Annons

”Wallström borde inte ta emot Zarif”

Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif vid en presskonferens i Teheran den 5 augusti.
Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif vid en presskonferens i Teheran den 5 augusti. Foto: Ebrahim Noroozi/AP

Av flera viktiga skäl borde Margot Wallström ha avstått från mötet med Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif. Islamiska regimen har redan tillräckligt många forum för att driva sin politiska agenda. När mötet ändå äger rum måste Wallström lyfta fram viktig kritik, skriver Arvin Khoshnood och Ardavan Khoshnood.

Under strecket
Publicerad

Arvin Khoshnood och Ardavan Khoshnood.

Foto: Privat Bild 1 av 1

DEBATT | IRAN

Den 20–21 augusti tar Sverige emot den Islamiska republiken Irans utrikesminister, Mohammad Javad Zarif. Han ska under sin vistelse bland annat träffa Sveriges utrikesminister Margot Wallström och besöka Sveriges riksdag. Det är tänkt att utrikesministrarna ska diskutera samarbetet mellan länderna och regionala frågor, inte minst de senaste händelserna vid Persiska viken som gett upphov till krigsoro och det förödande kriget i Jemen.

Redan nu står det dock klart att detta samtal inte kommer att resultera i ett mer stabilt Mellanöstern. Vårt påstående bygger på 40 års erfarenhet av aggression som den islamiska regimen riktat mot dels sin egen befolkning, dels sina grannländer. Den islamiska regimen skyr inga medel för att förtrycka det iranska folket i syfte att konsolidera sin maktposition och påtvinga medborgarna sin religiösa dogm. Regimen har inte heller avstått från att skapa global instabilitet och oro genom att aktivt bidra till sekteriskt våld och stöd till terrororganisationer i Mellanöstern och på annat håll.

Annons
Annons

Inte minst på grund av landets geopolitiska och strategiska läge, är ett sekulärt och fritt Iran nyckeln till stabilitet i Mellanöstern. Före den islamiska revolutionen 1979 fanns det tydliga motsättningar mellan Iran och grannländerna, i synnerhet länderna vid Persiska viken. Dessa motsättningar var dock små eftersom Iran aktivt verkade för samarbete i stället för att provocera fram konflikter. Ett väldigt bra exempel på detta är Alger-avtalet som skrevs mellan Iran och Irak 1975 och därmed löste ländernas långvariga gränskonflikter. Men islamisternas maktövertagande bidrog till en fientlig utrikespolitik, inte minst då de förespråkade en spridning av islamiska revolutionen och sin tolkning av islam. Ett resultat av detta blev att Irak startade ett krig mot Iran som varade i åtta år.

För att uppnå ett sekulärt Iran måste den islamiska regimen störtas. Detta kan emellertid inte ske genom krig. Krig har inget stöd bland iranierna och ett hot om krig gynnar enbart regimen då den får regimens opposition att bromsa sin kamp för ett demokratiskt Iran. Iran har redan upplevt ett krig med fruktansvärda konsekvenser och hundratusentals döda. Det är därför viktigt att Sverige står emot trycket från hökar som vill starta ett nytt krig i Mellanöstern.

De senaste 40 åren har även visat att handel och dialog med regimen varit verkningslös och i stället cementerat ayatollornas position i Iran och i Mellanöstern. Regimens beteende idag, i såväl den nationella som den internationella sfären, är lik gårdagens. Sverige måste såldes ta fram en ny strategi för att påverka situationen i Mellanöstern.

Annons
Annons

Arvin Khoshnood och Ardavan Khoshnood.

Foto: Privat Bild 1 av 1

För att åstadkomma ett fritt Iran och ett stabilt Mellanöstern måste islamiska regimen störtas av iranierna själva. Den fria världen står därför inför ett viktigt vägval. Antingen slutar västvärlden att stärka islamiska regimen genom handel och ger iranierna en ärlig chans att möta sin tyrann, eller så fortsätter den sitt omfattande samarbete med regimen och bidrar till förtrycket av den iranska befolkningen och regionens instabilitet.

Margot Wallström borde ha avstått från samarbete och samtal med Mohammad Javad Zarif. Islamiska regimen har, till skillnad från det iranska folket, tillräckligt många forum för att driva sin politiska agenda. Regimen i Iran saknar dessutom respekt för omvärldens perspektiv. Nu när detta möte ändå kommer att äga rum måste Wallström utnyttja situationen och pressa Zarif på följande punkter:

  • Frigivning av politiska fångar (speciellt de tusentals individer som arresterades under uppresningen vintern 2017/2018).
  • Kvinnornas situation och hijab-tvånget.
  • Hbtq-individers rättigheter vilkas avrättningar Zarif nyligen har stöttat vid en presskonferens.
  • Religiösa minoriteters rätt att utöva sin religion.
  • Växande fattigdom och korruption.
  • Regimens bidrag till sekteristiskt våld och internationell terrorism.

Sverige bör även se över sin policy vad gäller regimelitens investeringar i Sverige. Den iranska regimeliten investerar ekonomiskt i den fria världen, inte minst i Sverige, för att få uppehållstillstånd, något som dels ger dessa personer en fristad vid ett eventuellt uppror i Iran, dels bättre kontroll över oppositionella iranier i landet. Det ska även framhävas att ett flertal av regimelitens barn studerar vid svenska universitet och samtidigt hjälper de olika iranska underrättelsetjänsterna att bedriva underrättelseverksamhet i Sverige. Detta utgör en stor säkerhetsrisk för Sverige och oppositionella iranier som befinner sig här i landet.

Sverige måste stå upp för mänskliga rättigheter och se till att iranska folkets rätt till ett värdigt liv inte hamnar i skymundan för handel och internationella konflikter. Mötet med Zarif får inte bara handla om regional stabilitet och ekonomi. Mänskliga rättigheter och internationell fred går hand i hand och för ett fredligt Mellanöstern krävs ett fredligt och sekulärt styre i Iran.

Arvin Khoshnood
statsvetare och samhällsgeograf som publicerat ett flertal artiklar om den iranska inrikes- och utrikespolitiken
Ardavan Khoshnood
kriminolog vid Malmö Universitet med bland annat intresse för underrättelse- och säkerhetsstudier

Arvin Khoshnood och Ardavan Khoshnood.
Arvin Khoshnood och Ardavan Khoshnood. Foto: Privat
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons