Annons

The death of democracy. Hitler’s rise to powerVill du förstå vår tid – se längre än tyska 1930-talet

Debatten rasar om huruvida dagens Europa liknar 30-talets Tyskland. Men historikern Benjamin Carter Hett visar att det snarare är Tysklands tidiga 1900-tal vi bör vända oss mot om vi vill förstå vår tid. Henrik Dahlquist har läst den uppmärksammade boken ”The death of democracy”.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1
Bild 1 av 1

The death of democracy. Hitler’s rise to power

Författare
Benjamin Carter Hett
Genre
Sakprosa
Förlag
Penguin Random House

280 s.

Den som besöker utställningen om konstnärskolonin i Worpswede som just nu pågår på Prins Eugens Waldemarsudde får en intressant inblick i det tidiga tyska 1900-talets kontraster. Vid tiden kring sekelskiftet skapade konstnärerna i kolonin sida vid sida. Därefter hyllades Paula Modersohn-Becker som en feministisk pionjär, Fritz Mackenzen lierade sig med nazisterna, och Heinrich Vogeler åkte till Sovjetunionen för att stötta kommunismen.

Berättelsen om målarna i Worpswede är också berättelsen om Tyskland. Under några år innan det nazistiska maktövertagandet var landet ett av världens mest progressiva. En växande feministisk rörelse kämpade för utökade rättigheter för kvinnor, många homosexuella män kunde leva öppet, och landet utgjorde spjutspetsen för allsköns nydanande kulturyttringar. Trots det föll demokratin sönder. I den uppmärksammade boken ”The death of democracy. Hitler’s rise to power” frågar sig historikern Benjamin Carter Hett hur det kunde hända, och om det finns några lärdomar för vår tid.

Annons
Annons

De senaste veckorna har det debatterats flitigt om huruvida det är försvarbart att jämföra mellankrigstidens Tyskland med dagens Europa. Startskottet var Alice Teodorescus text med den talande rubriken ”Nej, 1930-talet är inte här igen”, där hon argumenterar för att sådana jämförelser relativiserar nazismens illdåd. Det finns såklart ingen samtida europeisk rörelse som ens är i närheten av nazisternas grymhet under deras tid vid makten. Men läsningen av Hett visar att det nazistiska 30-talet oavsett kanske inte är den mest relevanta jämförelsepunkten för vår egen tid. Det intressanta är vad som hände innan.

Hetts huvudpoäng är att de som röstade på nazisterna innan maktövertagandet inte nödvändigtvis gjorde det för att de ville utrota minoriteter och starta världskrig. Dessa fanatiker fanns också, inte minst i partiets innersta kärna, men för den vanliga väljaren handlade valet om andra frågor. Enligt Hett bör nazistpartiet framförallt förstås som en del av en europeisk proteströrelse mot globaliseringen. Man spelade på sådant som landsbygdens missnöje mot fallande matpriser och den stora oron kring första världskrigets flyktingströmmar. Vidare utnyttjade de tyska nazisterna två vitt spridda konspirationsteorier om kriget: att det hade rått en ärorik sammanhållning vid krigsutbrottet och att Tyskland kunde ha vunnit om det inte hade varit för det förrädiska fredsfördraget. Inget av påståendena stämde. Men de passade in i den nazistiska konspirationsstrategin. Människor vill tro på stora lögner.

Annons
Annons

Lärdomen är tydlig. När väl demokratin faller går det snabbt.

Här finns – faktiskt – intressanta likheter med dagens Europa. Dels den antisemitiska globaliseringskritiken. I den amerikanska tidskriften The Atlantics oktobernummer beskriver Anne Applebaum hur Ungerns regering sprider konspiratoriska påståenden om den judiske miljonären George Soros vilja att störta landet i fördärvet genom att importera migranter. Men även själva användningen av konspirationsstrategin är lik. Applebaum skriver om hur de styrande i Polen sprider ut att flygkraschen där den tidigare presidenten omkom i själva verket inte var en olycka utan resultatet av en stor sammansvärjning. Lögnerna ges en central plats i regimernas politik och kommunikation. För när man väl har lyckats övertyga människor om någonting uppenbart osant är det lätt att få dem att tro på vad som helst.

Polen och Ungern tycktes vara stabila liberala demokratier för bara några år sedan. Kommunismen besegrades, ekonomierna växte, och länderna blev medlemmar i EU. Detta i likhet med Tyskland som under några år på 20-talet började återfå sin goda ställning i världsekonomin, gjorde upp med hyperinflationen, och fick en plats i den tidens motsvarighet till FN:s säkerhetsråd. Lärdomen är tydlig. När väl demokratin faller går det snabbt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons