Annons
Recension

Den andra musiken. En introduktion till att lyssna på klassisk musikVinglig vägvisare till den klassiska musiken

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli vill avdramatisera bilden av klassisk musik som något upphöjt och svårtillgängligt.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli vill avdramatisera bilden av klassisk musik som något upphöjt och svårtillgängligt. Foto: Foad Baghlanian

Den klassiska musiken är en skattkammare, och det är ingen dum idé att försöka ge ovana lyssnare nycklar till den. Men en introduktion till musiken bör förklara för läsaren vad som sker i musiken – inte blott servera de bilder som fötts i författarens inre, skriver Sofia Lilly Jönsson.

Under strecket
Publicerad

Den andra musiken. En introduktion till att lyssna på klassisk musik

Författare
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
Genre
Sakprosa
Förlag
Atlas
ISBN
9789173895491

270 s.

Hur kan vi intressera den som nästan ingenting kan för den klassiska musiken? Vilka är de bästa vägarna in? Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis debutbok ”Den andra musiken” vill ge nycklar till den klassiska musikens skattkammare.

Författaren är musikjournalist och inledde sin skribentbana som bloggare med ett ungt språk och intresse för både hiphop och opera. Han är numera fast kritiker i DN och förekommer som musikexpert i Sveriges Radio och SVT.

Boken presenterar sig som ”en guidebok för den ovane till nya musikaliska världar”. Ärendet är den sänkta tröskelns: ”Du behöver inte ’förstå’ det du hör när du lyssnar på klassisk musik, det är ingen nöt som ska knäckas, inget matematiskt problem som ska lösas, ingen läxa som ska göras. Det enda du behöver göra är att – lyssna. Och känna efter.”

Det är naturligtvis sant, på samma sätt som den som ser en tavla avgör om den är vacker. Men varför då skriva en guidebok? En introduktion till tusen års bildkonst skulle antagligen förklara centralperspektivet, uppmärksamma de breda penseldragen, skilja mellan kobolt och lila. En introduktion till musiken bör på samma sätt förklara för läsaren/lyssnaren vad som sker i musiken. Men i ”Den andra musiken” är musiken blott bilder som fötts i författarens inre.

Annons
Annons

En guide till JS Bachs ”Preludium nr 1 i c-dur” skulle kunna berätta att det typiska för stycket är de brutna ackorden som bildar en melodi. I boken blir det: ”hör pianotonerna singla ner över dig som snöflingor från himlen”.

Schuberts karakteristiska sextoler i ”Impromptu i gess-dur”, op 90 blir ”musik lika berusande och förgänglig som doften av syrener i försommaren”. Författaren talar om ”mystiken i den gregorianska musiken”; han menar kanske de modala kyrkotonarterna, men säger det inte.

”Den andra musiken” anger, vilket är häpnadsväckande, inga referenser till litteratur. Det tycks inte finnas någon anknytning till musikforskning här – nog måste väl författaren ha läst mer än Wikipedia och Oxford Music Online, de enda lästips som nämns. Påståenden om tusen års musikhistoria, som att Bach beundrade Vivaldi, kan inte härröra ur författarens känslor.

Boken är indelad i kapitel efter genrer: solomusik, kammarmusik, sång, konsert, etcetera. I texten varvas små tonsättarbiografier med lyssningstips på tillhörande Spotifylistor. Stilen är talspråklig. ”Maffig” och ”maxad” är specifika omdömen, men de många ”väldigt”, ”enormt”, ”verkligen”, ”fruktansvärt”, och ”himla” kunde strykas ner väsentligt.

Det är som om författaren drar streck mellan punkter men inte ser vad bilden föreställer.

Mer svårfångad är den teleologi som genomsyrar historiesynen i boken. Tonsättaren framstår i alla tider som dagens moderna, medvetna konstnärssubjekt. Om medeltidens kyrkomusiker heter det: ”Om man brann för att syssla med komponerande så var det naturligt att söka sig till kyrkan.” Om Bachs ”Matteuspassion” att ”det skänker verket tyngd att berättelsen är religiöst ödesmättad”. Men den bygger på tonsatt evangelietext, alltså ett moment i mässan som blommar ut till drama. Romantiken ”slog igenom” – som om epokindelningen redan var avgjord när det skedde, när en diskussion om hur vi skildrar det förflutna i hög grad är vad historieskrivning är.

Annons
Annons

Bakvänt blir det också i ett kapitel om kyrkomusiken, när författaren upptäcker att konst med bibliska motiv ”egentligen” inte handlar om Bibeln, utan om hur det är att vara människa. Men det är just det Bibeln handlar om.

Det är som om författaren drar streck mellan punkter men inte ser vad bilden föreställer.

Flera bra musikböcker på svenska har kommit de senaste åren, som Åke Holmquists bok om Beethoven och Eva Öhrströms om Adolf Fredrik Lindblad. Hellre borde Ringskog Ferrada-Noli ha valt en enda fråga och förkovrat sig i den. Han är som bäst i några egna tankar: ”Hela Beethovens konstnärskap är ett experiment, en fråga: går det att trycka ned hela den mänskliga själen och erfarenheten i instrumental musik?” Den frågan går att skriva en hel bok på.

Eller förhoppningen att framtidens konstmusik ska använda tekniker från popmusiken som sampling och loopar. Detta är hans specialområde och en text om det skulle lämna ett unikt bidrag till musiklitteraturen från en författare som tänker snarare än undervisar. Han är bättre när han närmar sig området klassisk musik utifrån och beskriver hur det ser ut på håll (som i ett roligt resonemang om den klassiska musikens osexiga titlar) än när han talar som han vore en lärd ciceron. Vilket han tyvärr gör mestadels.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons