Annons

Syskonen”Visste inte att jag längtade så innan jag läste boken”

”Äntligen!” – Nu finns Tessa Hadleys ”Syskonen” på svenska. Snart en månad har gått sedan SvD:s Therese Eriksson läste boken, och hon tänker på den varje dag.

Under strecket
Publicerad

Författaren Tessa Hadley bor i London och undervisar i kreativt skrivande vid universitetet i Bath. Hon skriver även litteraturkritik i The Guardian.

Foto: Mark VesseyBild 1 av 1

Författaren Tessa Hadley bor i London och undervisar i kreativt skrivande vid universitetet i Bath. Hon skriver även litteraturkritik i The Guardian.

Foto: Mark VesseyBild 1 av 1
Författaren Tessa Hadley bor i London och undervisar i kreativt skrivande vid universitetet i Bath. Hon skriver även litteraturkritik i The Guardian.
Författaren Tessa Hadley bor i London och undervisar i kreativt skrivande vid universitetet i Bath. Hon skriver även litteraturkritik i The Guardian. Foto: Mark Vessey

Syskonen

Författare
Tessa Hadley
Genre
Prosa
Förlag
Wahlström & Widstrand

Övers. Amanda Svensson 313 s.

”Om medelålders kvinnor som älskar skönlitteratur, snarare än Justin Bieber, fortfarande satte upp affischer på sina sovrumsväggar, skulle det vara Tessa Hadleys ansikte på dem”, skriver Alex O’Connell i inledningen till sin intervju med Hadley i brittiska The Times (17/1 2017).

Det är tillspetsat, men Tessa Hadley har sedan debuten vid 46 års ålder, för drygt 15 år sedan, fått både läsare och författarkollegor att ta till stororden. Enligt Chimamanda Ngozi Adichie är Hadley, med sina sex romaner och tre novellsamlingar, ”en av vår tids främsta författare”. Och nu, med romanen ”Syskonen”, introduceras hon för en svenskspråkig läsekrets.
Äntligen!, vill jag utropa, men det vore missvisande för jag har inte gått och väntat på något. Jag visste inte att jag längtade efter Tessa Hadley förrän jag fick ”Syskonen” i min hand. Den är mitt första och hittills enda – resterande titlar är karameller som jag förnöjt går och sparar på – möte med Hadley, men ett mycket kärt sådant. När jag skriver detta har snart en månad gått sedan jag läste ”Syskonen”, och fortfarande tänker jag på den någon gång varje dag. Inte på dess detaljer – även om Hadley har hököga för sådana – utan snarare på dess stämning.
Att läsa ”Syskonen” är som att träda in i en värld där du visserligen inte är säker på vad som ska ske, men alltid tryggt omhändertagen av författaren. Hadleys röst är en röst att omedelbart lita på, en röst som bär. Det kan tänkas att det går åt helvete för någon av romanfigurerna, men för romanen som sådan finns aldrig några tvivel: den kommer att klara sig bra. Det är ett privilegium i en osäkrad värld att få bli buren av en författare som vet vad hon gör. Detta är inte att förväxla med harmlöst innehåll, ignorant eskapism eller något i den stilen.

Annons
Annons

Hadleys röst är en röst att omedelbart lita på, en röst som bär.

Nåväl, beroende på perspektiv kan man säkert skylla ”Syskonen” för både beskedligt innehåll och viss världsfrånvändhet. Berättelsen är fullt igenkännbar, ja, klassisk: fyra vuxna syskon samlas för att fira en sista semester i barndomens sommarhus. Huset på den engelska vischan, Somerset, var deras mors barndomshem. När tre systrar och en bror, samt broderns dotter och nya fru, en systers två barn och en annans ex-styvson, samlas under några laddade sommarveckor är det som bäddat för konflikter, insikter och uppgörelser.
Det har gjorts förr. Tänk till exempel på Agnes Lidbecks nyligen utkomna roman ”Förlåten”, där två systrar rensar ur skärgårdshuset efter faderns död. Och hos irländska Anne Enright, som är den som mest kommer för mig när jag läser Hadley, är det också fyra syskon som i romanen ”Den gröna vägen” (2015) kallas hem av modern för ett gemensamt julfirande.

I ”Syskonen” finns inga föräldrar närvarande som kan ställa till det för dem, men det gör de ändå så bra på egen hand. Harriet, Roland, Alice och Fran är förmodligen en ganska typisk syskonskara; ingen av dem iögonfallande osympatisk, ingen man genast förälskar sig i. De är ganska typiska medelklassmänniskor som stretar på i sina mer eller mindre typiska medelklassliv. Ja, om ”Syskonen” varit en svensk roman hade den kanske varit en av dem som Henrik Bromander tänkte på när han i våras skrev en debattartikel i DN om den tråkiga, homogena svenska (medelklass)litteraturen.

Det är faktiskt så långt ifrån tråkigt man överhuvudtaget kan komma.

Tessa Hadley är möjligen den första att hålla med. I Times-intervjun jag nämnde inledningsvis förklarar hon att hon ser sin litteratur som provinsiell, och att den måste vara det. Att det tog henne så lång tid att hamna rätt i skrivandet menar hon berodde på att hon försökte skriva om stora politiska frågor: ”Men vet du vad? Jag var inte bra på det. Så jag tänkte, ’jag ska skriva om den klass jag känner till. Och jag vet att det är lite pinsamt, men jag älskar det’.”
Det gör hon rätt i. Hadley har en säregen förmåga att stanna i till synes händelselösa dialoger och odramatiska tankar, så att de riktigt vibrerar av liv. Och när hon verkligen dröjer där, visar hon också upp sin fantastiska lyhördhet för vad som rör sig i människans inre. Det är faktiskt så långt ifrån tråkigt man överhuvudtaget kan komma.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons