Annons

Wägner gav kvinnorna röst med sin vassa penna

Pennskaftet, Barbro, spelas av Malin Persson. Repetitionsbild.
Pennskaftet, Barbro, spelas av Malin Persson. Repetitionsbild. Foto: Micke Sandström

Hundra år efter att kvinnlig rösträtt infördes i Sverige är det urpremiär för "Pennskaftet" – byggd på rösträttskämpen Elin Wägners bok. Regissören Maria Löfgren drar paralleller till dagens samhällsfrågor.

Under strecket
Publicerad

”Elin Wägner var totalbister och avgrundsdeprimerad och fruktansvärt rolig”, säger regissören Maria Löfgren om förebilden för ”Pennskaftet”.

Foto: Wikipedia Bild 1 av 2

Elin Wägner och hennes medsystrar samlade in 350 000 namnunderskrifter 1914 för att kvinnor skulle få rösträtt. 1944-1949 var Wägner ledamot av Svenska Akademien.

Foto: Wikipedia Bild 2 av 2

Fackverk, alltså byggnadskonstruktioner, i olika färger hänger från taket och ligger utplacerade på scenen. De ska ge en känsla av det tidiga 1900-talets Stockholm: en stad som byggs ut, nya idéer, framtidstro.

− Åh, så jättesnyggt, utropar regissör Maria Löfgren om Fridjon Rafnssons scenografi.

Det är första dagen som repetitionerna sker på Uppsala stadsteaters stora scen. Plötsligt strömmar hög musik ur högtalarna: ledmotivet till ”Mission impossible” och Maria Löfgren skrattar.

− Det är pjäsens öppningsmusik och passar väldigt bra. För det var vad det handlade om: ett omöjligt uppdrag. Elin Wägner och hennes medsystrar samlade in 350 000 namnunderskrifter 1914, som viftades bort. Sedan var det flera år till av kamp innan man äntligen fick rösträtt.

I år är det hundra år sedan införandet av kvinnlig rösträtt, och den 28 september är det urpremiär för uppsättningen ”Pennskaftet” som bygger på Elin Wägners roman med samma namn, publicerad 1910. Den är fiktiv, men har sina likheter med författarens egen historia som ”pennskaft”, en benämning för kvinnliga journalister, och drivande i rösträttskampen. Tidigare i år regisserade Maria Löfgren också en tolkning av Elin Wägners ”Väckarklocka” för Riksteatern, och hon är glad över återseendet.

Annons
Annons

”Elin Wägner var totalbister och avgrundsdeprimerad och fruktansvärt rolig”, säger regissören Maria Löfgren om förebilden för ”Pennskaftet”.

Foto: Wikipedia Bild 1 av 1
”Elin Wägner var totalbister och avgrundsdeprimerad och fruktansvärt rolig”, säger regissören Maria Löfgren om förebilden för ”Pennskaftet”.
”Elin Wägner var totalbister och avgrundsdeprimerad och fruktansvärt rolig”, säger regissören Maria Löfgren om förebilden för ”Pennskaftet”. Foto: Wikipedia

− Elin Wägner var totalbister och avgrundsdeprimerad och fruktansvärt rolig. Och hon hade ett sådant öra mot samtiden. Det hon skrev känns så syrerikt och nutida också idag. De frågor hon tar upp om jämlikhet, löneskillnader och rätten till sin kropp är saker som vi fortfarande pratar om.

När ”Pennskaftet” nu gestaltas på scen är det med musik, koreografi (av Dorte Olesen) och en nutidsblick på historien. Fonden är samhället och den stora kampen där gamla konventioner, stenhård sexualmoral och fattigdom möter folkförflyttning in till städerna, byggnation och nya idéer, inte minst kring kvinnan. Det är en kokande tid.

Men mitt i den stora kampen finns också människorna. En frågeställning Elin Wägner lyfter i ”Pennskaftet”, och som blir väldigt viktig för henne själv, är den om kärlek. I boken väljer Barbro, spelad av Malin Persson, att leva utanför äktenskapet med mannen hon älskar, spelad av Peshang Rad. I verkliga livet gifte sig Elin Wägner med John Landquist, som sägs ha varit kär i pennskaftet Ester Blenda Nordström.

− När en kvinna gifte sig tog mannen över förmyndarskapet. Så förnedrande, hur kunde man leva med det? Inte minst för en person som Elin Wägner. Men skammen i att leva i en kärleksrelation utanför äktenskapet var för stor, säger Maria Löfgren.

Annons
Annons

Elin Wägner och hennes medsystrar samlade in 350 000 namnunderskrifter 1914 för att kvinnor skulle få rösträtt. 1944-1949 var Wägner ledamot av Svenska Akademien.

Foto: Wikipedia Bild 1 av 1
Elin Wägner och hennes medsystrar samlade in 350 000 namnunderskrifter 1914 för att kvinnor skulle få rösträtt. 1944-1949 var Wägner ledamot av Svenska Akademien.
Elin Wägner och hennes medsystrar samlade in 350 000 namnunderskrifter 1914 för att kvinnor skulle få rösträtt. 1944-1949 var Wägner ledamot av Svenska Akademien. Foto: Wikipedia

Här ser situationen förstås annorlunda ut i dag, men maktstrukturer i relationer är alltjämt ett aktuellt tema. Som en av inspirationskällorna nämner Maria Löfgren den omtalade dokumentären om Josefin Nilsson som visades på SVT i våras.

− Jag blev så otroligt drabbad, och jag vet att hennes historia är långt ifrån unik. Att inte få plats med sitt jag i en relation, och att upptäcka de där reglerna om vem det är som bestämmer. Det är något vi undersöker, framför allt genom den trasiga karaktären Cecilia som med hjälp av Pennskaftet kanske gör den största resan i historien.

Pjäsen är en hedersbetygelse åt dem som gått före oss.

Och även om det kan kännas aningen betungande att vi fortfarande diskuterar saker som löneskillnader och kvinnans rätt till sin egen kropp, konstaterar Maria Löfgren att otroligt mycket har hänt på ganska kort tid.

− Vi får rösta, vi får jobba med vad vi vill, får studera på samma villkor, ta preventivmedel, göra abort. Pjäsen är en hedersbetygelse åt dem som gått före oss. 

Hon kan också dra paralleller till sin egen historia. När hon regisserade ”Jösses flickor – återkomsten” 2006 var hon med sina 30 år den yngsta kvinnliga regissören som arbetat på Stockholms stadsteaters stora scen. Under sin tid som regissör på ett stort antal av Sveriges läns- och stadsteatrar har hon sett mycket hända.

− När jag tänker på den resan, och på Petra Brylander som är den första kvinnliga chefen på både Uppsala och Malmö stadsteater, så ser jag att vi också nu befinner oss i det gamla som möter det nya. Det är bara lite svårare att se i sin egen tid.

Pennskaftet

Uppsala stadsteater

Premiär 28 september

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons