Annons

Vuxna vågar inte tala med barn

SAMTAL ÖNSKAS. Vuxna pratar för lite med barn om viktiga och svåra saker i livet. Delvis handlar det om tidsbrist, men också om osäkerhet. Det menar Petter Iwarsson som skrivit en bok om detta.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

– Vi vuxna har ofta kloka råd som barnen kan behöva höra, men de kan få ligga till sig en stund i vårt huvud så att barnets egen berättelse inte genast dränks av våra idéer, säger skolkuratorn och Bris-medarbetaren Petter Iwarsson.

Foto: JOAKIM STÅHLBild 1 av 1

– Vi vuxna har ofta kloka råd som barnen kan behöva höra, men de kan få ligga till sig en stund i vårt huvud så att barnets egen berättelse inte genast dränks av våra idéer, säger skolkuratorn och Bris-medarbetaren Petter Iwarsson.

Foto: JOAKIM STÅHLBild 1 av 1
– Vi vuxna har ofta kloka råd som barnen kan behöva höra, men de kan få ligga till sig en stund i vårt huvud så att barnets egen berättelse inte genast dränks av våra idéer, säger skolkuratorn och Bris-medarbetaren Petter Iwarsson.
– Vi vuxna har ofta kloka råd som barnen kan behöva höra, men de kan få ligga till sig en stund i vårt huvud så att barnets egen berättelse inte genast dränks av våra idéer, säger skolkuratorn och Bris-medarbetaren Petter Iwarsson. Foto: JOAKIM STÅHL

”Varför frågar ingen hur jag mår? Någon vuxen måste ju märka att något är fel? Varför pratar ingen med mig om det?”

Den frågan ställer sig många av de tusentals barn och ungdomar som varje år hör av sig till Bris (Barnens Rätt i Samhället). Själva har de inte kunnat, vågat eller orkat berätta om det som känns svårt. Och de vuxna har inte frågat

– Det är inte så att de här barnen är omgivna av känslokalla personer, men det händer något med oss vuxna när vi möter unga som mår dåligt. Vår oro leder till osäkerhet och osäkerhet leder ofta till väldigt lite, i värsta fall inget alls. Många vuxna blir osäkra och hittar anledningar till att slippa ta de här samtalen, konstaterar Petter Iwarsson, som skrivit boken ”Samtal med barn och ungdomar” (Gothia Förlag).

Annons
Annons

Petter Iwarsson är socialpedagog och vidareutbildad inom barn- och ungdomspsykoterapi. Han delar sin tid mellan jobbet som skolkurator och arbete inom BRIS. Boken bygger på de samtal som Bris har haft med barn och ungdomar via sin hjälptelefon, mejl och chatt.

Och många av barnen känner sig alltså övergivna med sina problem. Av rädsla för att inte säga ”rätt” sak eller för att ställa ”fel” fråga, har vuxenvärlden dragit sig undan och förblivit tyst.

Vid sidan av osäkerheten, tror Petter Iwarsson att många vuxna underskattar sin betydelse som samtalspartner. Som förälder eller lärare tror man kanske att det är bättre att barnet pratar med skolkuratorn eller så håller man tyst av rädsla för att lägga sig i för mycket eller dra upp problem i onödan.

Men så är det sällan. Tvärtom mår de flesta bra av att få dela sina upplevelser med andra. När forskare har frågat ungdomar om vad som fått dem att ta sig igenom tuffa perioder, berättar de ofta att det avgörande varit att det funnits någon vuxen som de kunnat prata med. Det kan ha varit en förälder, men också en skolvaktmästare som pratat med barnet på rasterna, en polis som tagit sig lite extra tid eller en släkting som haft modet att fråga om det svåra.

– Vi har professionaliserat stödet till barn i sådan grad att vi inte längre förstår hur viktiga vi vuxna är för de barn och ungdomar som vi har nära oss. Vanliga samtal med vuxna om viktiga saker i livet är tyvärr ovanliga för många unga, säger Petter Iwarsson

En annan orsak till uteblivna samtal är bristen på tid. För samtidigt som dagens föräldrar är måna om sina barns psykiska välmående, snurrar tillvaron väldigt fort för många. Och en grundförutsättning för samtal är tid.

Annons
Annons

– Som förälder kan det vara bra att fundera över när barnet verkar ha lust att berätta och när man som vuxen har tid att ställa en fråga och faktiskt ta emot svaret. Ofta har vi en idé om att barnen ska berätta viktiga saker som hänt i skolan så fort de kommit hem, men det kanske fungerar bättre i bilen på väg till ridningen, när man dricker te tillsammans framför tv:n eller på sängkanten vid läggdags, säger Petter Iwarsson.

Men varför är det egentligen så bra med samtal? Svaret kan te sig självklart, men Petter Iwarsson har många gånger fått frågan vad de egentligen gör på Bris – för­utom att ”bara prata”.

– I början blev jag irriterad och undvek att svara, men när jag fått frågan sisådär 450 gånger insåg jag att det uppenbarligen finns en vits med att förklara varför det är så betydelsefullt att vuxna pratar med unga om viktiga saker i livet, säger han.

I sin bok utgår Petter Iwarsson från den israeliske sociologen Aaron Antonovsky och hans tankar kring hälsans ursprung. Efter att ha studerat människor som suttit i koncentrationsläger och sett att en tredjedel av dem trots omständigheterna mådde för­vånansvärt bra, kom Antonovsky fram till att det är tre avgörande faktorer som gör att människor kan handskas med motgångar med bibehållen psykisk hälsa.

1. Begriplighet – att förstå vad som händer omkring en och kunna sätta in det i ett större sammanhang.

2. Hanterbarhet – att känna att det finns resurser att ta hjälp av vid motgångar.

3. Meningsfullhet – att ha tillgång till sådant som känns viktigt i livet och känna att det finns en mening med tillvaron.

Annons
Annons

– När vi får problem drabbas vi ofta av tunnelseende och ser allt som genom en grå lins. Genom att samtala med barn om det som är svårt, kan vi vuxna hjälpa dem att nyansera och vidga perspek­tivet så att tillvaron blir mer begriplig, hanterbar och meningsfull. Då ökar möjligheten att ta sig igenom svåra perioder i livet och att komma ut hyfsat hel på andra sidan, konstaterar Petter Iwarsson.

Att klä svårigheter i ord så att man kan dela dem med andra, gör dessutom ofta att det tunga känns lite lättare att bära. När vi som vuxna tar del av barns berättelser, härbärgerar vi – eller tar över – en del av den ilska, sorg, rädsla eller förtvivlan som de bär inombords.

– Ser man det som en bild kan man säga att en liten skärva från barnets mage hamnar i vår egen mage. Det blir därmed lite mind­re jobbigt för barnet. Sedan får vi som vuxna hitta ett sätt att ta hand om den där skärvan som nu hamnat i vår egen mage – för det brukar kännas när vi pratar med människor som inte mår bra, säger Petter Iwarsson.

När barn berättar om det som känns svårt, är det också viktigt att som vuxen inte dras med för mycket i barnets känslor. Åtminstone utåt bör man försöka behålla sitt lugn och visa att man klarar av att höra barnets berättelse utan att själv gå sönder av ångest eller besvikelse. Annars är risken stor att barnet sluter sig igen.

En förutsättning för att barn och unga ska berätta om viktiga saker är också att de känner att de vuxna är genuint intresserade och verkligen lyssnar. Och att lyssna betyder mycket mer än att bara vara tyst när barnet pratar. Det gäller också att försöka förstå vad som sägs. Och ibland vad som inte sägs.

– Som vuxna tar vi snabbt på oss en expertroll och börjar genast leverera en massa råd. Då kommer berättandet lätt av sig. Vi vuxna kan behöva hålla i oss lite och komma ihåg att själva formulerandet, att få sätta ord på saker och ting, har ett alldeles eget värde. I samtal är det ofta viktigare att vara än att göra, säger Petter Iwarsson.

För att som förälder kunna samtala om svåra saker med sitt barn är det också bra att ha en stabil ”samtalsgrund” att stå på. På samma sätt som det är för sent att börja fundera på att lägga om husgrunden när vattenläckan väl är ett faktum, bör grunden till ett bra samtalsklimat i familjen läggas långt innan tillvaron börjar svaja på riktigt.

– Som förälder kan man vara en förebild genom att själv prata öppet med barnen om det som känns jobbigt. Signalen blir då att i den här familjen delar vi såväl medgångar som motgångar och tar hjälp av varandra när livet kör ihop sig, vilket det förr eller senare gör för alla.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons