30-tal och att Hitler är på väg att ta makten. Den uppfattningen har tydligast formulerats av Anders Lindberg på Aftonbladet som ju onekligen har ett politiskt egenintresse i sammanhanget.

Den andra är att "det håller på att bli som i Danmark" där Dansk Folkeparti idag är det största borgerliga partiet och sannolikt går in i nästa borgerliga regering. Alternativt kan ju Dansk Folkeparti tänka sig en allians med de danska socialdemokraterna som ju numera vänt sin gamla vänsterliberala samarbetspartner Radikale Venstre ryggen och signalerar intresse av samarbete med DF.

Tidigare i år utkom i Danmark boken “Værdikæmperne – slaget om danskernes sjæl. VK-regeringerne fra 2001-2011" av Michael Jannerup, redaktör på Gyldendal, och Altingets Esben Schjørring.

Annons
Annons

När Altinget publicerade ett utdrag ur boken i januari var rubriken: Da Venstre lod DF få æren for udlændingepolitikken.

Här finns en koppling till de senaste årens svenska politiska utveckling.

När Venstre under Anders Fogh Rasmussen lade om sin politik radikalt från en nyliberal statskritik till vad väl får kallas välfärdsstatskramande så innebar det inte att partiet och statsministern fullt ut tog ansvaret (eller äran om man så vill) för det centrala i den nya politiken. Man lät i stället DF ta äran av den nya utlänningspolitiken.

I bokens sammanfattning (sid 462) heter det (min översättning) om den nya utlänningspolitik som Bertel Haarder stod för 2002 att "tio år efter att Haarder närmast beskylldes för att vara nazist och fascist så är hans lagar den nya politiska grunduppfattningen som alla svär trohet till".

Varför blev reaktionerna så våldsamma 2002? Jo för att de pekade på en motsättning i den danska välfärdsvardagen som handlar om ömsesidighet, gemenskap, tillit och öppenhet också i relation till främmande danskar som man inte hade något att göra med. Den strama utlänningspolitiken handlar om det motsatta. Om exklusion, kontroll och bristande tillit.

DF som då var i det närmaste obefintligt på den danska politiska kartan tog över uppdraget att kommunicera den nya utlänningspolitiken.

De gamla borgerliga partierna förlorade greppet om en frågeställning som än idag är helt central i dansk politik och där nu Venstre söker härma DF för att locka tillbaka väljare.

Den centrala politiska aktören var Anders Fogh Rasmussen som 1998 - 1999 beslöt sig för att politisera utlänningspolitiken. Haarder hade som minister ansvaret för att verkställa politiken i regeringen.

Annons
Annons

Susanna Birgersson som skrev om denna danska bok drog i juni i en krönika i Expressen dessa slutsatser:

Med ett stort SD i riksdagen, som i likhet med Dansk folkeparti främst är intresserade av klustret migration-integration-islam-kultur, kan det ligga nära till hands att ge upp ambitionerna om genomgripande ekonomiska strukturella reformer och i stället låta politiken bli till en kulturkamp. 

Men borgerligheten måste fortsätta driva borgerlig politik: sänka skadliga skatter, fullfölja reformeringen av skolan, tygla politikens reflex att styra allt från forskning till barnuppfostran, göra de smärtsamma avregleringarna på bostadsmarknaden, möjliggöra en kraftigt utbyggd tjänstesektor och andra för framtiden nödvändiga reformer.

Risken är annars att borgerligheten både gör sig själv överflödig, och, liksom i Danmark, splittras upp i oändligt många fraktioner och där det enda parti som verkligen vill sänka skatter och reformera systemen närmast betraktas som extremt.

En fråga är ju var vi nu befinner oss i relation till detta. Är det borgerliga reformer som nu prioriteras eller ett kulturkrig med SD?

Så skrev jag i november och vilket svaret nu är på min avslutande fråga överlåter jag åt framtiden att ge svar på.

Men om man ska ta ett internationellt perspektiv på den svenska politiska problematiken skulle jag inte rekommendera den mycket enkla analys Wolodarski hänvisar till (” inga högerpopulister har kommit till makten i USA och Europa utan stöd från etablerade konservativa eliter” vilket är att hamna hos Anders Lindberg på Aftonbladet) utan i stället Ivan Krastevs ”Efter Europa”. Den analysen av de spänningar vi ser både i Europa och USA handlar inte om enkla maktspel av eliter utan om mycket mera fundamentala politiska rörelser hos stora delar av olika länders medborgare.

Ska man hantera den problemtiken räcker verkligen inga enkla konspirationsteorier. Jag är ganska övertygad om att Wolodarski är väl medveten om detta och tolkar hans formulering om vad som krävs långsiktigt som en sådan insikt.

Frågan är om C- och L-politikerna har samma insikt. Det är jag inte övertygad om.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons