”Musiken har varit min räddning. När jag står där uppe på scenen glömmer jag allt”, säger Patricio Galvez.
”Musiken har varit min räddning. När jag står där uppe på scenen glömmer jag allt”, säger Patricio Galvez. Foto: Peter Claesson

”Vill att barnen ska få livet som Amanda aldrig fick”

”De är arga på mig”. Två månader efter att han hämtat hem IS-terroristen Michael Skråmos barn får han träffa dem alltmer sällan. Patricio Galvez är tillbaka i Göteborg där livet återgått till det vanliga, men där inget ändå är som förut.

Uppdaterad
Publicerad

Solen har precis gått ned och den rytmiska musiken strömmar från en överfull latinobar i centrala Göteborg. Publiken dansar i paljettklänningar, skrattar, flirtar och jublar när mannen i gråsilvrig kavaj kliver upp på scenen.

Det är svårt att föreställa sig att Patricio Galvez för mindre än två månader sedan befann sig mitt i ett läger i Syrien. Desperat famlade han runt bland ett 70-tal barn – alla undernärda i rader av spjälsängar, tittandes på honom med stora ögon. Bland barnen hittade han den blonda, blåögda pojken han tidigare bara sett på bild: den yngsta av sina sju barnbarn.

– Det där ögonblicket har etsat sig fast i mitt minne. Det är det jag oftast tänker på när jag ser tillbaka på allt som hänt. Alla ögon, ensamma barn i olika färger som låg i sängarna. Och så skylten vid en av sängarna där det stod ”Skråmo”, berättar Galvez.

Annons

I dag har livet utåt sett återgått till det vanliga. Han bor i sin lägenhet i det gemytliga området Majorna, träffar vänner, skriver musik, spelar med bandet och följer sonen på fotbollsträning. Men under ytan, är nästan inget som förut.

– Jag känner mig konstig och försöker smälta allt som har hänt. Men det är också en kamp för mina barnbarn. En kamp där jag vill vara med dem och de vill vara med mig, säger han.

Det var med taktiken att ”skrika högst” och kontakten med media som Patricio Galvez tror att han lyckades få hem barnen.
Det var med taktiken att ”skrika högst” och kontakten med media som Patricio Galvez tror att han lyckades få hem barnen. Foto: Peter Claesson

I skuggan på en uteservering vid ett lite undanskymt kafé berättar han om hur han försöker gå vidare efter de turbulenta månaderna. Han träffar ingen psykolog men sitter ofta uppe på nätterna och skriver en bok till sin dotter Amanda Gonzales. Efter att hon i januari dödats i ett bombanfall mot terrorgruppen IS, som hon anslutit sig till fem år tidigare, har skuldkänslorna tagit ett hårt grepp om Galvez.

Annons

– Jag pratar ofta med henne i tankarna och skriver som terapi. Boken ska handla om hennes liv, hennes val och hur det kunde gå som det gjorde.

Vad skulle du vilja säga till henne om hon satt här i dag?

– Jag skulle säga förlåt. Förlåt för att jag inte fanns där för dig när du behövde mig som mest, under din förvirring. Jag hade kunnat vara där mer. Men jag ska ta hand om dina barn, det lovar jag.

Varje gång vi ska säga hej då börjar alla gråta, jag också. De säger att de är arga på mig för att jag lämnar dem.

På ett behandlingshem någonstans i Sverige finns Amanda Gonzales och IS-terroristen Michael Skråmos numera föräldralösa barn. När Patricio först träffade dem i Syrien var alla undernärda och sjuka, den yngsta hade precis fyllt ett år men vägde knappt tre kilo.

– Om du såg honom i dag skulle du inte känna igen honom. Han är en helt annan person, rund om kinderna. Han är jättefin.

Efter att barnen hämtats till Sverige har han fått träffa dem allt mindre – dels på grund av säkerhetsrisken, men också för att Socialtjänsten vill att de ska distansera sig från allt de varit med om.

Annons

– Skulle jag gå omkring med barnen här skulle alla känna igen oss. Det är inte bra för barnen, så jag förstår deras beslut.

Kontakten sker därför oftast via telefon och vid enstaka besök.

– Men det blir så konstgjort och onaturligt, vi har bara en viss tid på oss och sedan ska man säga hej då igen. Och varje gång vi ska säga hej då börjar alla gråta, jag också. De är väldigt arga på mig för att jag lämnar dem.

Barnen är fortfarande mycket stressade, de sover dåligt och behöver professionell hjälp som han själv medger att han inte kan bistå med. Men den kärleksfulla biten som är minst lika viktig — den kan han ge dem, tillägger Galvez.

Patricio Galvez är tillbaka på Majornas gator. Han blir ofta stoppad av okända som vill visa sitt stöd – eller misstycke till att han hämtat hem sina barnbarn.
Patricio Galvez är tillbaka på Majornas gator. Han blir ofta stoppad av okända som vill visa sitt stöd – eller misstycke till att han hämtat hem sina barnbarn. Foto: Peter Claesson

Flera gånger under samtalet blir vi avbrutna av förbipasserande som vill hälsa, ta i hand och uppmuntrande klappa på ryggen. ”Hola”, svarar Galvez och nickar lite obekvämt tillbaka.

Annons

– Folk som jag inte känner säger grattis till att jag fick hem barnen och frågar om jag behöver hjälp eller vill prata.

Men trots det enorma stödet har han aldrig känt sig så ensam som han gjort de senaste månaderna. Varken barnens mormor eller farföräldrar – Michael Skråmos mamma och pappa – vill ha kontakt med honom, säger han.

– Jag tror att de är arga på mig. Jag har försökt ringa min exfru men hon svarar inte.

Varför är de arga på på dig ?

– För att jag exponerat barnen för mycket, tror jag. Och för att jag inte har muslimska värderingar. Jag vill inte att barnen ska växa upp med någon religion över huvud taget, jag gillar inte religion.

Patricio berättar att han träffade sin exfru en sommardag för ungefär 30 år sedan. Det var ett möte för vänsterpartiets ungdomsförbund i Varberg. Hon var aktivist och han var nyinflyttad kampsångsmusiker från Chile, på jakt efter nya vänner.

– Vi blev kära och hon födde Amanda bara något år senare. Jag var 21 och hon bara 18.

Annons

Två år senare tog kärlekssagan slut och paret flyttade isär. Amanda bodde mestadels hos sin mamma medan Patricio ofta var ute på turné och flyttade runt mellan olika städer. Till en början träffades de ändå relativt ofta, men när han fick fler barn började ett nytt liv och hans förstfödda ramlade lite mellan stolarna, berättar han.

– Där någonstans var det något som hände, som gjorde att både Amanda och hennes mamma radikaliserades. En dag hade de bara konverterat. Men allt var så hemligt, jag fick sällan veta någonting. Amanda berättade inte att hon skulle bli muslim, att hon gift sig, att hon skulle resa till Syrien.

Svärsonen Michael Skråmo och Patricio träffades några få gånger men kom aldrig bra överrens. ”Jag tror att han kände att jag inte kunde konverteras”.
Svärsonen Michael Skråmo och Patricio träffades några få gånger men kom aldrig bra överrens. ”Jag tror att han kände att jag inte kunde konverteras”. Foto: Peter Claesson
Annons

I lägret i Al-Hol i den kurdstyrda delen av Syrien, där Amandas barn hamnade, befinner sig fortfarande 70 000 personer – varav ungefär två tredjedelar är barn. Tusentals saknar föräldrar eller vårdnadshavare och många lider av sjukdomar och krigsrelaterade skador. Både den kurdiska administrationen och Rädda barnen vill skicka de 50-tal svenska barn som finns kvar i lägret till Sverige men det svenska utrikesdepartementet fortsätter peka på försvårande omständigheter.

– Situationen är alarmerande och barnen borde hämtas hem med detsamma. De är värda en chans i livet. Sverige har resurserna så jag förstår inte varför vi inte gör något, säger Galvez.

Hon kände en längtan, kanske en tomhet. Religionen gav henne en större mening. Och sedan träffade hon ju Michael.

Precis som hans dotter anslöt sig även de andra barnens föräldrar till terrorgruppen IS. Hur europeiska, till en början icke-religiösa personer kan gå den vägen är svårt – om nästan omöjligt – att förstå, säger Patricio.

Varför tror du att Amanda var mottaglig för radikaliseringen?

– Min teori är att hon drogs in ett existentiellt ögonblick där hon inte visste meningen med livet. Hon kände en längtan, kanske en tomhet. Religionen gav henne en större mening. Och sedan träffade hon ju Michael.

Är du arg på honom?

– Nej, jag är inte arg. Jag tror att de flesta som åkte dit var lurade av samma vilja.

Annons
Patricio Galvez dansar och pratar med sin son och sons mamma.
Patricio Galvez dansar och pratar med sin son och sons mamma. Foto: Peter Claesson

Musiken och bandet har varit min räddning. När jag står där uppe på scenen glömmer jag allt för en stund.

Patricio Galvez nya familj är samlad i den överfulla latinobaren i somriga Göteborg. Hans band, Lecheburre, har precis slutat spela när han ger sig ut på dansgolvet tillsammans med sin dotter och son. Bland gästerna känner han de flesta.

– Kom, kom och hälsa på alla, säger han upprymt till SvD.

Han berättar att musiken och bandet har varit hans räddning efter hemkomsten från Syrien.

– När jag står där uppe på scenen glömmer jag allt för en stund.

Drömmen är att hans barnbarn också ska få se honom spela och känna sig som en del av familjen på riktigt. Att de ska må bra, vara integrerade i samhället, ha kompisar. Och att de alla åtta ska kunna äta glass tillsammans, spela fotboll – och kanske till och med göra en semester i Sverige ihop, tillägger han.

– Jag vill att de ska få livet som Amanda aldrig fick.

Det var med taktiken att ”skrika högst” och kontakten med media som Patricio Galvez tror att han lyckades få hem barnen.

Foto: Peter Claesson Bild 1 av 4

Patricio Galvez är tillbaka på Majornas gator. Han blir ofta stoppad av okända som vill visa sitt stöd – eller misstycke till att han hämtat hem sina barnbarn.

Foto: Peter Claesson Bild 2 av 4

Svärsonen Michael Skråmo och Patricio träffades några få gånger men kom aldrig bra överrens. ”Jag tror att han kände att jag inte kunde konverteras”.

Foto: Peter Claesson Bild 3 av 4

Patricio Galvez dansar och pratar med sin son och sons mamma.

Foto: Peter Claesson Bild 4 av 4