Annons

Ruth Lötmarker:Voltaire var den förste intellektuelle

I Frankrike har arvet efter Voltaire förvaltats av den spirituella konversationens superkändisar. Alain Minc rotar i intellektualismens historia och finner ett vimmel av namn, övertygelser och lärda bråk.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

En fransk produkt, inte ämnad för export, är den spirituella konversationen. Den uppstod på 1700-talet i kultiverade damers salonger, där författare, skribenter och filosofer flockades för att utbyta tankar, presentera sina verk men framför allt för att visa upp sin talang i denna nya konstart, konversationen.

I sin senaste bok, Une histoire politique des intellectuels (Grasset, 411 s) tar ekonomen och essäisten Alain Minc 1700-talets salonger som utgångspunkt för sin framställning. Han är medveten om att termen ”intellektuell” kom i bruk först i samband med Dreyfusaffären i sent 1800-tal men han menar att fenomenet som sådant daterar sig från mitten av 1700-talet. Voltaire, Rousseau och Diderot kan jämföras med dagens intellektuella. De skapade opinion och i kraft av denna vågade de göra sin mening gällande gentemot tidens makthavare, kungen, aristokratin och kyrkan. Denna maktbalans varade ett halvsekel till dess den brutalt bröts av revolutionen 1789. Salongerna stängdes och tiden var inte gynnsam för upphöjd konversation.

Annons
Annons

För Minc blir Voltaire ett riktmärke, fransk historias främste intellektuelle, som på sin samtid utövade ett inflytande av kunglig dignitet. Det som har intresserat Minc är att se hur detta arv har förvaltats, väl eller illa. Det han gör är att visa upp portalfigurer för varje historiskt skede från och med Napoleon I fram till våra dagar. Läsaren får sedan själv fälla sitt omdöme.

Första paret ut är Germaine de Staël och Benjamin Constant. Germaine var dotter till den schweiziske bankiren Jacques Necker som varit minister hos Louis XVI. Hon var gift med den svenske baronen Staël-Holstein men förde ett självständigt liv. Efter en av sina resor kom hon hem, som Minc uttrycker det, med Constant i bagaget. Hennes dröm var att öppna en salong i Paris, något som terrorväldet omöjliggjorde. Hon drog sig tillbaka till familjeslottet Coppet i Schweiz, där den europeiska intelligentian samlades och som kom att spela samma roll som Voltaires Ferney.

När Napoleon utsågs till förste konsul, förväntade paret sig att han skulle införa en demokratisk republik. De visade öppet sina liberala åsikter. Constant kämpade för pressfrihet, Germaine för frihet för det litterära skapandet. Hos Napoleon väckte detta snarast irritation, då han såg sig själv som konstens och litteraturens beskyddare. ”Neckers dotter”, beordrade han, ”kommer aldrig tillbaka till Paris.” Något som möjligen kan ha bidragit till hans vrede var att Necker hade en utestående fordran på den franska staten, vilket Germaine var medveten om. Efter misslyckade försök att bryta denna landsförvisning accepterade Germaine sin roll som Napoleons främste ideologiska motståndare. Hennes bok ”Om Tyskland” från 1810, som skildrar Tysklands samhälle och historia och dess rika litterära liv, är en indirekt kritik av Napoleons imperialism. Enligt Minc representerar paret de Staël och Constant övergången från 1700- till 1800-tal. Maktkritiska åsikter framförs inte längre i mondäna salonger utan inom politiskt medvetna grupperingar.

Annons
Annons

Efter Napoleons Waterloo återinstallerades medlemmar av ätten Bourbon på kungatronen. En författare som började sin karriär i detta politiska skede var Victor Hugo. Hans penna hyllade i tur och ordning Louis XVIII och Charles X för att efter juliupproret 1830 även prisa den tillträdande monarken Louis-Philippe. Han valdes in i Franska Akademien och upphöjdes till pär av Frankrike. Han garderade sig dock genom att visa trohet mot familjen Bonaparte och yrka på rätt för dess medlemmar att komma tillbaka till Frankrike. Hans opportunism var uppenbar men visade sig vara en god strategi när Louis-Napoleon, Napoleon I:s brorson, valdes till president efter upproret 1848. Denne behandlade Hugo med respekt men som god psykolog ansåg han honom inte pålitlig. Hugo väntade sig en ambassadörspost eller en annan utnämning. Då han såg sig förbigången, bröt han med presidenten. Dennes statskupp den 2 december 1851, då han utropade sig till kejsare Napoleon III, ändrade i ett slag Hugos situation. Han fick en möjlighet att rädda sin skamfilade ära. Från detta ögonblick är han en god republikan och demokratins försvarare. Han agerar för att väcka opinion, riskerar att bli arresterad och flyr till Guernsey.

Under sin exil var Hugo i högsta grad närvarande i den offentliga debatten. Hans klippa i havet blev en mötesplats för hela det intellektuella Europa. 1852 gav han ut ”Les misérables” (Samhällets olycksbarn). Han jämför sig själv med Dante. Båda hade skildrat helvetet, Hugo hade dock skildrat det verkliga, ovan jord, nämligen proletariatets nedbrytande arbetsvillkor för män, kvinnor och barn. Boken fick en enastående framgång. Den fångade upp tendenser i tiden, den spirande socialismen och en begynnande sekularisering. Han hade skapat en ny genre: romanen som politiskt vapen. När kejsaren störtades 1870 efter kriget mot Preussen och den tredje republiken utropats, var Hugo tillbaka i Paris, där han möttes av en jublande folkskara. Hans roll blev därefter att inkarnera bilden av republikens landsfader.

Annons
Annons

Efter det andra kejsardömets fall var Frankrike slutgiltigt en republik. Demokratiskt styrelseskick och medborgerlig frihet skulle råda, skolan som central institution blev konfessionslös för att markera att det inte längre var kyrkan som svarade för de ungas undervisning. Dessa principer delades inte av alla. Minc lyfter fram exempel på såväl föregångsmän som motståndare. Till de förra hörde Ernest Renan, född 1823 i det karga Bretagne, före skollagarnas tid men som genom sin utpräglade begåvning bereddes tillträde till prästseminariet Saint-Sulpice i Paris. Hans tro var dock inte brinnande och efter avslutad prästutbildning övergick han till forskning och undervisning. Han anslöt sig till den forskarskara som åtföljde Napoleon III:s militärexpedition till Mellanöstern. Detta gav honom tillfälle att besöka det heliga landet och studera de arkeologiska utgrävningar som där bedrevs. Vid hemkomsten utnämndes han till professor i hebreiska vid det prestigefyllda Collège de France. Vid den första föreläsningen framförde han sin syn på Jesus: ”En enastående person som genomförde en djupgående reform av judaismen.” Han blev raskt suspenderad för att återtillträda denna post först nio år senare under III:e republiken.

1863 publicerades hans ”Jesu liv” där han framställer Jesus som en historisk person, en av de många förkunnare som fanns i Palestina vid denna tid. Att betvivla Jesu gudomliga existens var i Renans samtid en värre hädelse än att säga sig vara ateist. Det ryckte undan grunden för den katolska kyrkans existens. Boken blev en oerhörd försäljningsframgång med 150000 försålda exemplar redan det första året. Renan bidrog starkt till uppfattningen att kyrkan skulle skiljas från staten.

Annons
Annons

Förlusten av Elsass-Lothringen efter kriget mot Preussen fick Renan att ta ställning i en annan fråga, som då var aktuell. Det gällde synen på vad som utgör en nation. Han var förtrogen med den tyska synen på nationell tillhörighet, som byggde på ras, etnicitet och språk. I kontrast till detta synsätt formulerade han det som skulle bli republikens credo: en nation bärs upp av gemensamma minnen och en ständigt förnyad önskan att leva tillsammans, eller med Renans egen term, en ”plébiscite permanent”. Enligt detta borde de franska provinserna själva ha fått avgöra sitt öde.

Till republikens motståndare hörde Maurice Barrès, känd i första hand runt förra sekelskiftet som skönlitterär författare. Minc framställer honom som en dandy och bohem innan han i mogen ålder anslöt sig till den traditionella högern. När Dreyfusaffären bröt ut, avböjde han att delta i försvaret av den felaktigt anklagade Dreyfus. Motiveringen var att han måste följa sin ”nationella instinkt”. Denna instinkt tog sig uttryck i en romantisk känsla för hembygden, jorden, förfäderna men också alltmer i en reaktionär antisemitism. Barrès var Renans raka motsats.

Den som aktivt, genom demonstrationer och våldshandlingar, tog avstånd från den parlamentariska demokratin var Charles Maurras. Enligt Minc representerade han, med sin organisation Action française, något så motsägelsefullt som en intellektuell högerextremism. Han var en litterärt uppskattad person och medlem av Akademien, vilket visar att högerkrafterna var starka under 1900-talets första hälft. Han ville på sikt återinföra monarkin. Omständigheterna ville annorlunda. Pétains år vid makten i slutet av andra världskriget blev en blomstringsperiod för Action française – men också dess dystra och definitiva slut. Vid utrensningarna efter kriget rönte Pétain och Maurras samma öde, de ställdes inför rätta för landsförräderi. (Se Under strecket 25/10 2010.)

Annons
Annons

Efter krigsslutet var det politiska landskapet helt förändrat. Tack vare sina insatser i motståndsrörelsen dominerade det kommunistiska partiet det politiska livet och de intellektuella som valde rätt sida behandlades furstligt. För dessa framstod Sovjetunionen som det land som fullföljt den franska revolutionen. Det var den intellektuelles skyldighet att stödja partiets kamp för proletariatet. Trots att information fanns, förnekade man i det längsta förekomsten av arbetsläger i Sovjet. 1945 gav Sartre ut första numret av Les Temps Modernes. Mottot för denna tidskrift var engagemanget, att den intellektuelle skulle leva med sin tid. Sartres och Simone de Beauvoirs historia är välkänd. Minc upphöjer dem till det kungliga paret bland de samtida intellektuella.

Inom den klan som bildades runt Sartre och Les Temps Modernes framstod Simone de Beauvoir, tack vare sina romaner och det grundläggande feministiska verket ”Det andra könet”, som Sartres jämlike. Hon deltog aktivt i klanens inre liv samtidigt som hon i sina memoarer skildrade det utifrån. Läsarna tilläts att ta del av den märkliga blandning av intellektualism och yttersta frigjordhet som kännetecknade denna lilla värld. Minc hävdar att utan Beauvoirs dubbla roll som aktör och observatör skulle Sartre aldrig ha uppnått det inflytande han fick över sin samtid och som ställde honom i paritet med Voltaire och Hugo.

Den ende som intellektuellt kunde anses som Sartres motståndare var Raymond Aron, filosof verksam vid Sorbonne och Collège de France. Under studieåren vid Ecole Normale Supérieure hade han varit Sartres rumskamrat, han var en av grundarna av Les Temps Modernes men lämnade tidningen efter det att de politiska motsättningarna mellan honom och Sartre blivit uppenbara. Han visste att Sartre hade en gnista som han själv saknade, han betraktade Sartre som ett geni, men ett geni som tänkte fel, medan han själv tänkte rätt. Att tänka rätt under denna tid hade ett pris. Minc framställer honom som solitären Aron på den intellektuella scenen, ett under av klarsynthet.

Hans bok från 1955, ”L’opium des intellectuels”, anspelade på Marx ”opium för folket”, vilken syftade på religionen. Aron ansåg att kommunismen var en sekulär religion och som sådan en ren mystifikation. Marxism-leninismen var en falsk lära och dess förkämpe, Sovjetunionen, en rå diktatur. Om Sartre hade starkare lyskraft i Frankrike, blev Aron i gengäld den franske intellektuelle som rönte störst uppskattning i den anglosaxiska världen.

För de intellektuella födda efter andra världskriget, den generation som Alain Minc själv tillhör, tog historien sedan en helt annan vändning.

Ruth Lötmarker
är fd lektor i franska vid Stockholms universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons