Foto: SALEH RIFAI/AP

Det här var Syrien före bomberna

Före inbördeskriget, före bomberna, före IS, före de brutala upprorsgrupperna, före flyktinghistorierna, före hela eländet – vad för slags land var Syrien egentligen?

Uppdaterad
Publicerad

Efter fyra års krig var det bombkratrarna, ruiner och utbrända bilvrak som vi kopplade till Syrien. Ansikten fulla av förtvivlan. Ett land där halva befolkningen var på flykt.
Men så kom de hit och allt blev annorlunda för oss. Plötsligt var de här, i vår stad, med jeans och sneakers, smink och designerglasögon. De knappade på sin Iphone och pratade engelska. De var nästan västmänniskor. Nästan som vi.

Men vilket land var det egentligen som de förlorat?

Mohamed Shadi Alsaeid växte upp i den lilla staden Quneitra, 55 kilometer från Damaskus, i 1980-talets Syrien.

Det var ett helt vanligt liv. Han gick i skolan, drog till fritidsgården, spelade fotboll och lekte med vänner i grannskapet. De var en familj på åtta. Fadern var flygmekaniker, modern var hemma. Men de hade tillräckligt för att få mat på bordet och då och då en semestertur till de syriska badorterna Latakia, Tartus eller det grönskande Kassab.

– Vi var i stort sett nöjda som barn, säger Alsaeid, 33 år, och leker lite med sonen Amir på gräsmattan vid kyrkan i Strømmen utanför Oslo tillsammans med hustrun Rasha Alfares, 27 år. Här är det lugnt och tryggt. Här ska deras pojke få ett helt annat liv än de hade i Syrien. Amir föddes i Norge, en kort tid efter att Mohamed och Rasha kommit hit.

En sönderskjuten mosaik där tidigare presidenten Hafez al-Assad är porträtterad i Tal Sheeri Syrien 2012.
En sönderskjuten mosaik där tidigare presidenten Hafez al-Assad är porträtterad i Tal Sheeri Syrien 2012. Foto: Manu Brabo/AP
Annons

Till Syrien kom hundratusentals turister. De kunde bada i Medelhavet och sova under stjärnhimlen i öknen. De kunde ta för sig av Damaskus, beundra Ummayyad-moskén, en av muslimernas heligaste platser eller kanske studera arabiska på en av huvudstadens välrenommerade skolor.

I Aleppo, landets största stad, kunde man få massage i vackra hammamer. Det var ännu möjligt att besöka Palmyra, forntidsstaden som invigdes år 32 e.Kr. och som ödelades totalt av IS tidigare i år.

På en minnestavla, en av de få saker Alsaeid har med sig från hemstaden Quneitra, har han bilder av Syrien som det var förr: Kaféliv, bröllop, glada vänner, födelsedagar och skålande.

Men också hans utbombade hus, butiken som han måste stänga, väggspärrar med syriska flaggor och militärfordon på gatorna – alla dessa bilder vi nästan blivit immuna mot. På några få år förändrades allt.

1/3

USA:s tidigare president Richard Nixon i samtal med syriske presidenten Hafez al-Assad. Till höger om dem, utrikesminister Henry Kissinger. Juni 1974.

Foto: Harry L. Koundakjian/AP
2/3

Hafez al-Assad, Syriens president 1971-2000, porträtterad på en bok.

Foto: Ariel Schalit/AP
3/3

En av Mohamed Shadi Alsaeids privata bilder från Syrien.

Foto: Mohamed Shadi Alsaeid

Under den harmoniska ytan var Syrien en av Mellanösterns värsta förtryckarregimer.

Alsaeids Syrien var inte stort. Till ytan var det inte ens hälften så stort som Sverige. Men det var vackert och stabilt, och kom man utifrån blev man välkomnad av ett vänligt och generöst folk. Här levde muslimer, kristna och judar tillsammans i fred. Här gick folk till moskén och till kyrkan och Guds olika boningar låg sida vid sida. Allt till synes i den bästa ordning. I stora offentliga sportparker kunde man svalka av sig i bassängerna. På privata, exklusiva klubbar kunde man spela tennis. Liksom i resten av världen var ändå fotboll den mest populära sporten.

Annons

Mohamed älskade det. Fast hans tydligaste barndomsminne handlar inte om vare sig bollspel eller vattenlek.

Det han minns bäst är hur pappan hyschade åt honom. Föräldrarna som viskade för att han hela tiden ställde för många och för högljudda frågor om politiken i Syrien. Gossen böjde sig lydigt för reglerna. Syriska barn fick dem med modersmjölken; man pratar inte politik med andra än de allra närmaste, som en bror eller kanske en mor. Inte ens med vänner pratade man om sådant. Högljudda ungar kunde vara farliga. Man visste aldrig vem som stod på gatan utanför och lyssnade.

På butiksdörrar, bilar och husväggar – överallt stirrade porträttet av presidenten

För under den harmoniska ytan var Syrien en av Mellanösterns värsta förtryckarregimer.

1971, drygt tio år innan Alsaeid föddes, hade president Hafez al-Assad från det socialistiska Baathpartiet tagit makten. Med hårda nypor stabiliserade han ett land som hade flera decennier av politisk oro bakom sig. Familjen Assad var sekulär, men tillhörde den muslimska minoriteten alawiterna. På butiksdörrar, bilar och husväggar – överallt stirrade porträttet av presidenten – och med tiden också sönerna Basil och Bashar, på befolkningen och deras liv.

Annons

Video: Syrienkonflikten på 2 minuter

Efter reklamen visas:
SvD förklarar: Syrienkonflikten

Sett med västliga ögon var det syriska samhället en stor paradox, precis som många andra stater i Mellanöstern. Man kunde gå omkring på gatorna mitt i natten utan att vara rädd för något. Men bara därför att alla visste att varenda steg var övervakat. Gatorna var ögonen som såg dig. Underrättelseagenter och poliser dygnet runt. Fängelserna var alltid överfyllda av politiska fångar.

”Enhet, frihet, socialism” var Baathpartiets motto. Men ingen syrier med förståndet i behåll skulle öppet kritisera någonting som hade det minsta med regimen att göra. Så Mohamed Shadi Alsaeid var inte ensam om att bli hyschad åt. All opposition hölls nere med brutala maktmetoder: Våld, gripanden, åratal i fängelser och tortyr. Alla kände någon som aldrig kom tillbaka.

– Vi hade en slags frihet, men den var inte äkta. Systemet var oärligt, säger Alsaeid när han tänker tillbaka.

I Syrien var han en god sunnimuslim. Han bad fem gånger om dagen och gick regelbundet i moskén. Ingen pressade honom att gå dit. Men inte ens i det heliga rummet kommunicerade han med andra än Gud. Även där kunde polisen höra.

Annons

Fast under far och son Assad infördes också en rad reformer. Presidenten stärkte kvinnors rättigheter och förbättrade folks utbildning och läskunnighet. När kriget sedan bröt ut 2011 låg Syrien i världstoppen när det gällde barns skolgång. I genomsnitt gick syriska medborgare tolv år i skolan. Inget land i Mellanöstern prioriterade detta högre. Läroböckerna var fulla av propaganda, men skolan var obligatorisk. Mohamed Shadi Alsaeid och Rasha Alfares gick 14 respektive 12 år i skolan.

En av Mohamed Shadi Alsaeids privata bilder från Syrien.
En av Mohamed Shadi Alsaeids privata bilder från Syrien. Foto: Mohamed Shadi Alsaeid

Vi hade en slags frihet, men den var inte äkta. Systemet var oärligt.

När Basil al-Assad, presidentens äldste son och tilltänkte efterträdare, omkom i en trafikolycka utanför Damaskus 1994 hämtade den åldrade president Hafez hem sin andre son Bashar från England där han hade utbildat sig till ögonläkare och träffat sin fru Asma. Nu skulle han få militär träning och göras beredd att bli president. År 2000 dog fadern i en hjärtinfarkt. Syriens framtid lades i Bashars händer.

Annons

Den hemvändande sonen blev Syriens hopp. Folket betraktade honom som den som hade klarat att övertala sin far, den dåvarande presidenten, att trotsa övervakningsorganen och häva förbudet mot internet. På sin tid hade fadern också förbjudit satellit-tv. Då skämtade folk om att de åtminstone kunde se vem som jobbade för underrättelsetjänsten.

Men Bashar al-Assads öppenhet och moderniserande kraft skulle inte vara länge. Både Youtube, Facebook och Hotmail har sedermera varit stängda och förbjudna i långa perioder. Unge Assad monopoliserade näringslivet: privata banker, privata universitet, mobiltelefonbolag. Allt ägdes av honom, hans familj eller hans vänner. Hans kusin Rami Makhlouf, en stenrik företagare, äger idag både telefonbolaget Syriatel och kontrollerar landets taxfreebutiker.

På den tiden när den unge presidenten ännu hade rykte om sig att starta det som såg ut som en modernisering av Syrien hade Mohamed Shadi Alsaeid just flyttat till Damaskus. Det var här universiteten, jobben, kaféerna och det goda stadslivet fanns. Utelivet exploderade i den nya öppenheten.

Annons
Påve Johannes Paulus II på besök i Damaskus i maj 2001.
Påve Johannes Paulus II på besök i Damaskus i maj 2001. Foto: MASSIMO SAMBUCET/AP

Efter skolan och i helgerna hängde medelklassens ungdomar gärna på kafé. I motsats till Gulfstaterna var alkohol inte förbjuden i Syrien. De drack lokalproducerad läsk eller Coca-Cola som smugglats handelsblockaden från Beirut. Det fanns ingen McDonald’s, men under åren före inbördeskriget myllrade det av lokala, autentiska restauranger och barer i huvudstaden. Eliten tog för sig medan syrier i allmänhet hade mindre pengar till fest och restaurangbesök. Världsbanken klassade ökenlandet Syrien som ett ”lower middle income”-land. Inte rikt, men heller inte fattigt.

Mohamed Shadi Alsaeid hade gått ut skolan och skaffat sig ett jobb i köket på Damaskus Plaza Hotel. Han jobbade upp sig gradvis och 2005 blev han kökschef. Han fick också flera gånger uppdrag att utbilda köksteam på restauranger i Tartus och andra ställen i Damaskus. Han tjänade allt mer och fick många vänner och väninnor i huvudstaden.

Annons

De blev som en familj, åt lunch tillsammans, festade, slarvade, drack te, ibland sprit – inte för mycket. Han gillade inte känslan av att vara berusad. Fast nästan alltid samlade de sig kring shishan, vattenpipan. På semestrar och helger drog de till stranden eller simhallen, på skogsutflykter och pratade om helt vanliga saker som jobb, skola och drömmar om framtiden.

Idag är gänget splittrat på det mest brutala vis. En kompis är död, två sitter i fängelse, två har flytt till Libanon med en dröm att ta sig till Europa.

Ett fint minne var då kompisgängen samlades på ett kafé i Damaskus, en ledig dag 2008. Här satt de runt ett bord, slappnade av och rökte shisha medan de smuttade på te med spiskummin och citron. Idag är gänget splittrat på det mest brutala vis. En kompis är död, två sitter i fängelse, två har flytt till Libanon med en dröm att ta sig till Europa. På bilden de tog den kvällen finns också Alsaeids bäste vän med smeknamnet Alhoot (valen). Det var ett skämt; Alhoot var den minste i gänget. De två hade varit vänner sedan tonåren. De vidareutbildade sig tillsammans och gjorde militärtjänst ihop. Nu ryktas det att han sitter i fängelse, sjuk och döende.

Annons
Kriget splittrade vännerna på ett brutalt vis. Mohamed Shadi Alsaeid är nummer tre från höger.
Kriget splittrade vännerna på ett brutalt vis. Mohamed Shadi Alsaeid är nummer tre från höger. Foto: Privat

Hela livet de levde i Syrien präglades av en dubbelhet. Å ena sidan harmoni och livsglädje, å den andra en grundläggande oro och frustration efter många års oförrätter och lidanden.

De visste att regimen höll dem nere och att generationer hade hjärntvättats. De visste att landet var rikt på råvaror som olja, bomull och järn. Men det såg mycket lite av de pengarna. Istället fick de skyhöga el- och vattenräkningar från staten trots att strömmen kom och gick och de hela tiden saknade vatten. De kände sig som slavar.

Hur hanterade man det? Man höll mun, jobbade på och gjorde det bästa av situationen.

En man röker vattenpipa på den nedlagda järnvägsstationen Hejaz i Damaskus.
En man röker vattenpipa på den nedlagda järnvägsstationen Hejaz i Damaskus. Foto: Jurek Holzer
Annons

Före kriget kunde man köpa allt i Damaskus. Det byggdes stora köpcentrum och etablerades flera butikskedjor som Benetton, Zara och Mango.

Flera av dem hade egna fabriker alldels utanför huvudstaden. Kläderna syddes av syriska arbetare och kunde köpas av den syriska medelklassen. I den välbärgade stadsdelarna Mezze och Melki var många klädda i västerländsk stil. Självfallet hade man också de traditionella huvudbonaderna och sjaletterna, men då gärna i mer exklusiv kvalitet. När medelklassen ville lyxa till sig ordentligt for de till Beirut i Libanon, ofta ett par gånger om året.

Även bilarna i Beirut var snabbare och dyrare än den mediokra syriska bilparken. Många libaneser betraktade dem som bondfolk på besök i stan. Syrierna å sin sida såg sig själva som kulturellt och historiskt överlägsna de fåfänga libaneserna. De älskade sitt land. De bar med sig 8 000 års historia och en av världens äldsta civilisationer.

När inbördeskriget bröt ut 2011 låg vägen öppen för Mohamed Shadi Alsaeid att trots allt få ett gott liv. Han hade flyttat tillbaka till Quneitra, öppnat en affär, tjänade bra som försäljare av datorutrustning och som larminstallatör. Han kunde köpa sig en ny bil och ett nytt hus. Han träffade Rasha. Hon började i affären som biträdande butikschef och sex månader senare gifte de sig.

Annons

På bröllopsbilderna strålar de, men festen var beskedlig med bara den allra närmaste familjen närvarande. I grannområdet I Quneitra hade kriget mellan regeringsstyrkorna och Den fria syriska armén hårdnat.

1/4

Den 1 januari 2013 gifte sig Mohamed och Rasha. En kort tid senare flydde de.

Foto: PRIVAT
2/4

En av Mohamed Shadi Alsaeids privata bilder från Syrien.

Foto: PRIVAT
3/4

En av Mohamed Shadi Alsaeids privata bilder från Syrien.

Foto: PRIVAT
4/4

En av Mohamed Shadi Alsaeids privata bilder från Syrien.

Foto: PRIVAT

De nygifta hade haft många drömmar om framtiden. Hon var konstnärligt lagd, tyckte om att teckna och att arrangera blomsteruppsättningar. Hon drömde om att starta en blomsteraffär.

Hans dröm? Att leva i ett fritt land. Han såg framför sig att bygga ett trähus med rött stentak, blomsteräng med en liten damm och en gångbro, några fåglar och sällskapsdjur, kanske hästar. Något ställe i Syrien. Vartefter kriget blev mer och mer brutalt insåg han att det aldrig skulle bli möjligt.

En dag kom två uniformerade män på motorcykel till honom i butiken.

– Du måste stänga annars dödar vi dig, hotade de.

Detsamma sa de till ägaren av grannbutiken. Honom sköt de på fläcken. Alsaeid anade inte vilka de två männen på motorcykeln var, men han kände att han måste stänga. Hans fredliga hemstad hade blivit ett livsfarligt ställe.

Och när folk från al-Assads styrkor stod i dörren med en inkallelseorder till att slåss i kriget såg de ingen annan utväg. Paret väntade barn. De måste ge sig av från Syrien. Dagen efter packade de sina viktigaste ägodelar och satte sig i en minibuss med destination Libanon.

Ännu var det långt till friheten.

1/5

Paret kommer till italienska Taranto, på sin flykt från Syrien. Här får Rasha läkarhjälp. Barnet är ok. Dagen efter fortsätter de resan norrut.

Foto: Mohamed Shadi Alsaeid
2/5

I en båt med 600 personer korsar paret Medelhavet i flykten till Europa.

Foto: PRIVAT
3/5

Flykten från Syrien går bland annat via 300 mil genom algerisk öken i upp till 48 graders värme.

Foto: Mohamed Shadi Alsaeid
4/5

Efter en period i Norge får familjen uppehållstillstånd. "Amir ska växa upp tryggt. Han ska aldrig behöva uppleva krig".

Foto: Mohamed Shadi Alsaeid
5/5

Privat bild

Foto: PRIVAT

Efter en period i Libanon fortsatte flykten. Med flyg, minibussar och båt tog de sig vidare på en livsfarlig resa. Via Algeriet, Libyen och Italien nådde de till slut Norge.

Den 8 oktober 2014 föddes deras son på Akershus universitetssjukhus. Pojken fick namnet Amir, som betyder prins. Nio månader senare fick den lilla familjen uppehållstillstånd och flyttade in i en lägenhet i Strømmen utanför Oslo.

– Amir ska växa upp tryggt. Han ska aldrig behöva uppleva krig.

Rasha och Mohamed Shadi Alsaeed  med sin son Amir i Oslo.
Rasha och Mohamed Shadi Alsaeed med sin son Amir i Oslo. Foto: Tom A. Kolstad

En sönderskjuten mosaik där tidigare presidenten Hafez al-Assad är porträtterad i Tal Sheeri Syrien 2012.

Foto: Manu Brabo/AP Bild 1 av 18

USA:s tidigare president Richard Nixon i samtal med syriske presidenten Hafez al-Assad. Till höger om dem, utrikesminister Henry Kissinger. Juni 1974.

Foto: Harry L. Koundakjian/AP Bild 2 av 18

Hafez al-Assad, Syriens president 1971-2000, porträtterad på en bok.

Foto: Ariel Schalit/AP Bild 3 av 18

En av Mohamed Shadi Alsaeids privata bilder från Syrien.

Foto: Mohamed Shadi Alsaeid Bild 4 av 18

En av Mohamed Shadi Alsaeids privata bilder från Syrien.

Foto: Mohamed Shadi Alsaeid Bild 5 av 18

Påve Johannes Paulus II på besök i Damaskus i maj 2001.

Foto: MASSIMO SAMBUCET/AP Bild 6 av 18

Kriget splittrade vännerna på ett brutalt vis. Mohamed Shadi Alsaeid är nummer tre från höger.

Foto: Privat Bild 7 av 18

En man röker vattenpipa på den nedlagda järnvägsstationen Hejaz i Damaskus.

Foto: Jurek Holzer Bild 8 av 18

Den 1 januari 2013 gifte sig Mohamed och Rasha. En kort tid senare flydde de.

Foto: PRIVAT Bild 9 av 18

En av Mohamed Shadi Alsaeids privata bilder från Syrien.

Foto: PRIVAT Bild 10 av 18

En av Mohamed Shadi Alsaeids privata bilder från Syrien.

Foto: PRIVAT Bild 11 av 18

En av Mohamed Shadi Alsaeids privata bilder från Syrien.

Foto: PRIVAT Bild 12 av 18

Paret kommer till italienska Taranto, på sin flykt från Syrien. Här får Rasha läkarhjälp. Barnet är ok. Dagen efter fortsätter de resan norrut.

Foto: Mohamed Shadi Alsaeid Bild 13 av 18

I en båt med 600 personer korsar paret Medelhavet i flykten till Europa.

Foto: PRIVAT Bild 14 av 18

Flykten från Syrien går bland annat via 300 mil genom algerisk öken i upp till 48 graders värme.

Foto: Mohamed Shadi Alsaeid Bild 15 av 18

Efter en period i Norge får familjen uppehållstillstånd. "Amir ska växa upp tryggt. Han ska aldrig behöva uppleva krig".

Foto: Mohamed Shadi Alsaeid Bild 16 av 18

Privat bild

Foto: PRIVAT Bild 17 av 18

Rasha och Mohamed Shadi Alsaeed med sin son Amir i Oslo.

Foto: Tom A. Kolstad Bild 18 av 18