Annons

Benjamin Katzeff Silberstein:Wallström och S på fel sida, igen

Utrikesminister Margot Wallström (S).
Utrikesminister Margot Wallström (S). Foto: Claudio Bresciani/TT
Under strecket
Publicerad

Gästledare | Svensk utrikespolitik

Säg mig vilka dina vänner är och jag ska säga dig vem du är, lyder en klassisk devis. Om den stämmer ligger den svenska regeringen illa till.

På den ena sidan: USA, Storbritannien, Italien, Nederländerna, Litauen, Grekland, Tyskland, bland andra. På den andra sidan: Egypten, Libanon, Marocko, Oman, Qatar, Ryssland, Vietnam, och Sudan, med flera. Och så Sverige.

Sakfrågan är en resolution i FN-organet UNESCO som i sin helhet implicerar att Israel inte har några legitima anspråk på Jerusalem över huvud taget. Resolutionen kallar Israel för ockupant av Jerusalem, trots att västra Jerusalem är en internationellt erkänd del av Israel. Signalen kan knappast misstolkas. Bara Israels agerande i Jerusalem fördöms, inte terrordåden mot Israels civilbefolkning.

Under onsdagen kritiserades Wallström av Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig för att ha röstat för en resolution som ”syftar till att undergräva det judiska folkets rätt till självbestämmande.”

Det skall sägas att just Judiska Centralrådet sällan uttalar sig om frågor som har med Israel att göra, vilket gör kritiken än mer allvarlig den här gången. Även organisationen European Jewish Congress har fördömt Sverige.

Annons
Annons

Omröstningen är en händelse i en kedja som tydligt visar att regeringen har fallit in i en lång socialdemokratisk tradition av att stå på fel sida i världspolitiken. Resolutionen är problematisk i sak, men även symboliken är viktig och allvarlig. Först rösten om Saudiarabien till FN:s kvinnokommission (som i alla fall inte var ett nej). Och nu detta.

Låt oss göra ett tankeexperiment och låtsas att någonting helt annat stod på spel. Vore det inte en viktig väckarklocka för vilket demokratiskt land som helst, att så många demokratier står på en sida, och diktaturer på en annan? Borde inte det säga någonting?

Mönstret är inte nytt. 1968 gick Olof Palme i fackeltåg tillsammans med Nordvietnams ambassadör till Moskva. Sju år senare blev Palme den förste ledaren från ett västland att besöka Kuba och röka cigarr med diktatorn Fidel Castro. Den socialdemokratiska ikonen Pierre Schori har prisat Castro som en upplyst renässansmänniska. Och så vidare. Listan kan göras lång.

Det är svårt att inte betrakta Wallströms agerande kring Mellanöstern som en del i denna idétradition. När regeringen erkände Palestina som stat 2014 gav Sverige legitimitet åt en kraft som knappast är någon kraft för demokratiska värderingar och fred, men som bland världens vänster ofta betraktas som en svag och därför rättfärdig part.

Inte nog med att Palestinska myndigheten och PLO – finansierade till en inte oansenlig del av svenska biståndspengar – fortsatt betalar ut bidrag åt familjer till palestinier som dömts för mord på civila israeler. Enligt organisationen Human Rights Watch arresterar både Palestinska myndigheten och Hamas journalister och aktivister som uttryckt sig kritiskt mot styret på västbanken eller i Gaza.

Socialdemokraterna har sedan länge valt sida i utrikespolitiken. Regeringen följer en tradition där man konstant försöker utmåla sig själv som moralens väktare i världen, när det ofta i stället är precis tvärtom. Oppositionen borde reagera kraftigt och trycka på för förändring. Och Wallström borde fråga sig hur det kommer sig att Sverige under hennes tid som utrikesminister kommit att bli känt som en av västvärldens mest ensidiga kritiker av världens enda judiska stat.

BENJAMIN KATZEFF SILBERSTEIN är associerad forskare vid Foreign Policy Research Institute och doktorand i historia vid University of Pennsylvania.

benjamin.katzeff@gmail.com

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons