Annons

RöstautografernaViskningar och rop om den mänskliga rösten

Ulf Karl Olov Nilsson.
Ulf Karl Olov Nilsson. Foto: Annika von Hausswolff

Den som lever måste hitta sin röst, men också kunna förlora den. Ulrika Milles läser Ukons essäbok om rösten som grunden för att vara människa – och vill bara höra mera.

Under strecket
Publicerad

Röstautograferna

Författare
Ulf Karl Olov Nilsson
Genre
Sakprosa
Förlag
Norstedts

197 s.

På en italiensk motorväg i somras hände något som fick mig att ropa ”Men vad gör dom!” gång på gång, så där som man sällan gör i verkligheten.

En ambulans under utryckning försökte förgäves ta sig fram i trafikflödet, men släpptes inte förbi. Ingen enda bil flyttade sig, ambulansen trixade sig fram fasaväckande långsamt. Vad var det vi såg?

Förutom brist på trafikmoral, så var det ett upphävande av skillnaden mellan sirener och larm som poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson (Ukon) skriver om i sin nya essäbok ”Röstautograferna”. Det är en poetisk bok om vad den mänskliga rösten är och kan vara, om dess villkor mellan natur och kultur, och den är, som texter av Ukon alltsomoftast är, djupt lärd och ofta rolig på ett sorgset vis. Så vad är skillnaden mellan sirenen och larmsignalen?

”Sirener åker omkring, medan ett larm utgår från samma plats. Polis-, brandbils- och ambulanssirenen är en hög, ljus och genomträngande signal som åker omkring och skriker: Undantagstillstånd!”

Det var alltså den ljudliga överenskommelsen i ett ordnat samhälle som bröts på motorvägen. ”Sirener visar att vardagen kan rivas sönder”. Men om ingen lyssnar? Om löftet om att vi kollektivt ordnat hjälp i nöd blir ett ljud som bara väsnas från fast plats; blir det ett larm då, förlorar sin innebörd? Lik de grekiska mytiska sirener som hotade Odysseus på vägen hem – något att värja sig för?

Annons
Annons

Spädbarnets spjälsäng och författarens tidigt döda far och hans dövhet återkommer som urbilder av sårbarhet och förlust.

Sådana frågor får inte alltid svar i den här boken, som rytmiskt ställer en svärm av intressanta frågor om röstens makt och frånvaro, där författaren stillsamt kuperar det personliga med forskning och teori, med författarröster som Anne Carson, Emily Dickinson och anonym publik som stör poesiuppläsningar. Spädbarnets spjälsäng och författarens tidigt döda far och hans dövhet återkommer som urbilder av sårbarhet och förlust som cirklar kring gränsen för mänskliga behov och förmågor.

Den tunna boken är indelad i tre partier där ”Kören” inleder, följd av ”Anteckningar om rösten” och slutligen ”Tragedin”. Dikt-prosa-dikt – som ett tankens altarskåp som man fäller upp när man läser, och då öppnar också sig själv (men omsluten av texten) för resonemangen om rösten som kan leda till personlig rannsakning.

Rösten som källa till skam till exempel. Det är ju ofta rösten avslöjar osäkerhet, eller svajig och tunn tvärtom skapar osäkerhet, det är i andningen och rösten som självkänslan bor. Rösten både läcker sårbarhet och gör oss främmande för oss själva. ”Vi kastar den ut ur oss, och plötsligt är vi utom oss.” Sveriges Radios stereotest som ekade över folkhemsparketten på 70-talet, parodierad i rader som ”Min röst ska nu komma från en obestämd plats i rummet” fångar känslan av att rösten är mystisk, osynlig och gäckande.

Röstens uttryck som en rörelse mellan det personliga, individuella till det gemensamma, kollektiva får en motsvarighet i Ukons egen stil.

Annons
Annons

Röstens uttryck som en rörelse mellan det personliga, individuella till det gemensamma, kollektiva får en motsvarighet i Ukons egen stil. I sina bästa stunder liknar han den egentligen oförlikneliga sociologen Johan Asplund, som avled tidigare i år, och som höll sig undan offentligheten men i decennier berikade den med skrifter om människan som samhällsvarelse med titlar som ”Om undran inför samhället”.

I sina sämre stunder – mycket korta! – leker han så med orden att ett felanvänt ”utelämnar” (att blanda ihop utelämna med utlämna är paradoxalt vanligt hos briljanta skribenter) får oklar karaktär av både freudiansk lapsus och medveten utmaning. Men det sveper samtidigt fler förföriska skuggor kring en bok om viskningar och rop som grunden för att vara människa som är så fri i sina associativa språng – ett yngre syskon till den raffinerade undersökningen av demens, vansinne och litteratur i ”Glömskans bibliotek” från 2016.

Både författarskolan och psykoterapin lär att både den som skriver och den som lever måste hitta sin röst, skriver Ukon. Men lika viktig är motsatsen: ”en människa måste kunna förlora sin röst. Överlämna sig åt ett annat tal som inte är ens eget.” Vi skapar ett eget språk genom att både härma och dra upp ett avstånd. Så kan människan bli, skriver författarens bedrägligt beskedligt ”om inte sig själv – så åtminstone någon.”

Man vill bara höra mera.

Ulrika Milles

Ulf Karl Olov Nilsson är litteraturkritiker i SvD. Därför recenseras hans bok av Ulrika Milles, litteraturkritiker i DN och SVT.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons