Fredrik Virtanen namnger inte Cissi Wallin i boken, utan kallar henne instagramkändisen. ”Det är väl det hon är. Att inte namnge är en publicistisk sak, idag är det kanske självklart för dem som läser vem hon är, men inte om 50 år.”
Fredrik Virtanen namnger inte Cissi Wallin i boken, utan kallar henne instagramkändisen. ”Det är väl det hon är. Att inte namnge är en publicistisk sak, idag är det kanske självklart för dem som läser vem hon är, men inte om 50 år.” Foto: Staffan Löwstedt

”Gjorde dig ledsen – en jävla skillnad mot att våldta”

Fredrik Virtanen och SvD:s Erika Hallhagen jobbade ihop i början av 00-talet. Hennes minnen av honom från den tiden är inte positiva. Nu möts de igen på andra sidan av metoo.

Uppdaterad
Publicerad

Det är januari 2019, vardagslunken har dragit igång igen efter julledigheten. Ett nytt år, nya förhoppningar. På ett litet frilanskontor i Stockholm sitter Fredrik Virtanen och lyssnar på Bob Dylan. Här har han suttit varje dag mellan 9 och 15 och skrivit på boken ”Utan nåd – en rannsakning”.

Fredrik Virtanen: ”Jag trodde att jag hade väldigt många kompisar, men det hade jag inte, visade det sig. ”
Fredrik Virtanen: ”Jag trodde att jag hade väldigt många kompisar, men det hade jag inte, visade det sig. ” Foto: Staffan Löwstedt

För lite mer än ett år sedan jobbade vi i samma hus. En morgon i början av december 2017 möttes vi i de smala trapporna i Schibstedhuset, där Svenska Dagbladets och Aftonbladets redaktioner ligger. Jag var på väg upp, Fredrik Virtanen på väg ner. Han hade mössa på sig och kragen högt uppdragen, jag kastade ut ett hej i tomma intet som fick ett svar nånstans långt nerifrån. Efteråt skickade jag ett meddelande på Messenger om att det gick så fort att jag först inte hann se att det var han, med tillägget ”du kommer att ta dig igenom detta”. Det var sista gången han var på Aftonbladet.

Det är otroligt pinsamt att höra om dina upplevelser av mig så många år efteråt. Hur kan man vara sån? Det är för mig helt otänkbart idag.

Fram till för ett par år sedan hade det varit helt otänkbart för mig att skicka något dylikt till honom. Mycket av det som skrevs under metoo stämde så väl överens med mina erfarenheter av Fredrik Virtanen. Under min tid som vikarie på Aftonbladets nöjesredaktion i början av 2000-talet hittade han på öknamn till min pojkvän, tjatade på mig att göra slut med densamme, kommenterade min kropp och satt envist kvar på natten i korridoren utanför dörren till mitt hotellrum i Hultsfred, trots att jag gång på gång sagt att jag inte ville ligga med honom.

Annons

Efter det stötte vi ihop några gånger i Stockholms uteliv, och då var han ofta påverkad av droger eller alkohol och verbalt aggressiv.

På frilanskontoret i Stockholm som Fredrik Virtanen delar med tre andra.
På frilanskontoret i Stockholm som Fredrik Virtanen delar med tre andra. Foto: Staffan Löwstedt

Nu möts vi på hans frilanskontor i Stockholm. Han är klädd i prydlig skjorta och chinos och visar mig in i köket för att bjuda på kaffe. Det är här han och Timbro-redaktören Roland Poirier Martinsson brukar spela in sin podcast, den som saluförs med sloganen: ”Fredrik Virtanen reser sig igen och Roland Poirier Martinsson sjunker långsamt”.

Fredrik Virtanen öppnar kylskåpet och visar några korvar med ärtsoppa som ligger där på rad. Det är så dagarna ser ut, lämna barn, skriva, äta ärtsoppa, skriva, hämta barn. Han lever sedan 2008 med författaren Karolina Ramqvist – de gifte sig 2010 – och har två barn ihop med henne och ett bonusbarn från hennes tidigare förhållande.

Annons

– Det är otroligt pinsamt att höra om dina upplevelser av mig så många år efteråt. Hur kan man vara sån? Det är för mig helt otänkbart idag. Det var i och för sig ett annat samhällsklimat där sånt här var… inte okej, men mer okej.

2011 blev Fredrik Virtanen ledarskribent på Aftonbladet, samtidigt som han parallellt fortsatte med de nöjeskrönikor han blivit känd för. I sina ledartexter skrev han ofta om rättvisefrågor och rasism. Kritiserade såväl Stefan Löfvens omsvängning i flyktingpolitiken som SD:s syn på abort.

Väldigt många som jag trodde skulle höra av sig, i alla fall privat, var tysta. Jag kommer aldrig att vara deras kompis igen.

Vi ska återkomma till mina dåliga erfarenheter av Fredrik Virtanen. Nu handlar det om hans nya bok ”Utan nåd – en rannsakning”. Boken är på 248 sidor och består av tre delar. I den första delen berättar han om sitt krogliv runt 2006. Den andra skildrar det snabba skeendet efter att medieprofilen Cissi Wallin i oktober 2017 på Instagram namngav honom som ”den mäktige medieman som våldtog och drogade mig 2006”.

Annons

I den sista och avslutande delen av boken skriver Fredrik Virtanen en personlig och upprörd analys av mediernas roll under metoo. Inom loppet av några dagar framfördes fler anklagelser av olika slag i sociala medier och kort därefter namngavs Fredrik Virtanen i såväl Expressen som Svenska Dagbladet, även andra medier bevakade fallet och innan året var slut var också hans anställning det. Aftonbladet kände sedan tidigare till våldtäktsanklagelserna, 2011 hade Cissi Wallin polisanmält honom, men brott kunde ej styrkas och förundersökningen lades ner. Sedan ett år tillbaka är hon nu i sin tur anmäld för grovt förtal av Fredrik Virtanen, åklagaren räknar med att beslut om eventuellt åtal fattas om tidigast en månad.

”Det är otroligt pinsamt att höra om dina upplevelser av mig så många år efteråt”, säger Fredrik Virtanen till SvD:s Erika Hallhagen.
”Det är otroligt pinsamt att höra om dina upplevelser av mig så många år efteråt”, säger Fredrik Virtanen till SvD:s Erika Hallhagen. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Den 9 december 2017 avslutades alltså hans 23 år långa anställning på Aftonbladet, efter ungefär en månads time out. Fredrik Virtanen upplever det som ett stort svek att hans arbetsgivare inte lät honom stanna kvar.

– Jag kan förstå timeouten, för jag var fullständigt skandaliserad, kraften var massiv, instagramfeminismen och radikalhögern hade en hatfest, en absurd ohelig allians, med mig i mitten. Sen gjordes en internutredning som jag var skitnervös för. Facket var med, jag kommer ihåg att jag ringde Karolina efteråt och sa att jag inte såg att det fanns några skäl till att jag måste sluta.
När jag mötte dig där i trappan…

– …höll vi på med avskedsförhandlingarna. Min dator gick sönder mitt i allting och jag var tvungen att lämna in den för lagning. Det var enda gången jag kom tillbaka till Bladet, jag fick den budad hem sen.

Fredrik Virtanen och Aftonbladet kom överens om ett avgångsvederlag. Under vintern bytte han efternamn till sin hustrus.

– Ja, det där var, eh... Äh, vi kan väl skita i namnet.

Varför då?

Annons

– Det var ett misstag, jag mådde inte bra, så då lade jag till Ramqvist, det kändes som att mitt namn för evigt… Googla mitt namn för i helvete, det är en mardröm. Men sedan blev jag hånad för namnbytet, det var en nazistsajt som avslöjade det väldigt tidigt och folk raljerade över det i sociala medier. Ingen hade någon sympati för mig, jag var bara en löjlig figur som man kunde pissa på.

Hur såg livet ut efter att du slutade på Aftonbladet?

– Jag låg hemma i soffan och kollade på tv-serier och åt fruktansvärt mycket choklad. Jag slutade dricka efter ett tag, jag medicinerade först med alkohol innan jag fick träffa läkare och fick lugnande tabletter. Men visst, jag lämnade och hämtade barnen också. Folk på gatan tittade, nån spottade efter mig. Föräldrarna på dagis visste inte hur de skulle hantera det. Några pratkvarnar som varit väldigt jobbiga tidigare hälsade plötsligt inte, så det fanns nåt gott med det. Andra var övertrevliga. Ingen berörde det rakt ut, några sa ”ska inte barnen komma över och leka?” – det kändes väl rätt bra.

Annons

Idag heter han Fredrik Virtanen igen. Namnbytet blev bara tillfälligt. Men han och Karolina Ramqvist har kommit ännu närmare varandra, säger han.

– Det var ju verkligen vi två mot världen. Hennes polare och bekanta försvann ju också. Några ville fjärma sig från mig men ha kvar henne, men det går ju inte.

I bekantskapskretsen har han gallrat och många har försvunnit av sig själva.

– Jag trodde att jag hade väldigt många kompisar, men det hade jag inte, visade det sig. Tystnaden var enorm. Väldigt många som jag trodde skulle höra av sig, i alla fall privat, var tysta. Jag kommer aldrig att vara deras kompis igen. Vilka som var mina riktiga vänner har visat sig väldigt tydligt.

 Fredrik Virtanen tycker att metoouppropen var vansklig journalistik som ändå blev bra. ”För att det visade maktstrukturer utan att man fastnade i om det var korrekta anklagelser mot ett enskilt rötägg.”
Fredrik Virtanen tycker att metoouppropen var vansklig journalistik som ändå blev bra. ”För att det visade maktstrukturer utan att man fastnade i om det var korrekta anklagelser mot ett enskilt rötägg.” Foto: Staffan Löwstedt

Varför skrev jag ett meddelande till honom i december 2017? Jag känner honom inte särskilt väl. Kan förstå indignationen över att han och andra män kunde fortsätta med sitt beteende utan att karriären påverkades. Såg likheter mellan vissa av vittnesmålen och mina egna erfarenheter av honom. Men det var något med att så många vände kappan efter vinden som inte kändes hederligt. Varför hade inte fler sagt åt honom tidigare, i synnerhet de som inte var utsatta, men som såg vad som utspelade sig? Kan man inte både fördöma en person och se honom i ögonen?

Annons

Många sa att det är klart att vi ger ut din berättelse, men om tre år. De är rädda för den mäktiga instagramfeminismen.

Hade jag inte, trots mina protester till SVT, parats ihop med Fredrik Virtanen i Nobelstudion hösten 2016 är det mycket möjligt att jag varit en av alla dem som sympatiserat helt med utpekandet av honom i sociala medier under metoo-rörelsen. Jag mötte en annan Fredrik Virtanen. Förvånades över hur han lyfte in mig i samtalet och hänvisade till saker som jag sagt. Det var så olikt den person jag mindes, men också olikt andra män jag suttit bredvid i diverse officiella sammanhang. Å andra sidan, hur ska man väga det som sker i officiella sammanhang mot sådant som har skett i mer inofficiella situationer? Och hur vet man att någon har förändrat sig på riktigt?

Minnen väcks till liv hos mig när jag läser hans tidiga festskildringar i boken, inte alls bara av Fredrik Virtanen utan av hur det var att vara ung kvinna. Svunna efterfester, gråzonssex och tillfällen då äldre grabbgäng gjorde tysta överenskommelser om att ”nu är det bäst att vi lämnar för nu vill han ha den här tjejen”. Fredrik Virtanen skildrar en sommar i Marstrand, några veckor fulla av knark, sex och sprit, som slutar med att han kör bil hög på kokain och förstår att han måste sluta med drogerna. Han ser kossor på en äng och blir sugen på flapsteak. Tänder en Camel och kisar mot solen.

Annons

Han och kompisen Ricky pratar om tjejer:

– Jag såg er smita iväg från Spyan. Snygg. Bra jobbat.

– Du gjorde också nåt som Benny Hill hade gjort, det är jag alldeles säker på.

– Verkligen. Guldmedalj i Benny Hill. Tog Mia Berg, du vet pop-Mia, på pattarna, grälade med en vakt som frågade om jag ville gå hem.

”Utan nåd – en rannsakning” ges ut på det nystartade norska förlaget Gloria, som till en början ingick i den norske hotellmagnaten Petter Stordalens litterära imperium, men idag är fristående.

– De svenska förlagen ville inte ha den. Jag träffade alla stora och av olika skäl var det känsligt. Ett sa nej av internpolitiska skäl, många sa att det är klart att vi ger ut din berättelse, men om tre år. De är rädda för den mäktiga instagramfeminismen, säger Fredrik Virtanen.

Har de sagt det rakt ut?

– Nja, det har nog vissa av dem sagt, de som tycker att jag ska vänta för att det ska lugna ner sig. Folk blir ju lynchade till höger och vänster fortfarande. Det var vid nåt tillfälle när jag lade ut en låt på Twitter och Henrik Schyffert svarade ”vilken kanonlåt” och då blev han uthängd på Instagram. ”Jaha, han håller på att gulla med våldtäktssvinet.” Förlagen förstår ju det där, om de ger ut den här boken får de ett rättvisedrev efter sig som de måste hantera.

Annons
Fredrik Virtanen ger ut sin bok på ett norskt förlag. ”Boken som inga svenska förlag ville publicera” står det i pressmeddelandet.
Fredrik Virtanen ger ut sin bok på ett norskt förlag. ”Boken som inga svenska förlag ville publicera” står det i pressmeddelandet. Foto: Staffan Löwstedt

I pressmeddelandet från Gloria marknadsförs ”Utan nåd” också som ”boken som inga svenska förlag ville publicera”. Jag hör av mig till de största svenska förlagen. Några av dem – Bonniers, Norstedts, Forum och Piratförlaget – svarar att de aldrig kommenterar vilka manus de refuserar, Mondial svarar att de tackade nej. Till tidningen Svensk Bokhandel säger förlaget Polaris förlagschef Jonas Axelsson att han läst ett utkast av boken som han inte tyckte höll för utgivning.

Även Richard Herold på Natur & Kultur tog emot manus och skriver i ett mejl till SvD att han hade en dialog med Virtanen. ”Jag tyckte att det var för tidigt för honom att skriva boken, att projektet sannolikt skulle må bra av ett lite mer reflekterande och tillbakablickande perspektiv om ett par tre år.” Brombergs, Ordfront, Atlas och Volante fick aldrig manus.

Annons

Kan du förstå de förlag som inte vill ge ut boken?

– Nej det är klart jag inte kan, det är ju sinnessjukt att de inte vill stå för yttrandefriheten, allas rätt att komma till tals. Det är en svensk skandal tycker jag. Men nu blir det bra det här – bättre – jag har två länder att komma ut i.

Jag ber gärna om ursäkt till dem som jag betett mig dåligt mot, som till dig, men inte för en våldtäkt jag aldrig begått.

När vi ses en andra gång i början av mars är det sista korrekturet av boken precis klart. Vi promenerar längs Götgatan till Gunnarssons konditori. Han säger att han inte är mycket för att fika, i synnerhet inte efter det som har hänt, undviker särskilt hippa söderhak men ett klassiskt konditori går bra. Han tar en semla och säger att han tycker att han skrivit för mycket om skuldfrågan i boken.

– Det hade varit bättre att bara skita i det. Jag är oskyldig. Punkt slut. Men för att göra en historia så komplex som möjligt ville jag gärna redovisa så mycket som möjligt. Det hade varit löjligt om jag bara skrev någonting som handlade om hur härlig och oerhört oskyldig och ljusblå jag är. Det hade varken blivit ett trovärdigt reportage eller intressant konst.

Annons

Vi är inne på ett känsligt ämne, frågan om skuld och förlåtelse – och om den nåd som har gett boken sitt namn. I en krönika i Expressen från oktober i fjol skriver Fredrik Virtanen:

”Jag bättrade mig, men hur får jag nåd? Vem ger den? Jag kan inte avtjäna mitt straff eftersom det inte finns något brott.”  

Han fick svar av SvD:s Malin Ekman som i en krönika konstaterar att ”bara den som känns vid att han har felat kan be om nåd. Den som söker förlåtelse måste först precisera vad han ber om förlåtelse för.”

Tycker du själv att du har erkänt fel som du har gjort?

– Ja, det tycker jag, men det där är en intressant diskussion – det spelar ingen roll hur mycket jag än ber om ursäkt, det kommer ändå inte vara tillräckligt för vissa. Jag ber gärna om ursäkt till dem som jag betett mig dåligt mot, som till dig, men inte för en våldtäkt jag aldrig begått. Mitt gamla liv var dåligt, jag behandlade kvinnor och män dåligt. Jag var hög på mig själv och ofta påtänd och tyckte att jag var rolig, det var jag säkert inte, säger han och lägger till att detta inte gav Svenska Dagbladet rätt att begå det enligt honom ”största pressetiska haveriet i modern tidningshistoria”.

Annons
Fredrik Virtanen: ”Jag tröståt choklad och behövde gå ner i vikt, så jag har börjat kickboxas eftersom jag inte ville gå till nåt spännigt gym med perfekta människor.”
Fredrik Virtanen: ”Jag tröståt choklad och behövde gå ner i vikt, så jag har börjat kickboxas eftersom jag inte ville gå till nåt spännigt gym med perfekta människor.” Foto: Staffan Löwstedt

Timo Mikkola sparrar mot Fredrik Virtanen på Svea Muay Thai i Stockholm.
Timo Mikkola sparrar mot Fredrik Virtanen på Svea Muay Thai i Stockholm. Foto: Staffan Löwstedt

Den 25 oktober 2017 publicerade Svenska Dagbladet en granskning av Fredrik Virtanen under rubriken “12 kvinnor anklagar Virtanen för sextrakasserier och övergrepp”. I juni 2018 klandrade Pressens Opinionsnämnd, PON, SvD för att ha brutit mot god publicistisk sed. Man skriver att Svenska Dagbladet hade vidtagit åtgärder för att granska de framförda anklagelserna, men att det som tidningen redovisat inte kan anses ha varit tillräckligt för att motivera en namnpublicering.

Annons

Även Expressen och Resumé fälldes av Pressens Opinionsnämnd. Fredrik Virtanen går hårt åt medierna i boken. Han driver personliga vendettor mot vissa journalister och namnger andra som bland annat lajkat Cissi Wallins instagrampost om honom.

– Media ber aldrig om ursäkt, jag tror att det är därför folk föraktar media så mycket. Det här har jag tyckt länge, jag förstår inte varför det finns så mycket prestige. Erkänn misstaget, och rätta det så mycket som möjligt så får du respekt för det.

Du skriver att ”Min intellektuella feghet äcklar mig mer än alla pattar jag kan ha klämt på krogen”, vad menar du med det?

– Meningen efter är att jag har svikit hundratusentals läsare. Det handlar om vad jag själv hade gjort om jag inte hade varit den som råkat hamna i skottgluggen. Hade jag stått på rättssäkerhetens sida? Jag kom fram till att även jag skulle ha valt bort att problematisera vissa frågor, precis som media gjorde den här gången. Jag hade en sådan otrolig plattform, med potentiellt miljoner läsare, och ändå följde jag minsta motståndets lag. Det äcklar mig.

Annons
”Jag har varken ägnat mig åt hustrumisshandel eller varit ’ett geni’ på Dramaten, men nätmobben kan jag relatera till”, säger Fredrik Virtanen.
”Jag har varken ägnat mig åt hustrumisshandel eller varit ’ett geni’ på Dramaten, men nätmobben kan jag relatera till”, säger Fredrik Virtanen. Foto: Staffan Löwstedt

Vi träffas igen, den här gången hemma i hans lägenhet, precis efter att SVT-dokumentären om Josefin Nilsson har visats. Ilskan över att den man som misshandlade henne, och dömdes för det på 1990-talet, vid tidpunkten alltjämt medverkar i Dramatens ensemble är enorm. Mannen namnges inte, varken i filmen eller i andra etablerade medier. På sociala medier talas det om hyckleri, några journalister såväl som andra skriver där ut hans namn. Cissi Wallin initierar en ljusmanifestation utanför Dramaten. Människor samlas med tända ljus och skyltar med citat från Ainbusksångerskan själv. I Wallins instagramflöde meddelar människor över hela landet att de tänt ljus hemma och i olika kyrkor. Det råder en värdig stämning och samtidigt en hätsk. ”Dök han upp?” undrar någon, och får svaret: ”Han sjukskrev sig i sista stund. Det fega kräket.”

Annons

I efterdyningarna avslutar Dramaten samarbetet med mannen som misshandlade Josefin Nilsson och teaterns chef Eirik Stubø får gå.

Det var väl ett försök att ragga, fast jag inte vågade. Man får inte glömma den aspekten. Oss osäkra pojkar som började lyssna på rock för att vi inte fick ligga.

Vad känner du när du ser reaktionerna efter dokumentären?

– Jag har varken ägnat mig åt hustrumisshandel eller varit ”ett geni” på Dramaten, men nätmobben kan jag relatera till. Han dömdes för misshandel för 20 år sedan, eller vad det nu är. Josefin Nilsson dog en väldigt sorglig död, men jag tror som Anna Hedenmo (Publicistklubbens ordförande reds anm.) att den här dokumentären inte var en heltäckande bild. Det här samhället är jävligt obehagligt, vem ska få en ny chans egentligen?

Han går ut i köket, bjuder på resterna av en välkryddad kalops, ursäktar sig över att det är lite stökigt, han hade inte räknat med hembesök, men det var upptaget på kontoret.

”Kvinnorna ser patriarkatet – de som bestämmer, männen ser snarare att det är ni som har makten”, säger Fredrik Virtanen.
”Kvinnorna ser patriarkatet – de som bestämmer, männen ser snarare att det är ni som har makten”, säger Fredrik Virtanen. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

I början av 2000-talet, då jag jobbade med honom, hade han precis slutat som nöjeschef och blivit krönikör, fortfarande på nöjesredaktionen, alltjämt en fixstjärna på redaktionen. Jag var lycklig över att få börja på Aftonbladet efter ett jobbigt halvårsvikariat på Expressen. Klimatet på Aftonbladet var varmare, även om det precis som på Expressen, fanns en sexistisk jargong. Det var inte anmärkningsvärt att manliga kollegor kommenterade hur vi kvinnliga reportrar såg ut och huruvida vi var singlar eller ej. Och vi hade aldrig en tanke på att ta någonting vidare till cheferna, många av de profilerade manliga skribenterna ingick i klicken runt chefredaktören. Det var en intensiv period då fritid och arbete flöt ihop. Vi blev som en stor familj. Fredrik Virtanen höll sig i utkanten, folk hade respekt för honom, det kändes som att han kunde säga vad som helst när som helst. ”Du har gått ner i vikt, lägg ner den där anorexiaprylen, jag gillade dig bättre när du var en mullig landsortsjournalist”.

Annons

”Gör slut med era tråkiga pojkvänner och bli ihop med mig istället.”

Du hittade på ett öknamn till min kille, kommer du ihåg det?

– Ja. Det var väl ett försök att ragga, fast jag inte vågade. Man får inte glömma den aspekten. Oss osäkra pojkar som började lyssna på rock för att vi inte fick ligga.

Tjejer behöver mer sällan tjata. I alla fall är det min upplevelse. Det är ju kvinnor som är åtråvärda och bestämmer över ens bekräftelse.

Men på den tiden fick du ju det. Då var du Fredrik Virtanen med stora delar av svenska folket. Gick du fortfarande och drogs med dina komplex, menar du?

– Ja. Det gör jag väl nu också. Herregud.

Du satt också envist kvar utanför mitt hotellrum en sen natt på Hultsfredsfestivalen. Du ville ligga med mig, tog inte ett nej. Jag var inte ensam på rummet, vi var några kollegor och kompisar där. Men jag blev ändå ganska skärrad, även om du bad om ursäkt dagen efter.

– Jag har inga särskilda minnen. Det var 19 år sedan. Bra att jag bad om ursäkt. Men att jag gjorde dig ledsen och betedde mig dåligt är en jävla skillnad mot att våldta någon. Många passade på att smida medan järnet var varmt under Metoo för att de hade upplevt sig lite kränkta, eller mycket kränkta. Och andra hade helt andra motiv.

Annons

Skildringar av just tjatsex har varit återkommande under metoo.

– Det är väl klart att ja, jag har tjatat på nån om sex.

Varför är det klart?

–Jo men det är väl… så beter man sig på fyllan.

Jag har aldrig gjort så.

– Nej, men du behöver väl inte.

Vad betyder det?

– Tjejer behöver mer sällan tjata. I alla fall är det min upplevelse. Det är ju kvinnor som är åtråvärda och bestämmer över ens bekräftelse. Det som kallas piedestaltänkandet, som Ulf Lundell alltid anklagas för. Kvinnorna ser patriarkatet – de som bestämmer, männen ser snarare att det är ni som har makten.

Fredrik Virtanen: ”Jag inser ju också att hade jag alltid varit världens snällaste person så skulle inte lynchningarna ha hänt. Så klart.”
Fredrik Virtanen: ”Jag inser ju också att hade jag alltid varit världens snällaste person så skulle inte lynchningarna ha hänt. Så klart.” Foto: Staffan Löwstedt

Jag märker att jag liksom pratar utan att hämta andan när jag berättar om hur jag uppfattade honom. Han har rest sig upp, säger att han skäms, men han är också irriterad på mig. Efteråt är jag lite darrig. Jag känner igen känslan från sociala medier-kampanjen #prataomdet 2010 då jag första gången rotade i vissa saker i mitt förflutna som legat och skavt och förvandlats till skuld och skam. Konfirmationsledarens kommentarer om min kropp, läraren som viftade med en bh och låtsades att jag glömt den hos honom, vd:n som diskuterade min ögonskugga mitt under en budgetförhandling, mannen som dök upp på lekskolan som alltid ville leka mörkerkurragömma. Det som förenar minnesbilderna är den förnedrande känslan av att bli sedd som objekt snarare än människa. Någon bara till för att ligga med.

Annons

Den moralistiska vänstern som jag tillhörde är ett obehagligt etablissemang som inte bryr sig om sanningen.

– Det finns ju tjejer som aldrig upplevt det du upplevt, säkert en massa som är arga på mig för att jag ignorerade dem. Du berättar det här från en bekväm position. Det finns många sätt man kan bete sig dåligt på mot människor och jag tror att jag klarat av alla sätt. Jag vill vara tydlig med det. Men hur hård jag än är mot mig själv, och mot många delar av mitt liv, är jag ändå inte värd den här behandlingen. Det är nåt som ingen människa ska behöva utstå.

Han konstaterar att den vänster han kämpat så för svek honom fullständigt, att den enda värme han skymtade fanns i högerpopulismen och antifeminismen.

– Den moralistiska vänstern som jag tillhörde är ett obehagligt etablissemang som inte bryr sig om sanningen. Det är en insikt jag har fått. Jag kanske ska bli fascist ändå. Eller en sån där Jordan B Peterson.

Fredrik Virtanen: ”Det är inte min ambition att skriva mig ren och fri och härlig och gullig och snäll.”
Fredrik Virtanen: ”Det är inte min ambition att skriva mig ren och fri och härlig och gullig och snäll.” Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Från början ville han att hans bok skulle heta ”Vykort från en hängning”, efter den inledande textraden i Bob Dylans ”Desolation row” från 1965: ”they're selling postcards of the hanging”.

– Men jag tycker att ”Utan nåd” är ganska bra. Det jag drabbades av var utan nåd. Du fattar den dubbeltydiga eller trippeltydliga symboliken. Medias behandling av mig var utan nåd. I någon mån är min behandling av media utan nåd också, och min beskrivning av mig själv är förhoppningsvis också utan nåd.

Fittparty och hormöte ja. Där kan jag i och för sig tycka att det försvunnit lite för mycket ur manuset. Jag älskar när folk blir provocerade.

Vilket i din beskrivning av dig själv är utan nåd?

– Jag tycker att det är en stark beskrivning av tölpaktigt beteende.

Du menar i tillbakablickens uttryck som ”fittparty” när ni träffar tjejer på krogen?

– Fittparty och hormöte ja. Där kan jag i och för sig tycka att det försvunnit lite för mycket ur manuset. Jag älskar när folk blir provocerade, om man provocerar på rätt sätt blir det ingen provokation. Det är inte min ambition att skriva mig ren och fri och härlig och gullig och snäll.

Annons

Själv saknar jag berättelsen om vad som hände efter 2007, då han slutade knarka och började resan mot den person han säger att han är idag. Själva rannsakningen, vad den innehöll.

– När jag beskriver hur mitt liv är 2017 så tänker jag att jag har berättat det. Det var inte bara att sluta med kokain, det var mitt beteende i allmänhet. Uppblåstheten. Jag kunde se mig själv utifrån även om det nästan aldrig var någon som sa åt mig. Folk vågade väl inte det heller. Det var aldrig nån kompis som sa ”Fredrik, har du tänkt på ditt missbruk och din grova käft”.

Jag kan inte relatera till deras vansinniga feminism. Det är omöjligt att de kan vinna över mig. Jag är betydligt mer genomtänkt än vad de är.

Var det för att de var ungefär likadana?

– Det är möjligt. Sedan började jag skriva politik och insåg att om jag skriver om de här sakerna måste jag leva efter det. Skulle jag vara en progressiv latteliberal behövde jag bete mig bättre och ta mer hänsyn, även på arbetet. Jag inser ju också att hade jag alltid varit världens snällaste person så skulle inte lynchningarna ha hänt. Så klart.

Annons

Ändå kan han inte låta bli att fortsätta retas. På internationella kvinnodagen i år lade han åter ut en bild på en bonad med texten ”Girls just wanna have fundamental human rights” på Instagram. Detta trots att det blev sådana reaktioner från feminister förra gången han gjorde det, och trots att han i sin podd dagarna innan konstaterat att det är bäst att ligga lågt den 8 mars.

– Det var ju jävligt roligt gjort. Jag förstår att det är en provokation, men det är de som har fel.

Samtidigt säger du att de som du kallar instagramfeminister är helt ointressanta för dig, att du inte bryr dig om den rörelsen.

– Jag tycker att det hela är en jätteskoj Cyndi Lauper-pastisch. De kan inte ta ifrån mig min feminism, jag kan inte relatera till deras vansinniga feminism. Det är omöjligt att de kan vinna över mig. Jag är betydligt mer genomtänkt än vad de är.

Fredrik Virtanen började jobba på Aftonbladet 1994, i december 2017 slutade han på tidningen. ”Jag lämnar tidningen efter att chefer offentligt uttryckt brist på förtroende för mig”, sa han i pressmeddelandet.
Fredrik Virtanen började jobba på Aftonbladet 1994, i december 2017 slutade han på tidningen. ”Jag lämnar tidningen efter att chefer offentligt uttryckt brist på förtroende för mig”, sa han i pressmeddelandet. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Fredrik Virtanen återkommer till att han tycker att han alltid behandlat män och kvinnor likadant – lika dåligt – och att han inte lindar in utan säger saker rakt ut i något slags ”autenticitetsiver”.

Många av de mest flagrant metooade männen har alla framgångsrika kvinnor som partners. Jag tror inte att det är en slump.

– Det var ju jävligt dumt. För jag köper ju att vi lever i ett patriarkat och en otrevlighet från en man kommer från en förtryckares position. Numer försöker jag behandla alla bra, men jag är ingen ängel, jag misslyckas hela tiden. Jag är fortfarande kantig och säger massa plumpa saker, men jag har verkligen förändrat mig. Därför kändes drevet extra orättfärdigt. Fan, jag försöker leva ett moraliskt gott liv idag. Säkert har Karolina så klart bidragit till det.

Genom att du hittat kärleken eller genom att hon sagt åt dig saker?

– Jag har inga konkreta exempel. Att det är just Karolina är bara en pikant skvallerdetalj, det kan ju vara vilken hustru som helst. Det finns också något intressant i att många av de mest flagrant metooade männen har framgångsrika kvinnor som partners. Jag tror inte att det är en slump.

Annons

Hur menar du då?

– Att många är avundsjuka på kvinnornas karriärer. Och då tänker de att den där jävla mannen som jag tycker så illa om…

Vaddå, ”ska jag sätta dit”?

– Ja, det finns många sådana mekanismer. En annan sak är hur hunkiga män klarat sig från att bli uthängda. För att det inte hade varit så trovärdigt att de betett sig som svin.

 ”Jag har demaskerat Mediestockholm. Jag känner mig fri och inte som en del av det”, säger Fredrik Virtanen.
”Jag har demaskerat Mediestockholm. Jag känner mig fri och inte som en del av det”, säger Fredrik Virtanen. Foto: Staffan Löwstedt

Jag har varit i helvetet och tillbaka

Och låt mig säga dig:

Det var underbart

Så avslutas Fredrik Virtanens bok, med ett citat av konstnären Louise Bourgeois.

– Affischen från hennes utställning på Moderna hänger på vår garderobsdörr, jag ser det så fort jag öppnar garderoben. Och i och med att jag började känna mig bättre förstod jag att ja, det var verkligen helvetet.

Det finns väl alltid nån som kan bli provocerad av det också, att jag säger att det var underbart.

Var det underbart?

– Nu är det underbart. När jag har demaskerat… åtminstone Mediestockholm. Jag känner mig fri och inte som en del av det. Jag behöver det inte, det har svikit.

Men om Mediestockholm skulle bjuda in dig igen, skulle du inte nappa då?

– Jo, men jag skulle inte vara rädd för att stöta mig med nån eller lägga fingrarna emellan. Jag har lärt mig att ingen kommer att hålla mig i handen. Att överleva, bara det är en fantastisk upplevelse när mörkret var så ofantligt. Men sen är det klart att det finns väl alltid nån som kan bli provocerad av det också, att jag säger att det var underbart.

Fredrik Virtanen: ”Jag trodde att jag hade väldigt många kompisar, men det hade jag inte, visade det sig. ”

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 13

På frilanskontoret i Stockholm som Fredrik Virtanen delar med tre andra.

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 13

”Det är otroligt pinsamt att höra om dina upplevelser av mig så många år efteråt”, säger Fredrik Virtanen till SvD:s Erika Hallhagen.

Foto: Staffan LöwstedtBild 3 av 13

Fredrik Virtanen tycker att metoouppropen var vansklig journalistik som ändå blev bra. ”För att det visade maktstrukturer utan att man fastnade i om det var korrekta anklagelser mot ett enskilt rötägg.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 4 av 13

Fredrik Virtanen ger ut sin bok på ett norskt förlag. ”Boken som inga svenska förlag ville publicera” står det i pressmeddelandet.

Foto: Staffan LöwstedtBild 5 av 13

Fredrik Virtanen: ”Jag tröståt choklad och behövde gå ner i vikt, så jag har börjat kickboxas eftersom jag inte ville gå till nåt spännigt gym med perfekta människor.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 6 av 13

Timo Mikkola sparrar mot Fredrik Virtanen på Svea Muay Thai i Stockholm.

Foto: Staffan LöwstedtBild 7 av 13

”Jag har varken ägnat mig åt hustrumisshandel eller varit ’ett geni’ på Dramaten, men nätmobben kan jag relatera till”, säger Fredrik Virtanen.

Foto: Staffan LöwstedtBild 8 av 13

”Kvinnorna ser patriarkatet – de som bestämmer, männen ser snarare att det är ni som har makten”, säger Fredrik Virtanen.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 9 av 13

Fredrik Virtanen: ”Jag inser ju också att hade jag alltid varit världens snällaste person så skulle inte lynchningarna ha hänt. Så klart.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 10 av 13

Fredrik Virtanen: ”Det är inte min ambition att skriva mig ren och fri och härlig och gullig och snäll.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 11 av 13

Fredrik Virtanen började jobba på Aftonbladet 1994, i december 2017 slutade han på tidningen. ”Jag lämnar tidningen efter att chefer offentligt uttryckt brist på förtroende för mig”, sa han i pressmeddelandet.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 12 av 13

”Jag har demaskerat Mediestockholm. Jag känner mig fri och inte som en del av det”, säger Fredrik Virtanen.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 13 av 13