Fotograf samtliga bilder: Staffan Löwstedt
Fotograf samtliga bilder: Staffan Löwstedt

”Är så pass grov att inte ens SD kan använda honom”

Han lever under ständigt dödshot från militanta islamister sedan 2007 då hans Muhammed-karikatyr publicerades i Nerikes Allehanda. I dag vågar få ställa ut Lars Vilks konst. Har en konstnär ett ansvar bortom det rent juridiska, och hur ser han på de högerextrema krafter han kommit att associeras med?

Publicerad

Jag träffar honom på polisstationen i Malmö, en rätt absurd plats för ett samtal om konstens frihet. Sedan Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund publicerades för snart tolv år sedan lever han under konstant dödshot från militanta islamister och med ständigt livvaktsskydd. Det är ett frihetsberövande som aldrig kommer att ta slut. 2015 klarade han sig med nöd och näppe undan ett förmodat mordförsök i Köpenhamn. Man tycker att Vilks borde vara på allas läppar, särskilt i kulturvärlden, men det är han inte. Det har varit tyst kring konstnären bra länge nu. I ett Sverige där vi säger oss värna yttrandefriheten tycks vi ha svårt att stå upp för den konst som blir obekväm på riktigt.

Å, du har en sådan bra telefon. Det får jag inte ha.

Men frågan jag går och bär på handlar om en konstnärs ansvar bortom det rent juridiska. Om det verk man skapat sårar människor. Om det man vill säga drunknar i ett hav av upprördhet. Ska man då ändå fortsätta? Sedan undrar jag naturligtvis om Vilks kopplingar till Sverigedemokraterna, och hur han ser på de högerextrema krafter han på senare tid kommit att associeras med. Bör det betraktas som ett uttryck för ett ideologiskt ställningstagande, eller är det en del av konstverket?

”Ser du att jag tagit på mig keps i dag”, är det första han säger. ”Ja, jag vet ju att du alltid har keps så jag tänkte att det kunde passa.” ”Det var fint”, svarar jag. Och innan vi ens blivit av med säkerhetsvakterna som följer honom likt en envis skugga vart han än går, hinner vi avhandla både kepsmodeller och svensk kulturpolitik.

Annons

 

Stina: Som du ser spelar jag in samtalet, det är godkänt av polisen.

Lars: Å, du har en sådan bra telefon. Det får jag inte ha.

Stina: Nej, den är ju känslig för avlyssning.

Lars: Framförallt kan man spåra den.

Stina: Ja. Nu ses vi alltså här till slut efter en lång procedur med en massa intyg och säkerhetskontroller. Hade du en tanke på att allt det här skulle bli konsekvensen när du ritade den första teckningen av profeten Muhammed som rondellhund?

Lars: Nej, det är inte heller ett sannolikt scenario. För att det ska bli en sådan sak krävs en lång rad tillfälligheter.

Jag tycker inte att argumentet håller, att när man har gud så kan man säga att man har en fast värdegrund.

Stina: Jag har funderat en hel del på de där teckningarna. Varför gjorde du dem från början?

Annons

[De ursprungliga tre satirteckningarna skulle ställas ut på en hembygdsgård i Värmland 2007, men plockades ner före vernissagen. När Nerikes Allehanda sedan publicerade teckningen ”Muhammed som rondellhund” intill en ledartext om yttrandefrihet, utlöste det protester i bland annat Iran och Pakistan, reds anm.]

Lars: Jag tyckte att jag kom på en bra idé. Det var ju en korsning av två aktuella samtalsämnen. Dels hade vi rondellhundsfenomenet och sedan de här danska karikatyrerna [teckningar av Muhammed i Jyllands-Posten, reds anm.] och den diskussion om blasfemi som pågick. Slog man ihop det fick man liksom en väldigt laddad negativ sak och en väldigt positiv. Jag tyckte det var intressant. Men jag väntade mig inte att det skulle väcka någon större uppmärksamhet, det var en rätt liten utställning i någon avkrok. Men sedan, när jag fick det här telefonsamtalet, journalisten i Karlstad som sa att de hade plockat ner bilderna, då blev det starten på idén om processverket. Du vet, man kan ju inte göra ett processverk förrän man vet att det blir en process. Och det blev en rätt stor nyhet. Men det avgörande ögonblicket var senare när Nerikes Allehanda valde att publicera bilden.

Annons

 

Stina: Har din syn på religion förändrats av den här historien?

Lars: Nej. Jag har alltid haft en skeptisk inställning. Var och en må ha sin tro men blandar man in religion i politiken så är man ute på hal is. Jag tycker inte att argumentet håller, att när man har gud så kan man säga att man har en fast värdegrund.

Stina: Nej, det är kanske att göra det lite för enkelt för sig att skjuta det moraliska ansvaret på en gud.

Lars: Ja, och om det då finns ett sådant yttersta statement kan det inte finnas tvivel, då är ju det den absoluta sanningen. Och det är rätt otäckt.

Stina: Men jag kan ändå se att det finns vissa likheter mellan konst och religion. Och då menar jag konst i vid bemärkelse; vårt behov av berättelser och riktlinjer för hur vi ska leva våra liv. Sedan spelar det för mig inte så stor roll om berättelserna kommer från Bibeln eller Shakespeare.

Annons

Lars: Fast konsten är ju väldigt exkluderande.

Stina: Måste den vara det?

Lars: Ja, därför att den ställer krav. Det är klart att du kan röra dig på olika nivåer, men om man nu ska tala om att vara receptiv så får du faktiskt sätta dig in i väldigt mycket. Det är en skolning.

 

Stina: Men tror du inte att ett konstverk kan tala till människor, även helt utan skolning? Det är klart att man inte förstår alla referenser. Men jag tänker att bra konst har förmågan att tränga igenom okunskap och tala till någonting annat.

Lars: Ja, det är klart att det går. Jag har ju hållit på med Nimis i många år, och den har ju en sådan slagkraft att den kan fungera på vem som helst.

[Nimis är en träkonstruktion vid Håle stenar i Skåne, reds anm.]

Annons

Stina: Ja, den talar ju bortom allt. Jag tänker att det trots verkens olikheter finns mycket som förenar Nimis med Muhammed-teckningarna. För det var väl lite på samma sätt där? Du hade ingen aning om hur det hela skulle sluta när du började spika ihop några plankor drivved.

Egentligen låg jag mycket värre till med Nimis än när det gällde den här teckningen.

Lars: Nej. Jag såg en intervju med Haegue Yang [en sydkoreansk installationskonstnär] då hon var i början av sin karriär och där sa hon att en konstnär ska insistera. Insist. Rätt bra markör. Ta ett initiativ och sedan insisterar du. Vanligtvis blir det ingenting av det, men någon gång kan det fara iväg och det är då det blir intressant. Så kan man säga att det var med Nimis, jag tog ett initiativ och det var ganska osäkert vart det skulle leda, men jag insisterade. Hela vägen igenom.

Stina: Jo, även det är en rätt osannolik historia.

Lars: Ja, och egentligen låg jag mycket värre till med Nimis än när det gällde den här teckningen. Den har ju aldrig varit olaglig eller något sådant, men med Nimis var det ju regelverket som kom in och jag hade allt emot mig. Men som jag brukar säga: ”Allting är en fördel.” Det är två saker som man inte får tappa bort i konst: fiktion och distans. Konstnären ska inte vara riktigt intresserad av det den gör. Det som till synes kan vara innehållet. För då belastar man bara sina verk med svar.

Annons

Stina: Men många i dag är nog övertygade om att du har en agenda som handlar om att kritisera islam.

 

Lars: Jo. Visst. Men jag har inte alls varit intresserad av islam tidigare. Jag startade bara ett projekt. Sedan var jag ju tvungen att läsa in mig. Man får helt enkelt lära sig under tiden så att man inte uttalar saker på fel sätt, utifrån sina tillfälliga fördomar och okunskap. Du vet jag drogs ju in i debatter och allt sådant där. Och sedan får man liksom finna sin roll.

Stina: Jag kan verkligen sympatisera med det förhållningssättet, att man som konstnär inte ska göra konst av de frågor som engagerar en mest. Men hur tänker du när andra med mycket starka agendor börjar använda sig av din konst? Som i samband med valet i höstas när SD ville ställa ut dina bilder på Fotografiska men blev refuserade. De gör ju dig till sin.

Annons

[Riksdagspartierna inbjöds att ställa ut fem bilder om hur de vill att ett framtida Sverige ska se ut, när SD inte fick ställa ut Vilks Muhammed-teckning lämnades fem ramar tomma, reds anm.]

Lars: Jo, men frågan är vem som tjänar mest på det? Nu har jag också rätt stora sympatier för just den här pr-gruppen.

Stina: Pr-gruppen?

Lars: På SD. Jag känner en av dem sedan länge och tycker att de är rätt galna. Det var de som hittade på den här tunnelbanereklamen som satt i taket och som man rev ner vilket de givetvis hade räknat ut. Så det fungerade utmärkt.

[I augusti 2015 klädde SD Östermalmstorgs tunnelbana med en annonskampanj skriven på engelska, som bland annat bad om ursäkt för tiggarna i Stockholm, reds anm.]

– Man har liksom inte byråkratiserat partiet utan de får fara lite som de vill. Och det är därför de kommer på sådana grejer. Och de där tomma ramarna på fotografiska var en rätt avancerad historia.

Lika genialt var det när de ville visa mina bilder i riksdagen och kunde hänvisa till att man visat Elisabeth Ohlson Wallins ”Ecce homo”.

Annons

Stina: Du menar att du kan betrakta det med en sådan distans?

Lars: Ja, jag ser att det är en kreativ verksamhet som är rätt rolig för att folk omkring inte genomskådar tricken utan omedelbart faller i fällan.

Stina: Jo, som konstprojekt är det genialt men SD är ju inte ett konstprojekt utan ett politiskt parti med en egen agenda.

Lars: Ja, men partiet får sköta sig självt. Det bryr jag mig inte om. Jag är bara med när jag tycker att det fungerar för min del. Jag tyckte att det här på Fotografiska var bra för att det kom hela vägen fram till museichefen och tvingade honom till ett ställningstagande.

Stina: Du ser det alltså som att du använde SD för att få möjligheten att pressa Fotografiskas ledning till ett ställningstagande kring den fria konsten?

Lars: Ja.

Stina: Lite paradoxalt dock att det är SD som får den rollen. Med tanke på att det är det parti som på allvar är intresserat av att gå in och styra konsten.

Lars: Jo, men lika genialt var det när de ville visa mina bilder i riksdagen och kunde hänvisa till att man visat Elisabeth Ohlson Wallins ”Ecce homo”. Och riksdagen sa nej.

Annons

Stina: Men finns det ändå inte en risk att du går deras ärenden i din skarpa kritik av islam?

Lars: Ja, de vill ju få ut sitt av det, men de råkar samtidigt komma fram till en väldigt väsentlig historia om hur politiker ska förhålla sig till yttrandefrihet. Och man får ju ta de möjligheter som dyker upp.

Stina: Du ser inget problem med att du får en stämpel när du gör sådant här? Många betraktar ju dig i dag som sverigedemokrat, rasist eller ännu mer åt extremhögerhållet.

Lars: Det är ju så, betraktaren får forma sin mening, konstnären kan inte hindra det. Huvudsaken är, och det är en viktig poäng, att du inte låter dig dras in i någonting. Men jag tror att jag är resistent mot det. Jag ser ju allt som ett fenomen.

Annons

 

Stina: Men du har ju samtidigt gett dem som börjat läsa dig i den kontexten rätt mycket att ta av. Jag tänker till exempel på när du gick ut och försvarade konstnären Dan Park som blev dömd för hets mot folkgrupp. [För att ha publicerat rasistiska bilder och meddelanden på sina bloggar och på Twitter, reds anm.] Menar du verkligen att domstolen dömt fel i det här fallet?

Lars: Ja, det har man gjort. Jag har ju studerat ett antal konstnärers rättegångar ingående och de brukar i regel gå konstnärens väg. Om man gör det till en konsträttegång och för fram hela den rekvisitan. Men det klarar man inte här. Dan Park är ju inte någon teoretiker. Och det är det man inte har fattat med Dan Park, att han har ju … han är inte alls dum. Han har en djuprekvisita i allting han gör. Sedan kan du se att han är grov, han ställer saker på sin spets, men det kan alltid försvaras ändå. För egentligen är han inte så intresserad av det politiska. Han är mer intresserad av att provocera. Han är den mildaste man.

Annons

Dan Park är så pass grov att inte ens SD kan använda honom.

Stina: Men har varit ute och demonstrerat med högerextrema.

Lars: Ja, det kan du säga att han har gjort. Men han har ju sagt att ”de har stöttat mig alltså så jag hängde med”. Men han är inte riktigt med ändå. Och när man sedan slår ner honom, så reser han sig bara upp och tar sina trasiga glasögon och går.

[Dan Park blev misshandlad av sex maskerade personer i Köpenhamn i januari 2015, reds anm.]

Stina: Jag kan hålla med dig om att hans förhållningssätt till det politiska påminner om den distans du verkar ha till dina verk. Men samtidigt tänker jag att det måste finnas en punkt där vi tvingas sluta betrakta saker som konst. När det faktiskt blir politik på riktigt, och farligt om vi inte ser det. Och om vi inte kan lita på rättsväsendet i det här fallet, vad ska vi då hålla oss i?

Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Lars: Det är ju det att man fångar helt fel här. Det är inte Dan Park som är problemet.

Stina: Så vad är problemet?

Lars: Problemet är alla dessa dunderhatare som ligger på hela tiden och vräker ur sig saker på en låg nivå. Dan Park är så pass grov att inte ens SD kan använda honom, ingen kan använda honom, för det blir så udda. Men det ligger inom konstens ram att vara så provokativ. Han har sagt till mig att ”jag är ute efter det politiskt korrekta, det är det jag angriper”. Sen väljer man att göra en mycket enkel tolkning av vad han gör och så blir han fälld.

Stina: Ser du en fara i att man dömer en konstnär i dag i Sverige för hets mot folkgrupp?

Lars: Jo, ska man vara lite lustig så kan man säga att vi har lite problem med konsten och yttrandefriheten i Kina, Sovjet och Sverige. Dan Park ställde ut samma saker i Danmark och där blev han också anmäld, men det blev ingenting mer.

Stina: Varför det tror du? I ett Sverige som annars älskar att stå upp för yttrandefrihet.

Lars: Inte om man befinner sig på fel kant.

Och det är klart, jag förstår att det efter det var en massa människor som tog avstånd från mig.

Annons

Stina: Jag skräms själv rätt mycket av tendensen att man bara hyllar principer när de gynnar rätt sida. Det ser man i dag både i Kultursverige och politiken.

Lars: Just när det gäller kulturen så är den oftast mer idealistisk än realiteten. Politikerna kommer förr eller senare inse att man måste sanera budgeten. Men det behöver man inte göra i konsten. Där kan man fantisera vilt. Vi kan öppna alla gränser, alla människor är välkomna. Du kan sätta igång vad som helst för det är ingen som kräver att du ska fullfölja det. Konsten är inte bra när du ska genomföra någonting, utan du initierar någonting som möjligen, men förmodligen inte, kommer att bli någonting. Men om idéerna är tillräckligt galna då kan de fungera rätt bra. Då har du ett tolkningsutrymme och det kan stimulera världen i övrigt. Det är som [Friedrich] Schiller sa en gång: ”Franska revolutionen hade varit bäst som konst.” Då hade man inte haft en massa döda människor.

Stina: Exakt. Men jag upplever ibland när vi pratar att det är som om du redan betraktar hela världen som konst.

Annons

Lars: Jo … men det gör väl du också.

Stina: Jo, jag betraktar rätt mycket som teater. Men jag tänker samtidigt: har man inte också ett ansvar som konstnär, alltså bortom det juridiska? Har du någon förståelse för de människor för vilka Muhammed är helig och som du faktiskt sårat?

Lars: Ja, det är lätt att förstå. Men vad ska jag göra åt det?

Stina: Men menar du att det är bra även om det leder till en ännu större splittring i samhället?

Lars: Jag har ju bara lagt sakerna på bordet. Du kan alltid försöka sopa undan saker och ting och låtsas att ”vi tar inte upp det här för då blir det en massa bråk”. Men förr eller senare så måste det till.

Foto: Staffan Löwstedt

Stina: När du beskriver hur dina projekt börjat så verkar allt rätt oskyldigt. Du spikar ihop några plankor och du ritar den här hunden. Utan en aning. Men samtidigt kan jag få en känsla av att allting är extremt medvetet. Att vi alla bara dras in i en trollkarls manipulation.

Annons

Lars: Jag tycker fortfarande att min New York-session med Pamela Geller [islamfientlig profil, reds anm.] är en av projektets höjdpunkter. Och det är klart, jag förstår att det efter det var en massa människor som tog avstånd från mig.

Stina: Vad var det som hände i New York?

Lars: Det var en sådan där anti-islam konferens och ”Uppdrag granskning” var med mig.

Stina: Och varför åkte du dit?

Lars: Ja, alltså, inledningsvis var jag mest lite nyfiken. Jag hade hört lite grann om Pamela Geller och ville se vad hon höll på med. Hon är en fascinerande människa. Men det som jag tyckte var mest intressant var att John Bolton skulle vara med. Som nu är rådgivare åt Trump [USA:s nationella säkerhetsrådgivare, reds anm]. Jag tänkte; det är lite intressanta skådespelare i det här.

Stina: Men med tanke på att det i vårt samhälle finns en utbredd rasism och växande nynazism, kan du förstå att folk börjar undra vad du sysslar med? Kan du förstå att folk tänker att du sympatiserar med de här åsikterna och tar avstånd från dig?

Annons

Jag finner mig aldrig tillrätta, utan jag gör alltid komplikationer.

Lars: Ja, men det blir liksom en del av saken då.

Stina: De som gör det blir bara medspelare i din teater?

Lars: Ja, jo, men sedan när jag ser över slagfältet så kan jag ju se att jag har halkat ner på skalan och behöver jobba upp mig lite.

Stina: Så du har även i dina egna ögon hamnat lite för långt ut på ytterkanten?

Lars: Ja. Men sedan kan man ju komma lite för långt in också. Plötsligt står man där och så är det politiskt korrekt överallt.

Stina: Men är det viktigare för dig var du befinner dig på skalan, än vilka frågor du faktiskt engagerar dig i?

Lars: Nej, jag menar att det ska vara öppna diskussioner som är relevanta. Det tycker jag att det har varit. Det har handlat om yttrandefrihet och annat. Och Pamela Geller med sällskap, man kan ju inte säga att de har fel i allt. Men de ligger liksom för mycket i utkanten. De tilltalar hela tiden sina egna, säger de saker som folk där vill höra.

Stina: Det är ju kännetecknande för rätt många grupper i samhället i dag, att man bara pratar med de redan frälsta.

Annons

Lars: Ja, jo. Man tänker inte så strategiskt alltså. För de säger bara rätt saker, inom sin …

Stina: Inom sin sfär.

Lars: Det politiskt korrekta i den politiska inkorrektheten.

Stina: Ja, för alla åsiktskorridorer har ju sina gränser.

Lars: Och när jag kommer i sådant sällskap blir jag alltid motvalls och börjar ställa motfrågor. Jag finner mig aldrig tillrätta, utan jag gör alltid komplikationer. Därför blir jag ju aldrig fullt ut erkänd som medlem.

Stina: Frågan är väl om en konstnär kan vara medlem någonstans. Om det ens är önskvärt.

Lars: Jo, men det är många som säljer sin själ alltså.

Stina: Jag har aldrig varit medlem någonstans. Jag kan liksom inte vara lojal med någon. Inte med en organisation eller ett parti. Men däremot tänker jag att det finns ett humanistiskt förhållningssätt som jag försöker vara lojal med.

Lars: Jo, men frågan är vad det är.

(Säkerhetsvakten kommer in igen.)

Vakt: Jag vill bara påminna om tiden.

Stina: Hur mycket är den?

Vakt: 37.

Stina: Okej, då får vi avrunda här.

När Lars Vilks ska fotograferas efteråt utanför polisstationen är det ett enormt pådrag. Vi får inte reda på vart vi ska och tvingas åka i olika bilar. Väl på plats hinner fotografen bara med ett par bilder innan livvakterna upptäcker två personer en bit bort. Man väljer då att bryta. In i bilarna igen. Och iväg. Längre bort. Ute regn och blåst. Är detta priset för konstens frihet? Hur många är i så fall beredda att betala det?

Foto: Staffan Löwstedt
Efter reklamen visas:
Värdet av att samtala
Foto: Staffan Löwstedt
Foto: Staffan Löwstedt
Foto: Staffan Löwstedt