Annons

Visst finns det hopp för Europa

Unga demonstranter bär en EU-flagga under den årliga Schumann-paraden till stöd för idén om europeisk gemenskap. Warszawa, Polen.
Unga demonstranter bär en EU-flagga under den årliga Schumann-paraden till stöd för idén om europeisk gemenskap. Warszawa, Polen. Foto: Alik Keplicz / TT NYHETSBYRÅN
Under strecket
Publicerad

Ledare | Europadagen

Den partilöse liberalen Emmanuel Macrons 65 procent kan se ut som en övertygande seger. Nationella frontens Marine Le Pen var inte i närheten av presidentämbetet. På samma sätt kunde man tolka segern för Mark Rutte och Folkpartiet i Nederländerna för knappa två månader sedan. De fick 21 procent av rösterna. Islamkritikern Geert Wilders och hans Frihetsparti nådde 13 procent.

Men då glömmer man att Geert Wilders parti gick framåt från 15 till 20 mandat, medan det liberala partiet backade 8. Och då bortser man från att Marine Le Pen tog Nationella fronten till den överlägset största valframgången någonsin, med 35 procent av väljarna. Det är ett dubbelt så starkt stöd som hennes far och företrädare på partiledarposten, Jean-Marie Le Pen, fick för femton år sedan.

Vad vi har sett är inte en slutgiltig seger för den liberala europeiska världsordningen. Den måste ständigt försvaras och segern erövras. Men Macrons seger ger stärkt hopp och några års respit. Det är fem år för att få igång jobbtillväxten. Fem år för att stoppa ghettoiseringen som blivit ett känt fenomen runt fler städer än den franska huvudstaden.

Annons
Annons

Hur Europa utvecklas politiskt och värderingsmässigt är inte ödesbestämt utan beror på hur såväl politiska som informella ledare lyckas. För att dra Europa i liberal riktning, bort från slutenhet och vänsterns regleringsekonomiska politik, krävs ledare som vill förändring och som har dragkraft.

Väljarna har skickat en tydlig signal. De vill ha förändring, men vill inte att deras länder förvandlas till oigenkännlighet. De vill ha öppenhet, men inte att deras goda vilja utnyttjas eller leder till social misär. De vill ha friheten i ett pluralistiskt samhälle, men de vill inte förlora identiteten.

Vi ville ha samarbete över gränserna, inte upplösa våra stater. Vi ville ha fred, inte kapitulation. Vi ville ha globalt utbyte, inte folkvandring. Och vi vill inte kasta allt över ända, säger väljarna.

På Europadagen är denna signal att ta på stort allvar. Det europeiska samarbetet har naggat suveräniteten i kanten. Det politiska ledarskapet har misstolkat sitt uppdrag, och Europavännerna har inte lyckats beskriva vägen framåt för EU-samarbetet. Än mindre driva politik för att unionen ska vara mer frihetlig än systembyggande.

Man bör minnas att en dryg tredjedel av dem som röstade i Frankrikes presidentval, hellre hade föredragit vinnaren Macrons motkandidat. På tv-sändningarna sågs Marine Le Pen tämligen sorglöst dansa på Front Nationals valvaka omgiven av sina supporters; detta är inte någon som ser sig som en förlorare utan en slipad politiker som utifrån resultatet justerar strategin framåt. Hon upplever sig vara på väg framåt.

Annons
Annons

Grunden för det som eliterna kallar missnöjesröstande, är viljan till nationellt självbestämmande. Då kan ett EU som går mot federalism, centralisering och detaljstyrning bli raka motsatsen. Allt mer makt flyttas allt längre bort.

Emmanuel Macron må i jämförelse med Marine Le Pen upplevas som kosmopolit, men det han torgför är i första hand en fransk patriotism. Utan sådan som bas blir ingen vald till fransk president. Le Pen hävdade att nationalismen är en antites till Europa–samarbete, medan Macron anför att hans patriotism inte står i motsats till ett europeiskt samarbete. Det krävs heller inte. Men det kräver ett ledarskap som vi hittills knappt har sett.

Det vilar nu ett enormt ansvar på Europas ledare. Emmanuel Macron, Angela Merkel och Theresa May måste staka ut en ny riktning. Det får inte bli mer av samma. Det går inte att föreställa sig en europeisk union med ett Frankrike som drar åt helt motsatt håll. I nästa val, om fem år, kan det hända. Och inte bara i Frankrike.

Men det går att föreställa sig ett liberalt Europa med stärkt nationellt självbestämmande, utan att det ställs i motsats till globaliseringen. Nationalism står inte i motsättning till frihet och öppenhet. Nationalstaten är tvärtom en historisk förutsättning för den europeiska demokratin.

Optimism, moral och erövraranda var löftena i Emmanuel Macrons första tal som nyvald president. Det är dygder som behövs nu. Men det viktiga är vad han, bortom den ganska rundliga retoriken, vill och kan åstadkomma. En stor del av svaret på den senare frågan avgörs den 11 och 28 juni, då valet till Nationalförsamlingen hålls och avgör om han bland de 577 ledamöterna kommer att ha en majoritet bakom sig.

Och även om man gör klokt i att inte dra för stora växlar på det franska valet, ska man å andra sidan heller inte underskatta betydelsen av att det kan tjäna som inspiration till dem som under en tid baxnat under trycket från insulära och protektionistiska krafter. Såväl i Sverige som i andra europeiska länder.

Historien har ju lärt oss att samhället inte är statiskt, utan dynamiskt. Med det i tanken kan man bara hoppas att Macrons presidentskap blir en framgång som banar väg för många goda processer. Ty de spänningar Le Pen och hennes motsvarigheter i Europa har kunnat profitera på, finns kvar även när konfettin är bortsopad. I Frankrike liksom som i andra delar av västvärlden. Men sannolikheten för att de ska kunna gå att möta med en klok politik som betonar både suveränitetens och samarbetets värde, har just ökat. Det är sannerligen något att känna hopp inför.

SvD 9/5–2017

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons