Efter reklamen visas:
Klimatskiftet – El Hierro

Energigåtan får sin lösning på okända ön

Lokalbefolkningen har förvandlat en död vulkan till ett gigantiskt ”batteri” – för att göra den karga Kanarieön El Hierro självförsörjande på förnybar energi. Kan ett vulkanbatteri vare en viktig pusselbit till lösningen för hur vi ska lagra den gäckande sol- och vindenergin?

Uppdaterad
Publicerad

Piloten trycker ned det vobblande planet. Öborna håller hårt i sina överfyllda shoppingpåsar, som om de vore krockkuddar. Ingen rör en min. Inte heller den slingrande bromssträckan får ett enda ögonbryn att höjas. Havet skummar ilsket bredvid landningsbanan. Det är vardag på El Hierro.

För här är vind lika med energi. Sötvatten är liv. Och en storm är inget att oja sig över.

Ni har tur, för ni kommer med vinden. I dag producerar vi 100 procent förnybar energi.

Det är svårt att tygla tankar som skenar. Lika svårt som att kontrollera väder. Särskilt här på den mest avlägsna Kanarieön långt ute i Atlanten.

Men på El Hierro har man omfamnat vind och vatten och lyckats bli självförsörjande på förnybar energi på ett unikt sätt. I alla fall när det blåser. Och det är därför vi är här.

Efter reklamen visas:
Hur ska vi lagra vår förnybara el?

– Ni har tur, för ni kommer med vinden. I dag producerar vi 100 procent förnybar energi, säger Alberto Castaneda, driftansvarig på kraftverket Gorona del Viento, när vi möts på huvudkontoret i centralorten Valverde.

Han tar oss sedan i företagets elbil på en slingrande tur ned mot havet. Det går fort och det är en utmaning att hantera sitt eget utblåsta och lätt illamående inre, varför det känns skönt när den rejäla hamnen dyker upp som ett tryggt cementankare mitt i allt det stormiga.

Alberto Castaneda pekar på den stora dieseltanken, som snart är ett minne blott. För vid stranden står det inte längre ett, utan två kraftverk. Granne med det gamla dieselkraftverket med sina skorstenar tronar numera även det nya gröna alternativet – Gorona del Viento – ”100 procent förnybart” enligt sin slogan.

Den nedre dammen med vattenkraftsverket längs stranden.
Den nedre dammen med vattenkraftsverket längs stranden. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Alberto Castaneda är snabbt redo att förklara anläggningens storhet iklädd hjälm och skyddsväst, men han får vänta.

För vad är egentligen orsaken till att politiker, ingenjörer och mediebolag vallfärdar hit till den här avlägsna ön vid världens ände med knappt 10 000 invånare och några vindsnurror? Där stränderna är få, vädret ambivalent och terrängen snarast ogästvänlig.

Vulkanen är anläggningens, ja, hela öns, ”batteri”.

Svaret är lika enkelt som outgrundligt. Medan grannarna Gran Canaria och Teneriffa sedan 1960-talet har satsat på solbadande massturism finns här inte ett spår av sangria, parasoll eller strandraggare. Möjligen kan man skönja en eller annan bedagad guide släppa av en minibusslast tyska pensionärer i fladdrande regnponchos.

I stället för att steka fläsket så förväntas El Hierro-turisten röra på detsamma – och det gärna till ljudet av vindsnurror och pumpar som omvandlar lägesenergi till rörelseenergi.

El Hierro, den lilla och mest avlägsna av Kanarieöarna. Solen går ned över den västra sidan av ön. Man ser molnen som rinner ned över bergskammen.
El Hierro, den lilla och mest avlägsna av Kanarieöarna. Solen går ned över den västra sidan av ön. Man ser molnen som rinner ned över bergskammen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

När de andra Kanarieöarna hukar sig undan vinden har man här omfamnat den. El Hierro lockar med brutal natur och ett unikt projekt med förnybar energi – helt i enlighet med EU:s plan om att öka andelen förnybar energi från dagens knappa femtedel till 30 procent 2030. (Sverige är bäst i klassen med 54 procent förnybar energi, Spanien ligger på 14:e plats med cirka 17 procent.)

Det innebär enligt Eurostat att de globala investeringarna vad gäller förnybar energi måste fortsätta att öka, och de senaste åren har över hälften av nyinvesteringarna handlat om just förnybara energikällor, där vatten- och vindkraft har stått för över 80 procent. Och just det har man i överflöd på El Hierro, liksom en högt belägen vulkan som man använder på ett alldeles unikt sätt.

När det inte blåser släpper vi ned vattnet genom turbinerna och kan fortsätta leverera förnybar el. Och nu går anläggningen för fullt.

I takt med att andelen förnybar energi, som sol- och vindkraft, ökar så blir också energilagringsfrågan allt mer central. Man behöver batterier i någon form, för det är inte alltid som solen skiner eller vinden står på när industrier går för högtryck eller behovet av hemelektronik är som störst.

Men det finns även problem med batterier – också med Teslagrundaren Elon Musks uppmärksammade batteri Powerwall – då de ofta innehåller metaller som litium, som visat sig svår att framställa på ett hållbart sätt, och kobolt, som bryts i Kongo där barnarbete förekommer.

Efterfrågan på olika typer av lagringslösningar blir därför allt större, och då kan det vara tur att ha en högt belägen vulkan till övers som faktiskt kan fungera som en gigantisk ”elreserv”.

1/3

Alberto Castaneda, driftansvarig, går runt i turbinhallen och inspekterar maskinerna. Det finns fyra turbiner på rad. Ljudet är öronbedövande.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/3

Alberto Castaneda.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
3/3

Tillsyn av pumpstationen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

– Vulkanen är anläggningens, ja, hela öns, ”batteri”, förklarar Alberto Castaneda innan vi tillsammans går in i det kala kontrollrummet.

Ordet batteri betyder egentligen elektrokemisk energilagring och inte en vattenreservoar, men dammen kallas ”batteriet” i folkmun, och här i anläggningens hjärta är det Gustavo som håller ställningarna. Han har jobbat länge med att förse ön med energi och faktum är att han ser sin tidigare arbetsplats från skrivbordet. Skuggorna från skorstenar och stora tankar med klimatpåverkande diesel sträcker sig ända in i det spartanskt möblerade rummet.

– Jodå, jag trivs här, men jag kan väl helt enkelt mer om diesel än om förnybar energi, så jag gillar dieselkraft bättre, säger han.

1/2

Gustavo arbetar som driftstekniker på öns kraftverk och ser till att allt fungerar som det ska.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/2

Gustavo sitter framför skärmarna och styr flödet av vind- och vattenkraft.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Tradition och vana före innovation och förnybar förändring. Det är lätt att känna igen sig i tryggheten i det invanda. Samtidigt blippar framtiden obarmhärtigt fram ovanför Gustavos huvud. De stora datorskärmarna förses varje sekund med relevanta data. Och det går bra nu. Den driftansvarige Alberto Castaneda får stå på tå för att kunna visa hur mycket energi som de fem stora vindkraftverken faktiskt producerar i detta nu. Och det är nu öns unika lösning presenteras.

– Vi använder överskottet från vindkraften till att pumpa upp vatten från en damm här nere till den stora reservoaren i vulkanen 700 meter upp. När det inte blåser släpper vi ned vattnet genom turbinerna och kan fortsätta leverera förnybar el. Och nu går anläggningen för fullt.

Men dieselkraftverket, när används det?

– I juli hade vi en hel månad då all energi var förnybar. Men blåser det inte under en längre tid blir det diesel, säger Alberto Castaneda.

 

Så fungerar vulkanbatteriet

 

Vi följer rören upp genom månlandskapet. Över svart lavasten och vidare genom den prunkande grönska som sedan år 2000 är ett av Unescos biosfärområden – känt för sin unika växtlighet och en hållbar relation mellan människa och natur.

Ensamma på en stor bergskam står fem ståtliga vindsnurror, som utgör hela systemets susande motorer. Alberto Castaneda förklarar vikten av att sköta om dessa ”gamla damer” för att de ska hålla och fortsätta leverera el enligt plan.

Uppdraget syftar till att ta fram nya batterikemier som kan ge oss kraftfullare, säkrare och billigare batterier – utan att förstöra världens råvarutillgångar.

Det är en mäktig känsla att promenera i ett landskap som ändrar karaktär gång på gång – från kargt och öde till lummigt och leende. Det är också förvånansvärt kallt och temperaturen sjunker ytterligare för att landa på dryga tio grader när vi når cirka 700 meters höjd. Här ligger kratrarna på rad och en av de väldiga vulkanernas inre är täckt med en gummimatta för att bättre kunna göra sitt jobb. Att fungera som sötvattenreservoar – och energilager. Mäktigt, men inte så märkligt som det först kan tyckas.

Rören med vatten mellan den övre bassängen till den nedre. Det rör som för vatten neråt är 1 meter i diameter medan det rör som vattnet pumpas upp i är något smalare.
Rören med vatten mellan den övre bassängen till den nedre. Det rör som för vatten neråt är 1 meter i diameter medan det rör som vattnet pumpas upp i är något smalare. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Störst kapacitet att storskaligt förvara energi har vattenkraften. Och pumpvattenkraft förväntas få sin största tillväxt i exempelvis Kina och Indien där det finns geologiska förutsättningar för att bygga effektiva anläggningar. Detta förklarar batteriforskaren Kristina Edström, professor i oorganisk kemi vid Ångströmslaboratoriet i Uppsala.

I Sverige produceras cirka 45 procent av den totala elproduktionen av vattenkraftverk, men här är det älvarna som fungerar som magasin. Grundprincipen är dock i stort densamma oavsett om det gäller en vulkan på El Hierro eller Lule älv – att kraftverken utnyttjar vattnets lägesenergi mellan två nivåer och ju större fallhöjd, desto mer energi. Man låter helt enkelt vattnet passera genom turbiner som driver generatorer där elen alstras. Enkelt och välbeprövat – från tusenåriga vattenhjul till Christopher Polhems 1600-talsuppfinningar och 200 år senare – turbiner och elgeneratorer.

Höjdskillnaden på Kanarieön El Hierro är stor och det knäpper i öronen när man åker på de vindlande vägarna för att ta sig upp längs ön. Rören som leder vattnet från den övre bassängen ned längs bergssidan är som ett vitt snöre i landskapet.
Höjdskillnaden på Kanarieön El Hierro är stor och det knäpper i öronen när man åker på de vindlande vägarna för att ta sig upp längs ön. Rören som leder vattnet från den övre bassängen ned längs bergssidan är som ett vitt snöre i landskapet. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

I dag är frågan hur vi ska lagra energi ett ytterst centralt forskningsområde om vi ska klara klimatutmaningen. Kristina Edström arbetar för att Europa ska investera i en konkurrenskraftig och hållbar tillverkning av batterier. Själv beskriver hon uppdraget som att det syftar till att ta fram nya batterikemier som kan ge oss kraftfullare, säkrare och billigare batterier – utan att förstöra världens råvarutillgångar.

– Mindre, billigare att tillverka och dessutom av material som det finns gott om på jorden och återvinningsbara – men med större lagringsutrymme. Det är vad det handlar om, förklarar hon.

I dag drivs ofta batteriforskningen av fordonsindustrins önskan om bättre och billigare elbilar, men på Ångströmslaboratoriet har man även exempelvis tagit fram ett återvinningsbart litiumbatteri med kemikalier gjorda av tallkåda och alfalfagroddar. Och ett algbatteri – ett slags böjbart pappersbatteri bestående av cellulosa från en grönalg och en ledande polymer som kan utvinnas från kärnan i en majskolv. Det låter nästan för bra för att vara sant, men ska enligt uppgift gå att användas i mindre energikrävande produkter.

Han har lärt mig att se saker på andra sätt och han talar om vinden som vore det ett levande väsen.

I Sverige har ”smarta elnät” länge diskuterats som en möjlighet när elproduktionen till år 2040 ska ställas om till 100 procent förnybart. Det innebär helt enkelt att hushållen kan ha ett eget batterilager hemma för att bara behöva köpa el under de stunder på dygnet då det finns ett överskott – och elen därför är ”billig”. En utveckling som bland annat har gjort att världens batterivisionär nummer ett – Elon Musk – har sjösatt ”Powerwall”, ett designat väggbatteri för hemmabruk.

Men även om tekniken finns och att det finns bidrag att få i Sverige, så är problemen fortsatt många och kostnaderna höga. Hittills har drygt 542 svenska hushåll fått energilagringsstöd (totalt har drygt 26 miljoner kronor betalats ut) för lagring av egenproducerad elenergi, enligt färska uppgifter från Energimyndigheten.

På El Hierro tänker man större än att ha egna batterier i källaren. Hur ser Kristina Edström på vulkanen som energilager och hur kan andra inspireras av den karga vulkanön utslängd mitt ute i Atlanten?

Han talar om vinden som vore det ett levande väsen.

– Vi är lyckligt lottade i Norden som har vattenkraft med hög verkningsgrad. På samma sätt kan pumpad vattenkraft vara en bra väg att gå för att kunna förvara vind- och solenergi på platser med rätt förutsättningar, säger Kristina Edström.

Förutsättningar, som onekligen finns på El Hierro, med en högt belägen vulkan, vind i mängd och tillräckligt med vatten. Men att därifrån bygga ett pumpkraftverk är ändå steget långt. Vems var egentligen idén?

Alberto Castaneda lyser upp när han får frågan och berättar sedan om Tomas Padron, eller ”presidenten” som han rätt och slätt kallar den i dag åldrade man som lyckades övertyga både öborna och EU:s politiker om att satsa på förnybar energi.

– Han har lärt mig att se saker på andra sätt och han talar om vinden som vore den ett levande väsen, säger Alberto Castaneda.

1/2

Tomas Padron, eller ”Presidenten” som han fortfarande kallas av öborna, är mannen som lyckades övertyga invånarna om nödvändigheten i den nya anläggningen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/2
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Tomas Padron tar emot på sin inglasade veranda i en högt belägen by vid havet. Det öppna vindpinande landskapet är minst sagt hänförande.

Vi är dömda till att uppnå ren energi, för att människan ska kunna leva i fred med naturen.

– Vackert? Jo visst, men jag ser det inte längre. För mig har det blivit vardag, säger Tomas Padron och viftar bort faktumet att han fortsatt kallas ”presidenten” – trots att många prominenta människor efter honom har innehaft ämbetet som öns överhuvud.

Han berättar en säregen historia om hur han både arbetade för elbolaget och var öns president – och att det var vägen till framgång. De dubbla stolarna, och förmågan att se saker från flera olika håll, var nyckeln. Men att han från början inte hade miljömässiga argument för ögonen.

– Idén föddes redan 1981 i ett politiskt råd för alternativ energi. Tanken var att få ner energikostnaderna, som var högst av alla Kanarieöarnas, genom att kombinera vindens kraft med vattnets och på så vis producera ren energi till alla invånare.

Innan dess hade var och en sitt eget lilla aggregat på tomten som i bästa fall gav elektricitet under några få timmar. Invånarna på Europas kant kände sig bortglömda, förklarar Padron som menar att de var tvungna att förändra sin energiproduktion.

– Planeten, vår jord, kräver det. Det finns ingen återvändo, även om det kan bli svårt eftersom oljan fortfarande har så stor makt. Men vi är dömda till att uppnå ren energi, för att människan ska kunna leva i fred med naturen.

Fikonkaktusen bär frukter, röda och söta, mot en fond av de fem stora vindkraftverken.
Fikonkaktusen bär frukter, röda och söta, mot en fond av de fem stora vindkraftverken. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Vi är vind. För kanariern är vinden en naturlig del av oss själva. Vi härskar över den, tämjer den och lever med den permanent.

Padron och hans kollegor kunde till en början bara föreställa sig vindenergi. Men de visste att det skulle bli bedrägligt, för även om El Hierro är ett blåshål så kan vinden mojna när man minst önskar det. Så Tomas Padron kampanjade. Knackade dörr och förklarade om och om igen. Försökte övertyga och äska pengar. År 2000 fick han 2 miljoner euro av EU som tillsammans med Padrons övertygelse öppnade också de kärvaste dörrar.

– I början förstod inte alla projektet. Men efter att de sett resultaten, att något så oerhört som att ren energi nått ända in i deras hem, utan att de behövde köpa ett endaste gram annat bränsle, så har de tagit det till sig helhjärtat.

Förlorade du någonsin tron?

Hans svar är kryptiskt.

– Vi är vind. För kanariern är vinden en naturlig del av oss själva. Vi härskar över den, tämjer den och lever med den permanent. Särskilt vår speciella vind – den vind som också är själen i vårt kraftverk – en alisio (passadvind). Den är vårt bränsle och i dag är vi stolta över att den genererar energi direkt till invånarna.

Nästa etapp innebär att utveckla mer solenergi, geotermisk energi och vågenergi för att tillsammans med vinden och vattnet uppnå 100 procent konstant förnybar elkraft. Dessutom har idéerna exporterats till närliggande La Palma och flera av de större Kanarieöarna är igång med liknande projekt, förklarar Padron.

Det är dags att lämna den avlägsna villan, och ännu en gång blåser det upp till regn, men Tomas Padron står stadigt trots allt och tar båda mina händer i sina. Vill att jag ska lova att besöka trädet och känna den fuktiga vinden. Han viskar fram dess historia. Och ja, jag lovar. Vi ska ta omvägen till det mytomspunna Garoéträdet.

Vi åker genom ett lummigt landskap som dryper av fukt. Höga träd och tät växtlighet omsluts av ett moln som läcker vätska både horisontellt och vertikalt. Inte ens när det står klart att det ursprungliga trädet fälldes av en orkan på 1600-talet blir det nuvarande trädet mindre lockande. Trädet fångade molnen ur vinden och förvandlade deras dimma till rinnande vatten – en process som var livsnödvändig för förfäderna som bott på platsen. Det sägs att det försörjde hela ön med sötvatten, och ännu i dag droppar och rinner det från stammarna.

Det är alltså samma vindar och samma moln som i dag krockar med vindkraftverkens rotorblad. Och blir till energi, om och om igen.

1/3

Ett av de gråtande träden på öns högsta berg som samlar sötvatten från molnen som sedan droppar ned. Detta var en gång i tiden öns stora vattenreservoar.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/3

Vulkanlandskapet vid nollmeridianen är kargt och livlöst.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
3/3

Ett av de fem kraftiga vindkraftverken som försörjer ön med energi.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Kanske är det den historiskt nära kontakten med naturen som gjorde att just El Hierro vågade gå i bräschen för det nya. En gång var ön världens ände, vid udden Punta de Orchilla gick nollmeridianen. Det var också här som Christopher Columbus och hans besättning 1494 samlade kraft, mod, mat och vatten för sin kommande seglats. Den gången bar det av västerut mot det okända som vi i dag känner som Amerika.

Från världens ände till början på den nya världen. Och det via en galen idé på en ö där människor historiskt har levt klimat- och miljövänligt av nöd snarare än av hävd. Det ger hopp. För går det på El Hierro så går det på andra ställen i världen som exempelvis har liknande topografiska förutsättningar.

Jesus Barranco Reyes är stolt över vad ön har åstadkommit vad gäll minskade koldioxidutsläpp, men att de måste jobba vidare. ”Vi har visat att vi inte nöjer oss med att verka i bakgrunden, utan att vi aktivt vill vara med i förändringen. Det är inte vanligt på platser där människor har varit tvungna att ”mind their own business”, säger han.
Jesus Barranco Reyes är stolt över vad ön har åstadkommit vad gäll minskade koldioxidutsläpp, men att de måste jobba vidare. ”Vi har visat att vi inte nöjer oss med att verka i bakgrunden, utan att vi aktivt vill vara med i förändringen. Det är inte vanligt på platser där människor har varit tvungna att ”mind their own business”, säger han. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Vi vill höra vad de bofasta tycker om projektet, men nästan alla försök att leende och på engelska få kontakt med öborna besvaras med ett likgiltigt: ”Yo no hablo inglés”. Jesus Barranco Reyes utgör undantaget och berättar att han är stolt över vad ön har åstadkommit vad gäller minskade koldioxidutsläpp, men att de måste jobba vidare. Med jordbruket, vattenanvändningen och satsningen på elbilar.

– Vi har visat att vi inte nöjer oss med att verka i bakgrunden, utan att vi aktivt vill vara med i förändringen. Det är inte vanligt på platser där människor har varit tvungna att ”mind their own business”.

Motståndet som fanns i början har alltså blåst över, eller i vilket fall minskat i styrka. Och det trots att långt ifrån alla vackra ord och storslagna planer infriats. Ännu.

Den nedre bassängen med vattenkraftverket. Nedanför till höger, vid havet, ligger den gamla dieselanläggningen och nere till vänster är själva pumpstationen och kontrollrummet.
Den nedre bassängen med vattenkraftverket. Nedanför till höger, vid havet, ligger den gamla dieselanläggningen och nere till vänster är själva pumpstationen och kontrollrummet. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Enligt Gorona del Vientos egna beräkningar så har projektet kostat cirka 65 miljoner euro, varav huvuddelen har kommit i form av stöd från EU för energidiversifiering och energibesparingar, men också från Kanarieöarnas regionala regering, privata investerare och lån. I andra vågskålen ligger att man kan undvika en årlig förbrukning av 6 000 ton diesel, vilket motsvarar 40 000 fat olja som annars skulle importeras med båt till ön. Och knappt 19 000 ton koldioxid – vilket kan jämföras med vad en skog på 10 000 och 12 000 hektar, eller 20 000 fotbollsplaner, kan fixera i form av växthusgaser. Ett litet bidrag i det stora skiftet från fossilt till förnybart, men väl en början.

Och så var det det där med effekten och om ”vanliga” El Hierro-bor kan se nyttan. När detta kommer på tal så slår Alberto Castaneda först ifrån sig. Som ingenjör vill han inte tala om ekonomi, men förklarar ändå att elpriset är detsamma och elräkningarna lika höga, men att de nu har fått skatteåterbäring i form av bland annat stöd vid inköp och laddning av el-bilar.

100 procent självförsörjande på förnybar energi, stämmer helt enkelt inte heller – annat än i kortare perioder. 70 procent är mer realistiskt.

Vad beror det på?

– Enligt mig så har det tagits för stor hänsyn till att vi har vulkanisk berggrund, vilket påverkade storleken på anläggningen. Den nedre dammen är för liten – vi kan inte släppa på tillräckligt med vatten – för att kunna klara efterfrågan vid dåliga vindar, men det kanske kan gå att lösa ändå. Med smartare elanvändning i jordbruket och fler solceller, säger Alberto Castaneda.

Laddstationer för elbilar finns på El Hierro som en del i satsningen att bli hållbara.
Laddstationer för elbilar finns på El Hierro som en del i satsningen att bli hållbara. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Det tar lång tid att låsa den enorma pumpcentralen. Låset kärvar. Det är vindarna som för med sig saltvatten som tar sig in över allt.

– Men berättade jag att vi ska bjuda in öborna till samtal, hur vi tillsammans ska bli bättre? Det är nog nyckeln...

På El Hierro drivs inte öborna av klimatångest och de har inga stora industrier som spyr ut växthusgaser och annat som gör att de egentligen är en världsspelare på den globala utsläppskartan. Människor sköter sitt och vill helst vara i fred. Men de gör samtidigt det som alltid föregår en förändring, ett skifte, en revolution – de har en vision, gör vad de kan i det lilla och ser till att omvärlden får nys om det.

Greta Thunberg har sin skolstrejk, El Hierro har sitt gröna kraftverk och sin vulkan och kanske snart en helt självförsörjande ö.

Den nedre dammen med vattenkraftsverket längs stranden.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 1 av 18

El Hierro, den lilla och mest avlägsna av Kanarieöarna. Solen går ned över den västra sidan av ön. Man ser molnen som rinner ned över bergskammen.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 2 av 18

Alberto Castaneda, driftansvarig, går runt i turbinhallen och inspekterar maskinerna. Det finns fyra turbiner på rad. Ljudet är öronbedövande.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 3 av 18

Alberto Castaneda.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 4 av 18

Tillsyn av pumpstationen.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 5 av 18

Gustavo arbetar som driftstekniker på öns kraftverk och ser till att allt fungerar som det ska.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 6 av 18

Gustavo sitter framför skärmarna och styr flödet av vind- och vattenkraft.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 7 av 18

Rören med vatten mellan den övre bassängen till den nedre. Det rör som för vatten neråt är 1 meter i diameter medan det rör som vattnet pumpas upp i är något smalare.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 8 av 18

Höjdskillnaden på Kanarieön El Hierro är stor och det knäpper i öronen när man åker på de vindlande vägarna för att ta sig upp längs ön. Rören som leder vattnet från den övre bassängen ned längs bergssidan är som ett vitt snöre i landskapet.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 9 av 18

Tomas Padron, eller ”Presidenten” som han fortfarande kallas av öborna, är mannen som lyckades övertyga invånarna om nödvändigheten i den nya anläggningen.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 10 av 18
Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 11 av 18

Fikonkaktusen bär frukter, röda och söta, mot en fond av de fem stora vindkraftverken.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 12 av 18

Ett av de gråtande träden på öns högsta berg som samlar sötvatten från molnen som sedan droppar ned. Detta var en gång i tiden öns stora vattenreservoar.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 13 av 18

Vulkanlandskapet vid nollmeridianen är kargt och livlöst.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 14 av 18

Ett av de fem kraftiga vindkraftverken som försörjer ön med energi.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 15 av 18

Jesus Barranco Reyes är stolt över vad ön har åstadkommit vad gäll minskade koldioxidutsläpp, men att de måste jobba vidare. ”Vi har visat att vi inte nöjer oss med att verka i bakgrunden, utan att vi aktivt vill vara med i förändringen. Det är inte vanligt på platser där människor har varit tvungna att ”mind their own business”, säger han.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 16 av 18

Den nedre bassängen med vattenkraftverket. Nedanför till höger, vid havet, ligger den gamla dieselanläggningen och nere till vänster är själva pumpstationen och kontrollrummet.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 17 av 18

Laddstationer för elbilar finns på El Hierro som en del i satsningen att bli hållbara.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 18 av 18