Annons

Lydia Wålsten:Vissa skilsmässor är bättre än andra

Ett långsamt farväl.
Ett långsamt farväl. Foto: Henrik Montgomery/TT
Under strecket
Publicerad

Stefan Löfven öppnar för en förändring av lagen om anställningsskydd för att locka över allianspartierna. Erbjudandet är inte attraktivt. Det finns redan en majoritet i riksdagen för en förändring av arbetsrätten, eftersom även Sverigedemokraterna ser LAS in- och utlåsande effekter. Löfvens utspel är som när ett barn gör presenter av föremål som redan finns hemma.

Vad som är mer intressant är LO:s reaktion på förslaget. I en debattartikel (Aftonbladet 16/10) skriver ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att det är upp till Stefan Löfven att bestämma vem han vill bilda en eventuell regering med. Sedan kommer ett men: ”LO kommer aldrig vika i arbetsrätten.” Organisationen vill markera, men är oförmögen att ta avstånd. Ligger LO:s lojalitet hos partiet eller hos medlemmarna?

I rörelsen, det vill säga inom och runt S, är man nöjd med den valrörelse som LO har gjort. Förutom det ekonomiska bidraget om 30 miljoner kronor beslutade LO:s styrelse att prata med en halv miljon svenskar, vilket i praktiken betyder att kampanja för partiet. Det största lasset drogs av Kommunal som under ledning av ordförande Tobias Baudin ska ha genomfört 270 000 samtal. Det var inte vilka samtal som helst. Tvärtom arbetade man enligt ”Trondheimsmodellen”. Man kartlade först vilka frågor som var viktigast för medlemmarna och tog sedan fram ett kampanjmaterial där man berättade vad partierna tycker i just de frågorna. Sedan gav man sig ut på svenska arbetsplatser.

Annons
Annons

När Baudin frågas ut dagarna efter valet är han glad. Glad, för att Kommunal som tidigare har mött kritik mot partikopplingen har klarat sig lindrigt undan i valrörelsen. En lättnad, när mindre än hälften av LO-medlemmarna röstade på S i valet och missnöjet pyr under ytan. På fyra år har S tappat från 53 till 41 procent av LO-medlemmarnas stöd.

Trondheimsmodellen är kontroversiell och går ut på att facket skriver kravlistor och att det parti som ställer upp på kraven får organisationens stöd. Modellen uppkom efter att de norska socialdemokraterna hade gått högerut under Jens Stoltenberg och facken upplevde att partiet tog deras stöd för givet. Modellen skulle bli känd som en effektiv metod för att driva mittenpartier radikalt vänsterut. Därför är det inte konstigt att vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler har skrivit en hel bok om fenomenet.

Ju svagare den kulturella anknytningen blir mellan organisationerna desto mer press kommer LO att sätta på S. Det var det som hände innan valet där regelrätta kravlistor upprättades. Risken är att S hamnar alltmer i beroendeställning till fackförbunden och allt mindre i takt med mittenväljarna. Från LO:s håll är situationen lika ohållbar. Hur ska man hantera en socialdemokrati som behöver kompromissa högerut? Det parlamentariska läget visar hur man sitter fast i två oförenliga roller.

En skilsmässa (“en ny typ av relation”) från LO har lyfts av personer inom S högerfalang tidigare. Nu är behovet akut. Om Socialdemokraterna menar allvar med sin ambition om en blocköverskridande regering behöver plåstret ryckas. Vem rycker först?

Kommunals besvikelse kom när riksdagsplatserna var klara. ”Vi är inte alls nöjda. Antalet kommunalare som sitter i riksdagen för Socialdemokraterna har halverats sedan förra valet”, säger Baudin till Kommunalarbetaren (5/10) och öppnar för att omvärdera stödet till S. Marika Lindgren Åsbrink förkroppsligar den kognitiva splittringen genom att hon både är utredare på LO och sitter i S eftervalsanalysgrupp. Hon skriver på Twitter: ”Det är inte värt att sitta i regering till vilket pris som helst.”

Tänk om det är tvärtom? Att det inte är värt för S att avstå makten bara för att få LO:s stöd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons