Annons

Edward Lucas:Visselblåsning är inget frikort

Foto: Patrick Semansky / TT
Under strecket
Publicerad

Gäst | Om Julian Assange

Mannen i den illasittande kostymen var klar med sitt förhör. ”Du har brutit mot Sovjetunionens lagar”, förklarade han bistert. ”Du kommer att deporteras och aldrig tillåtas återvända.” Jag eskorterades från KGB-högkvarteret till järnvägsstationen och sattes på nästa tåg ut ur landet.

Frihetsberövande och trakasserier i kommunistländer var ingenting nytt för mig. Men denna gång kände jag mig särskilt lättad. Under 1950-talet riskerade de som olagligt försökt korsa Sovjets gräns att stämplas som spioner och skjutas. Inpå mitten av 1980-talet hade jag kunnat vänta mig åtminstone en fängelsedom. Men året var 1990 och ondskans imperium hade tappat stinget. Att låsa in mig skulle innebära för mycket krångel.

Jag oroade mig för allt detta igen, långt senare, när jag ansökte om visum till USA. Ansökande måste redovisa om de någonsin arresterats för någonting. Jag anade att sanningen skulle komplicera saker och ting, så jag frågade om råd. ”Låt bli att nämna det där”, sade en vänlig tjänsteman. ”En arrestering förutsätter en rättsstat – när en diktatur frihetsberövar dig handlar det om kidnappning.”

Annons

Julian Assange försvarare uttrycker en liknande syn på de amerikanska, brittiska och svenska rättssystem som nu söker snärja Assange. WikiLeaks bröt mot lagar endast i syfte att avslöja illdåd. Flykten till Ecuadors ambassad i London var en hjältes enda möjlighet att undkomma skenrättegång.

Sedan ecuadorianska myndigheter tappat tålamodet med den excentriske gästen är hans supporters rasande. En medarbetare (”journalist” vore ett alltför starkt ord) vid ryska propagandaorganet Sputnik fördömde det ”våldsamma gripandet” av en ”politisk fånge”. Desertören Edward Snowden tweetade från Moskva att den brittiska ”hemliga polisens” handlande utgjorde ett ”mörkt ögonblick” för pressfriheten.

Människor verksamma i Ryssland har tydligen gott om referenspunkter för att göra sådana bedömningar. För övrigt är civilklädd (inte ”hemlig”) polis ett normalt inslag i alla rättssystem. De använder om så krävs tvång (inte ”våld”) när människor gör motstånd vid gripande, såsom Assange gjorde.

Han var ingen fånge, allra minst en politisk sådan. Han valde att gömma sig på ambassaden hellre än att inför åklagare förklara det beteende som ledde till att två svenska kvinnor anklagade honom för sexuella övergrepp.

Men den större frågan är den om motiv. Jag bröt mot sovjetisk lag genom att resa in i Litauen, som just åter förklarat sig självständigt, mitt framför näsan på de sovjetiska ockupanterna. Skickligt skådespeleri av litauiska myndighetspersoner tog mig genom flygplatsen. Detta stunt var för dem ett sätt att uppmärksamma sin frihetskamp och för min tidning ett slående exempel på hur det sovjetiska imperiet höll på att falla sönder. Vid andra tillfällen blev jag frihetsberövad för att ha bevakat händelser som staten ville tysta ner. Fick jag chansen skulle jag göra om alltihop. I likhet med de flesta journalister sympatiserar jag instinktivt med den som befinner sig i underläge. Att avslöja obekväma sanningar är vårt sätt att ställa livets orättvisor till rätta.

Därför brukade jag sympatisera med WikiLeaks. Jag gillade idén om en online-fristad för visselblåsare ute efter att avslöja företags, eller staters, illdåd. Hemlighållande av uppgifter – inom såväl stater som företag – sker alltför ofta i syfte att mörklägga snarare än för att värna legitim sekretess.

Men ju mer jag lärde mig om Assange, desto mindre tyckte jag om honom och hans organisation. Vid ett möte avvisade han de afghaner som hjälpt internationella styrkor och den afghanska regeringen, som ”kollaboratörer”. USA är ondskefullt, kort och gott. Samröre med dem sker på egen risk. WikiLeaks lyckades avslöja ett antal chockerande illgärningar. Men de flesta av deras avslöjanden rörde harmlöst (och legitimt) hyckleri, inte oegentligheter. De läckta amerikanska diplomattelegrammen visade till exempel att amerikanska diplomater var föredömligt insiktsfulla och uttrycksfulla privat, i kontrast till den gråtrista profil de höll utåt.

Visselblåsning är inte ett frikort att bete sig hur som helst. Det finns etiska hänsyn att ta innan du sprider information du lovat att hemlighålla. Du måste först uttömma andra alternativ och säkerställa att oskyldiga inte skadas av det du offentliggör. Assange struntade i sådana hänsyn.
Ett bra exempel på det finns i hanteringen av en samling mejl från Turkiet, kort efter kuppförsöket 2016. WikiLeaks basunerade ut att de skulle avslöja 300 000 mejl inifrån det styrande AK-partiet. Vid en första anblick såg det ut som ett djärvt angrepp på president Erdoğans totalitära styre.

Men mejlen var i själva verket delar av arkiv från olika onlineforum. Därefter publicerade WikiLeaks vad de påstod var detaljer om AK-partiets medlemmar. Men publiceringen innehöll också enorma mängder data om andra medborgare, inklusive vad som verkade vara personuppgifter om nästan varenda kvinna i Turkiet. Ingen liten sak i ett land där kvinnor ofta flyr undan våldsamma familjeförhållanden. WikiLeaks gjorde allt annat än att be om ursäkt – kritikerna anklagades för att vara den turkiska regimens nyttiga idioter. Den enskildes integritet och säkerhet är ingenting värd jämfört med det högre syftet.

WikiLeaks har också varit anmärkningsvärt selektiva – alla sensationella avslöjanden har handlat om att skämma ut västerländska, i huvudsak amerikanska företag, makthavare och institutioner. Med ett tveksamt undantag har de aldrig släppt någonting från ryska källor – inte heller något som varit till allvarlig skada för Kina, Saudiarabien, Iran eller någon likaledes totalitär regim. De fokuserar endast på västs hyckleri.
De som bryter mot lagen sätter sitt hopp till att historien ska ge dem rätt.

Mitt gamla pass, med litauiskt visanummer 0001, finns nu på ett museum i Vilnius. Assange och hans supporters lär hoppas att de verkliga illdåd de avslöjat kommer att överskugga den narcissism och nihilism som varit deras drivkraft. Att det blir så är ingenting jag skulle våga satsa pengar på.

Översättning: Jesper Sandström

EDWARD LUCAS skriver för The Economist och är Senior Vice President vid Center for European Policy Analysis, en tankesmedja verksam i Warszawa och Washington DC.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons