Carolina Frände är konstnärlig chef för Kulturhuset Stadsteaterns barn- och ungdomsscen i Skärholmen, och var nära vän till Benny Fredriksson.
Carolina Frände är konstnärlig chef för Kulturhuset Stadsteaterns barn- och ungdomsscen i Skärholmen, och var nära vän till Benny Fredriksson. Foto: Lars Pehrson, Kenny Bengtsson

”Vill bryta tystnaden efter Benny Fredrikssons död”

Den 17 mars tog Benny Fredriksson sitt liv under en resa i Australien. Nu vill regissören Carolina Frände inte vara tyst längre. Här skriver hon om sorgen efter en älskad vän och kollega, om hämndbegär och om ett samtalsklimat där åsikter är blanka och skarpa som vapen.

Publicerad

Den här texten är den första jag skriver efter Benny Fredrikssons död. Det återstår att se om den blir en väg tillbaka till orden i ett mer offentligt rum, där jag hittills varit tyst av orsakerna chock, sorg och rädsla. Nu vill jag bryta den tystnaden.

Katalysatorn för den viljan var att jag, långt senare än många andra, lyssnade på Martin Wicklins intervju med Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, i P1-programmet ”Söndagsintervjun”. Min ansats är inte att svara an på samtalet jag hörde. Men. Plötsligt kändes det möjligt igen att börja tänka högt. Tänka högt kring det mina tysta tankar varit upptagna av i flera månader.

En bakgrund. Den 17 mars i år gick min före detta chef och min vän Benny Fredriksson bort. Som är allmänt känt tog han sitt liv under en resa i Australien. Några månader tidigare, den 7 december förra året, avgick Benny Fredriksson som vd för Kulturhuset Stadsteatern efter en granskning i Aftonbladet där han anklagades för hårdhänt ledarstil och sexuella trakasserier i kölvattnet av höstens hashtags metoo och tystnadtagning.

1/4
Foto: Staffan Löwstedt
2/4

Carolina Frände är konstnärlig chef för Kulturhusets scen i Skärholmen. År 2012 fick hon Svenska Dagbladets Thaliapris.

Foto: Lars Pehrson
3/4

Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Kenny Bengtsson
4/4

2013. Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Kenny Bengtsson

Utredningen slog fast att det inte funnits någon grund för de anklagelser som riktats mot honom.

Veckan efter hans bortgång presenterades den utredning som konsultfirman PwC gjorde på uppdrag av Stockholms stad kring Benny Fredrikssons ledarskap. Den slog fast att det inte funnits någon grund för de anklagelser som riktats mot honom. De uppfattningar och åsikter om hans ledarskap som utredningen tagit del av sammanfattas på följande sätt:

”Våra observationer visar att synen på f.d. vd:s ledarskap har varit tudelad. Många har framfört kommentarer som har innefattat såväl positiva som negativa synpunkter om f.d. vd:s ledarskap.”

Annons

Sorg, tänker jag, är ett ödmjukt imperativ som ger en unik möjlighet till förändring. Sorg kan innebära att gamla ställningskrig, spel med makt, prestige och hävdelsebehov kan lämnas därhän och förlåtas utan att skuld och skam måste riktas och fördelas. Och den möjligheten ligger – för alla oss som på något vis berörts av det som hänt – vidöppen just nu.

Benny Fredriksson var en fantastisk samtalspartner och en ganska besvärlig, inspirerande, konflikträdd, generös och enormt besjälad person och vd.

Benny Fredriksson var en fantastisk samtalspartner och en ganska besvärlig, inspirerande, konflikträdd, generös och enormt besjälad person och vd. Sådan – och mycket mer – var Benny Fredriksson. Han var – just som jag – någon med ”både och”.

Han var besatt av tanken på att så många som möjligt skulle få tillgång till det han, av en slump, fått tillgång till. Språket, kulturen, konsten – samtalet. Den drivkraften blev också hans snubbeltråd. Han la inte tillräckligt mycket märke till när människor for illa, kände sig kränkta, osynliggjorda eller pressade av hans sätt att leda och driva Kulturhuset Stadsteatern. Starka energier har ofta två sidor, vilket dock inte ger att den ljusa sidan legitimerar den mörka.

Annons

Öga för öga, tand för tand är inte en praxis vi som medmänniskor bör sträva efter att tillämpa om vi inte vill ha den i vår lagstiftning.

Den ström av ord för hat och triumf som på många håll vällde fram i december i samband med publiceringen i Aftonbladet önskar jag att jag inte sett. Men att jag såg har varit avgörande för mycket jag tänkt sedan dess, för hur jag ser att jag måste förändra mina egna impulser till snabba värderingar, till samtidens ”tummen upp eller ner”. Medier, sociala och mer offentliga, och den tonalitet som kollektivt sanktioneras där, framstår ironiskt nog som den sista utposten för att åstadkomma förändring och uppleva sig lyssnad på. Och samtidigt den sista utpost där en människa riskerar att inte längre respekteras ens som bara en människa.

En människa blir till genom sina handlingar och ska ta ansvar för de handlingar som skadat andra. Det tycker jag är viktigt. Men utan att bli offentligt skändad. Må det inte få ske, från nu och framåt. Öga för öga, tand för tand är inte en praxis vi som medmänniskor bör sträva efter att tillämpa om vi inte vill ha den i vår lagstiftning.

Annons

Även när en människa handlar fel, undviker, underlåter eller försöker smita förtjänar hen inte att bli förrådd. Hen är fortfarande en människa med en kropp och ett liv. Även om en människa betett sig elakt och kränkande är hen inte värd att förtalas. Även när en människa brustit i att vara medmänniska, måste hen få behålla sitt människovärde.

1/2

Benny Fredriksson när han presenterade höstens repertoar för Kulturhuset Stadsteatern i augusti förra året.

Foto: Anders Wiklund/TT
2/2

Kondoleansbord för Benny Fredriksson.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Också jag har hämnats.

Är det inte rimligt att det hämndbegär vi, på det mest mänskliga sätt, ibland känner kan stävjas och bli kvar bara i tanken. För att med tiden gå upp i en liten rök. Ibland ser någon saker hos dig som du inte vill ska synas. Sånt du gör allt för att dölja. Ibland ser någon ditt fulaste. Inte heller det kan eller bör du göra någonting åt även om det skrämmer dig. Även i det tänker jag att vi måste avstå från straffet och hämnden. Så som du vill att andra ska avstå hämnden i relation till dig. Förmätet av mig. För vem är jag att hävda detta? Också jag har hämnats.

Ansvaret för de egna handlingarna. Jag som har makt ska vara särskilt uppmärksam på hur jag behandlar andra, hur jag talar med och om dem som behöver förhålla sig till den makt jag har. Härskartekniker, särbehandling, sexism, diskriminering, oberäknelighet, girighet, lögner, och raseri. Inget av detta hör hemma i ett ledarskap eller hos en människa som har makt.

Annons

Jag, som har ett helt litet hus i Skärholmen som min arena för uttryck, jag måste vara uppmärksam på om jag förflyttar mina gränser och formar situationer så att de utgår från och passar mig på ett sätt som skapar osäkerhet, obehag, kanske till och med rädsla, i min omgivning. Mitt jag finns med i mitt ledarskap. Men mitt jag kan ju omöjligt vara centrum när det gäller ansvarsfrågor i chefskapet.

Problem är sällan eller aldrig – och var förstås inte heller i vårt fall – avhängiga en person.

Strax efter Benny Fredrikssons avgång breddades uppdraget för den utredning som Stockholms stad beställt om Kulturhuset Stadsteatern till att också omfatta en mer allmän analys av ledarskap, styrning och arbetsmiljö inom organisationen. I utredningen framgår att det, vid sidan om de uppgifter som framkommit kring ”brister i f.d. vd:s ledarskap”, även finns betydande problem i det nuvarande ledarskapet. Utredarna anser att Kulturhuset Stadsteatern i närtid, omgående, bör inleda ett omfattande arbete för att komma tillrätta med de problemen.

Annons
Kulturhuset Stadsteatern.
Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Staffan Löwstedt

Och nog är det så att våra bekymmer kvarstår. Problem är sällan eller aldrig – och var förstås inte heller i vårt fall – avhängiga av en person. Inte alls. Benny Fredriksson var en del, precis som alla vi andra, i det samtal som aldrig blev riktigt vad det skulle ha kunnat bli. Om hans del var stor eller liten är en överspelad fråga numera och skuldfördelningen har på så vis blivit ointressant.

Men jag tänker att ett eller flera uppslag i medierna inte kommer hjälpa oss att skapa en rimligare arbetsmiljö och en bättre ledarskapsetik.

När vi (det ständigt närvarande och vanskliga vi:et) ringat in vad vi har att arbeta med bör vi, som utredningen säger, i närtid, och med stor varsamhet, hantera det vi hittar. Men jag tänker att ett eller flera uppslag i medierna inte kommer att hjälpa oss att skapa en rimligare arbetsmiljö och en bättre ledarskapsetik.

Annons

Jag vet inte om det, i detta nådens år 2018, är kontroversiellt att påstå att konstens och kulturens kärna är det besinnande och försonande samtalet med humanistiska värden som grund. Men. Granskas ska allt som inte står rätt till. Kommenteras ska allt som är intressant. Det hela handlar om det lilla ordet hur. Där har ledarskap och granskning något gemensamt.

Vi måste vilja samtalet. Vi måste ömsesidigt vilja låta oss påverkas och förändras i samtal. Vi måste arbeta för att samtalet inte går under bakom defensiva och offensiva jag-formuleringar.

Allt har blivit svårare i och med att åsikter blivit en sorts fakta, som sanningar eller blanka och skarpa som vapen.

Samtalet som demokratisk och enande kraft, att tänka tillsammans, där nyfikenhet, inte enighet, är strävan. För trots att samtalet är ett av mänsklighetens grunduppdrag upplever jag att förutsättningarna och klimatet för alla slags samtal, överallt (i lunchmatsalen, under vårstädningen på gården, över en kopp kaffe, på jobbmötet, vid busshållplatsen, i bastun i simhallen, i solen en torsdag) har blivit drastiskt sämre. Sen när vet jag inte exakt men det har pågått ett tag. Och det är lika tydligt i de rum – konstens och kulturens – där jag ofta rör mig. Det har blivit svårare att samtala. Överallt. Det kan kallas kamp, det som ersatt samtalet. Kamp är samtidens motsvarighet till duell, men utan nedskrivna regler.

Annons
2014. Madeleine Sjöstedt, kultur- och fastighetsborgarråd (FP) i Stockholm, besöker Benny Fredriksson. De står på den nya passagen mellan Stadsteatern och Kulturhuset som kan användas av personalen.
2014. Madeleine Sjöstedt, kultur- och fastighetsborgarråd (FP) i Stockholm, besöker Benny Fredriksson. De står på den nya passagen mellan Stadsteatern och Kulturhuset som kan användas av personalen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Allt har blivit svårare i och med att åsikter blivit en sorts fakta, som sanningar eller blanka och skarpa som vapen.

”Om den tycker så eller säger att det var så det gick till är det nog sant”, tänker jag ibland i brist på andra röster. Kanske också i brist på min egen röst. Många av oss rör oss i begränsade kretsar, IRL och i molnet, och utmanas inte att skaffa oss en bredare åsiktskatalog eller att prata med människor med för oss obegripliga värderingar. Det ligger närmast till hands att tro på det vi redan tror på. Så skruvas en berättelse åt, genom att bekräftas av en liknande berättelse som vi givet tror på eftersom vi redan visste att den första berättelsen var sann.

Så skulle Benny velat ha det i den bästa av sina världar.

Annons

Åsikter går isär och ska så göra. Det är åsikters natur. För de kan aldrig vara vare sig sanna eller falska. De är just bara åsikter.

Om igen. Benny är borta. Vi som är kvar, vi måste hitta tillbaka till samtalet. Ett samtal som på ett hänsynsfullt sätt kan inkludera fler och fler. För att till slut rymma alla. En naiv utopi. En romantisk föreställning om att alla får vara med. Ett enda stort jättesamtal med teater och papperstidningar, queera modevisningar och politiska diskussioner, fransk klassik musik, en sorts andlig och existentiell gemenskap där alla läser högt för varandra. Så skulle Benny velat ha det i den bästa av sina världar. Och inget skulle vara glömt. Men allt skulle vara förlåtet.

Det här är det första jag skriver efter Benny Fredrikssons bortgång. Det blev långt. Tjatigt kanske. Idealistiskt. Men det blev en väg in och tillbaka till orden. Min uppgift är en annan nu än tidigare, tänker jag. Denna sorg har verkligen förändrat något. Nu vill jag verkligen samtalet.

Carolina Frände

konstnärlig chef för Kulturhusets barn- och ungdomsscen i Skärholmen

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 8

Carolina Frände är konstnärlig chef för Kulturhusets scen i Skärholmen. År 2012 fick hon Svenska Dagbladets Thaliapris.

Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 8

Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Kenny Bengtsson Bild 3 av 8

2013. Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Kenny Bengtsson Bild 4 av 8

Benny Fredriksson när han presenterade höstens repertoar för Kulturhuset Stadsteatern i augusti förra året.

Foto: Anders Wiklund/TT Bild 5 av 8

Kondoleansbord för Benny Fredriksson.

Foto: Claudio Bresciani/TT Bild 6 av 8

Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 7 av 8

2014. Madeleine Sjöstedt, kultur- och fastighetsborgarråd (FP) i Stockholm, besöker Benny Fredriksson. De står på den nya passagen mellan Stadsteatern och Kulturhuset som kan användas av personalen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 8 av 8